Detta är ett inlägg av Mike Powers, IrakSolidaritet, vid de nordiska fredssamtalen i Degerfors 16 augusti 2015. Mike har i flera år varit ordförande i föreningen IrakSolidaritet och har stor kunskap om Irak.

Artikeln.
Sverige har gått med i den så kallade internationella koalitionen i Irak. (I riksdagsdebatten framkom att Sverige anslöt sig till koalitionen redan i september 2014. Det har jag inte sett några rapporter om i media, men Sverige finns med på USA:s lista över deltagarländer.)
Varför säger jag ”så kallade” när ett 60-tal länder enar sig i en betydande kamp mot terrorister från ISIL/ISIS/IS/DAESH?

Kanske bör vi fundera först om vilka som saknas i denna koalition. BRIC-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) är inte med. Inga av de stora länderna i Asien och Afrika är med: Indonesien, Pakistan, inte ens Afghanistan, inte heller Nigeria eller Sydafrika eller något land söder om Sahara. Inget land i hela Latinamerika utom Panama.
Innebär detta att dessa länder stöder terrorism eller inte hotas av dess spridning? Knappast. Vad det handlar om är att alla dessa länder vägrar att ingå i en USA-ledd militärallians som inte syftar till eller inte kan besegra ISIS, utan istället är en allians som handlar om att stödja USA:s maktpolitik i området. Varken Syrien eller Iran som aktivt bekämpar dessa barbariska extremister tillåts överhuvudtaget vara med i gänget.

Vilka då är med? Alla Natos 28 länder samt de 4 kandidatländerna Makedonien, Georgien, Bosnien-Hercegovina och Montenegro. Sen har vi partnerländerna: Moldavien och Ukraina, liksom de neutrala EU-länderna Österrike, Finland, Irland och Malta. Och Cypern förstås. EU är med också som organisation. USAs övriga militärallierade Japan, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland får inte glömmas bort. Och vad vore en sann internationell grupp utan Taiwan? Israel vill gärna vara med men då lämnar Irak och de andra 11 medlemmarna från Arabförbundet med Saudiarabien i spetsen gruppen. Singapore är också med, och kanske ytterligare några länder.
Iraksolidaritet tog omedelbar ställning mot svensk militär trupp i Irak och begärde hos UD att få ut de handlingar som låg till grund för förslaget. Besked kom efter att riksdagen fattade sitt beslut.
Man hänvisade till två brev från Iraks regering till säkerhetsrådet och en resolution i augusti 2014. Ett närmare studium av dessa dokument visar att FN inte har gett något mandat till en militärinsats. Annars skulle resolutionen ha fällts av veto från de länder som ansåg att USA missbrukade resolutionen om Libyen. Dessutom handlar resolutionen om både Irak och Syrien. Skulle man skicka hjälp till Syriens lagliga regering om de skriver ett liknande allmänt brev till FN?
Resolutionen talar om stopp på pengaflöde till ISIS via bankerna, insamling, handel, smuggling eller lösen för kidnappningar. Jag kan berätta att IrakSolidaritets svenska bank har gjort en detaljerad undersökning av våra finansiella transaktioner med utlandet och Fallujainsamlingen. Vi välkomnar detta i enlighet med FN-resolutionen och har inget att dölja med vårt humanitära bistånd till krigets offer. FN kräver att alla länder hindrar rekryteringar och resor av terrorister till ISIS. Visserligen uppmanar resolutionen i allmänna ordalag FNs medlemsstater att bekämpa alla hot mot internationell fred och säkerhet orsakade av terroristhandlingar med alla medel, men man framhåller uttryckligen FNs viktiga roll i att leda och samordna dessa ansträngningar.
Riksdagen sade ja till regeringens förslag. Rasisterna i SD vill som vanligt ställa alla förslag mot kostnader för migration och flyktingpolitik. Men de borgerliga hade reservationer på fyra punkter: insatsens folkrättsliga grund, personalens rättsliga status, insatsens långsiktighet och omfattningen av det svenska stödet.

