AB: ”Jan-Inge behövs inte längre” Att jag travesterar Aftonbladets rubrik beror på att jag själv heter just Jan-Inge, vi är inte speciellt många som bär det namnet och jag tvivlar på att speciellt många pojkar idag får namnet. Det behövs inte längre. För några år sedan fanns det något som kallades ”Jan-Inge-klubben”. En person roade sig med att ta reda på hur många det var som hade det förnamnet och e-postade alla och gjorde något slags hemsida. Antagligen gick det lika illa för den verksamheten som för Volvo.

Idag på morgonen uttalade sig Mona Sahlin i radions P1-morgon om högerregeringens brist på intresse av en bred samverkan för att lösa problemen som lågkonjunkturen skapar på lång sikt. Fredrik Reinfeldt har hittills avvisat sådana förslag, möjligen vet han sedan länge att det Sahlin är bra på är – att hamna i media. Mycket kan man säga om henne, men att hennes mediala förmåga vida överstiger hennes andra kvaliteter är välkänt inom både politiken och media. Det finns ett passande talesätt som lyder ”Mycket snack och liten verkstad”.

AB: ”Staten kan inte lösa Volvos kris. Det kan bara de anställda och företagsledningen göra tillsammans. Men regeringen kan underlätta omställningen av fordonsindustrin. Den kan underlätta övergången till nya jobb för dem som drabbas. Men det förutsätter att Reinfeldt, Littorin och Olofsson överger sitt papegojaktiga mantra om att lösningarna finns i deras senaste budgetförslag. Det förutsätter aktiva åtgärder och nya pengar. Och framför allt förutsätter det ett engagemang som går längre än tomma ord.”

Att Jan-Inge, som beskrivs i Aftonbladets text, drabbas hårt är ett faktum. Det drabbar även ytterligare 3-4000 människor direkt, när sedan underleverantörerna till Saab och Volvo ska agera så blir det genom att avskeda ytterligare människor. Det är svårt att veta hur många som direkt berörs, men jag skulle tro att närmare 7-8000 personer är direkt drabbade av ett stegrande utanförskap, som det heter nuförtiden.

I princip betyder det att en betydligt större grupp människor drabbas, de arbetslösas familjer och barn, och på vissa orter kan det bli ännu mer dramatiskt eftersom bilindustrins legotillverkare kanske är ortens enda större företag. Ser man bara till Göteborg som i det här fallet är värst utsatt, så är det i praktiken så att Skandinavium inte räcker till om man ska samla alla berörda. Man måste använda Ullevi och det är inte ens säkert att den arenan räcker.

Man kan också konstatera att industrins ägare har det ovanligt förspänt i Sverige. I vissa europeiska länder så är den här sortens neddragningar förenade med enorma kostnader. Avgångsvederlag på 24-36 månader är inte ovanligt, sådant finns det lagstiftning som reglerar i många länder, men i Sverige så har arbetsköparna inte den sortens hinder. Det betyder givetvis att nedskärningar drabbar Sverige tidigare än vissa andra länder. När företagens ägare får betala 3-4 gånger så mycket för att bli av med en metallarbetare i Spanien än i Sverige, vem tror ni då får gå först?

Att vi har en lagstiftning som är mycket vänlig mot industrins ägare beror på våra politiker. Idag ser det ut att vara en företagarvänlighet som många anställda personligen får betala extra mycket för. Hade personalen på Volvo fått behålla lönen i några år så hade sannolikt många valt att vidareutbilda sig under lågkonjunkturen. Nu hamnar de i ett nytt fack, utanförskapsfacket, och går därmed miste om de skattelättnader de tidigare haft tack vare att de haft ett ”jobbskatteavdrag”.

Det ska bli intressant att höra vad de tycker om den nymodigheten då det bara är a-kassa som är inkomsten…

AB123 DN12345 SvD1234 it

[tags]Jan-Inge, Volvo, Mona Sahlin, Lågkonjunkturen, Ford, Facket, Högerregeringen, Finanskrisen, Världsekonomin, Jobbskatteavdrag, Utanförskap, Ferdrik Reinfeldt, Arbetslöshet, Politik[/tags]