|
Nu tycks man ha hittat flytande vrakdelar i Atlanten, det betyder att man utifrån dessa kan beräkna vindar och strömmar så pass precis att man redan inom några timmar med hyfsad säkerhet kan peka ut haveriplatsen.
Samtidigt så har jag suttit och surfat runt och läst på webben om olyckan. Både i Norge och i Sverige så börjar nu tragedin ta form genom att personer som saknas nu visas på bild och också namnges. Man har, läste jag, möjlighet att gå ner ända upp till 6000 meters djup för att plocka upp den svarta låda som egentligen är orange. Än så länge har de dagsljus i området 3-4 timmar så man kommer att hinna bekräfta att det är flygplansdelar man hittat. I min förra postning om olyckan skrev jag att jag tyckte att det var rätt obehagligt med ett system där man flög planet med joystick enligt principen ”Fly by wire”, men folk som är mer insatta hävdar att det egentligen är säkrare än reglage som påverkar rodren hydralist. Det spelar nu ingen större roll för mig egen del, ska jag resa interkontinentalt så får jag i alla händelser lägga in en eller annan Whiskey. För även om det är betydligt säkrare att flyga än att åka bil så är det ändå undertecknad som vanligen håller i ratten vid bilfärd. En psykologisk skillnad som betyder enormt mycket.
|
Nu ska jag inte påstå att jag ligger sömnläs på nätterna innan jag ska ut och flyga, så illa är det inte. Men det är ett högst påtagligt obehag även om det är irrationellt. Många har det mycket värre. i Andra om: Air France, Airbus, A330, Atlanten, Olycka, Flyghaveri, Atlantflygning t ab dn1 svd1 dbl1 [tags]Air France, Airbus, A330, Atlanten, Olycka, Flyghaveri, Atlantflygning, politik[/tags]
|
5 svar till “Olyckan börjar få ansikten”
Ett bra sätt att motarbeta rädsla är oftast att informera sig om det man är rädd för.
Skriver oftast därför att ibland kan det ha motsatt effekt. Det var exempelvis inte helt positivt för min förlossningsrädda fru att gå obstetrik-kursen medan hon väntade lillan.
Men annars handlar det för det mesta om att bli förtrogen med det som det handlar om. Som kärnkraftsvän springer jag ofta på detta: de som är räddast för kärnkraft, det är de som inte vet skit om det hela. De som närmat sig den och lärt sig, slutar oftast att vara oroliga för den.
Men det stämmer inte. Jag har flugit massor av gånger och har över 20 egna flygtimmar på Cherokee 4 och 6. Har dessutom flugit Bergfalke ett antal gånger och är aldrig rädd då. Men jag vet att det är farligare än att flyga Airbus, men likafullt är det obehagligt.
Dessutom sidospåret: Kärnkraft är betydligt farligare än flygplan. Men det tar vi ngn annan gång…
#2 Jinge – Det har väl lite med kontroll att göra? I små flygplan eller om man flyger själv har man ju en annan känsla än när man sitter i mitten i en jumbo. Det är lite som att köra bil egentligen. Man känner sig säkrare när man själv är bakom ratten. Jag gillar inte ens att åka med folk som jag vet är bra på att köra bil.
Har dock inga problem med att flyga, förrutom att det tar en sån jäkla tid oftast och att flygplanen är trånga för människor över 180cm… :)
Kärnkraft är betydligt farligare än flygplan. Men det tar vi ngn annan gång…
Eh… ok, nu blev jag nyfiken på hur du tänker argumentera för den ståndpunkten. Dröj inte alltför länge med att ta upp den. Jag väntar ivrigt. :)
Flyga är rent smärtsamt om man är 190 cm lång och det avskräcker mig mer en risken för att krasha. Sitta som en ansjovis i runt 10 timmar gör att ryggen och knäna får stryck och det tar runt en halv vecka att bli människa igen.
Nej jag är mer rädd för att krasha med bilen en i ett flygplan för det är man nära att göra åtminstone en gång per vecka.