Här är några inlägg i riksdagsdebatten:
”En insats med svensk väpnad styrka, som folkrättsligt grundas i en inbjudan till det internationella samfundet, saknar alltså den entydiga folkrättsliga grund som ett mandat från FNs säkerhetsråd utgör. Det innebär att regeringen presenterar en ny princip. Det är i någon mån ett trendbrott vilket kan få konsekvenser för beslutsgrunderna när det gäller framtida svenska fredsfrämjande insatser” (Karin Enström M)
”Det här är ett annorlunda upplägg där en inbjudan från Iraks regering i ett brev utgör grunden, inte för att vi är specifikt inbjudna utan för att det är en mer allmän hälsning. Det är naturligtvis inte en entydig folkrättslig grund. Vi brukar ju säga att det ska vara ett tydligt mandat från FNs säkerhetsråd. För just den här insatsen finns det inte ett sådant tydligt mandat.” (Kerstin Lundgren C)
Anna-Lena Sörenson (S) kände förvåning över att oppositionspartierna så hårt betonade den svaga folkrättsliga grunden när man ändå sade sig stödja insatsen. Det var nämligen ”helt felaktigt”. Iraks regering har som sagt själv vänt sig till det internationella samfundet och bett om stöd. Att en suverän nation, som har rätt att bestämma över sig själv, ber om stöd och hjälp är en entydig grund för ett folkrättsligt mandat, menade hon.
Även V genom Stig Henriksson påpekade ”Det är såvitt jag förstår ett delvis nytt steg att vi inte har en resolution i FNs säkerhetsråd. Därmed så vilar insatsen på en annan men lika stark folkrättslig grund. Det är inte så att vi i och med att vi går med på det automatiskt skulle ställa upp, vilket land som än begärde det. Den folkrättsliga grunden är ett nödvändigt villkor, inte ett tillräckligt villkor, för en svensk insats var det än må vara. Sedan görs bedömningar från fall till fall.”
Alan Widman (FP) vill gå ännu längre och tillåta vapen till länder som vi med samma princip skulle behöva skicka militär till om de utsätts för aggression (Georgien och Moldavien nämndes som exempel!), men då kunde vi inte skicka vapen som nu med förhinder för vapenexport till Irak.
Det var bara Miljöpartiet (Jakop Dalunde) som överhuvudtaget nämnde USAs brott i en brasklapp om deras stöd till beslutet (till detta var de nödda och tvungna): ”Vi ska också minnas att den nuvarande situationen sannolikt i stor utsträckning är en produkt av den amerikanska invasionen av Irak”.
Man förvånas av bristen på civilkurage hos ledamöterna i den svenska riksdagen. I ingen annan folkförsamling i ett demokratiskt land skulle inte en enda ledamot våga stå upp mot att deras land går ut och deltar i ett krig på sådana uppenbara falska premisser. Nej, men Nato har bestämt att träna Iraks militär att slåss mot ISIS. Då får vi ställa upp helt enkelt. Partirepresentanter i en annan mening lät som amerikanska kongressmän som tvingas svära stöd till trupperna i dessa militära operationer i utlandet oavsett om de är riktiga eller ej. Vore det inte skönt för våra soldater att veta att de har vårt stöd säger utrikesministern. Visst säger alla, även de osäkra. Men inte vi. För då ljuger vi som medlöpare världen över gör om de väljer att gå imperialismens ärende.
Det är inte ett fredsuppdrag att utbilda soldater att kriga. Vi säger klart och tydligt att vi INTE stödjer denna del av Sveriges kamp mot ISIS. Det enda sättet att stödja våra trupper är att ta hem dem (om de nu skickas iväg).
Hela handläggningen av denna fråga, när folkets representanter beslutar att dra in Sverige i ett krig, är en direkt skandal, ovärdig ett demokratiskt samhälle.
Intressant är hur beslutet kom till.
1) Vi vet inte vilka påtryckningar stormakten USA utsatte den svenska regeringen för, för att göra en symbolisk insats och ställa in sig i ledet. Detta är ett NATO-krig. Är detta ett förspel till vad som kommer att krävas i framtiden om man lyckas passivisera opinionen och tysta anti-krigsrörelsen?
2) Eller kom initiativet från de många svenska f.d. politiker och köpta akademiker som nu sitter i amerikanska stiftelser och tankesmedjor (think tanks)? Dessa smutsiga samtal i maktens korridorer måste fram i dagens ljus. Det räcker inte att hoppas att Wikileaks gör det för oss.
3) Kurderna förtrycks och diskrimineras i många länder. Men kan det vara en inflytelserik grupp i den kurdiska lobbyn i Sverige som vill missbruka våra sympatier för att slå sönder Irak, Syrien, Iran, Turkiet och andra länder och orsaka ett ännu större krig i hela området?
Tyvärr kan ingen av dessa förklaringar uteslutas. Under tiden slaktas folk av extremister som USAs politik gav upphov till, skapade en grogrund för och försåg direkt eller indirekt med vapen.
Vi säger nej till all utländsk militär inblandning i Irak! Det gäller USA, Nato, Iran, Turkiet och utländska krigare!
Bara ett enat folk i Irak kan besegra hotet från ISIS!
Bombningen av Iraks folk måste stoppas – den besegrar inte ISIS och drabbar civilbefolkningen!
Vi kräver fortsatt och ökat humanitärt stöd till Iraks folk, som kläms mellan en sekteristisk regering, utlandsstödda miliser och ISIL-terrorister!

i Andra om: ISIS, imperialism,Irak, imperium, Syrien, USA, politik, al-Qaida, al-Nusra, terrorism, extremism, olja, ekonomi, demokrati