Själv tillhör jag den grupp som anser att den socialdemokratiska partiordföranden är en utomordentligt viktig person. Han är ordförande för det största partiet, dessutom är han den som ska leda en kommande regering.
Men nu blir jag mer och mer tveksam för varje dag som går. Jag har tidigare skrivit att han har trampat i klaveret, men jag undrar om det inte är betydligt värre än så. För Juholt och Tommy Waidelich budgetförslag kan bli den enskilda faktor som kan leda till ytterligare ett antal år med högeralliansen i Rosenbad. När den socialdemokratiska riksdagsgruppen ifrågasätter budgetförslagen, och dessutom tycker att det var dåligt skrivet, ja då kan man faktiskt ställa sig frågan om Juholt verkligen är rätt person.
Jag har tidigare varit inne på hans storstilade tal på kongressen, och det verkar nästan som om han hade en talskrivare och läste innantill från ett papper, att han inte hade läst igenom det innan. Han sade en sak då, och det han gjort efter det är att säga emot sig själv vid upprepade tillfällen.
Och än värre blir det, han får pisk av ledarredaktionen på Aftonbladet, och han åker dessutom på ordentligt med däng. Aftonbladet är Sveriges största borgerliga tidning, men den utmärker sig eftersom ledarsidan är socialdemokratisk. Chefredaktören är tillsatt av LO vilket gör tidningens ledare till den mest intressanta av dem alla, i vart fall om man hoppas på ett regeringsskifte.
Men nu har tidningen i en serie artiklar sågat Håkan Juholt längs fotknölarna, och jag tycker att det är mer än illavarslande. Kan det verkligen vara så att Håkan Juholt och Tommy Waidelich själva snickrade ihop sitt budgetförslag, kan det vara så att riksdagsgruppen ställdes inför ett fullbordat faktum och att de blev lika överraskade som den borgerliga pressen över att budgeten var så totalt befriad från traditionell socialdemokratisk politik? (forts nedan)
Kan man tillämpa uttrycket ”mycket snack och liten verkstad” på Håkan Juholt så ser det verkligt illa ut för det svenska folket, för ska svenska folket stå ut ända fram till 2018 med borgerlig regering, ja då har vi verkligen fått mer än vad vi tål. Tvingas väljarna konstatera att valet av Håkan Juholt var ett fiasko, ja då är vi verkligt illa ute.
it Andra om: Socialdemokraterna, Budgeten, Juholt, Waidelich, Val 2014, Politik ab12 svt dn12 svd12 ex12
Tweet
14 svar till “Håkan Juholts smekmånad ett fiasko”
Om Juholt kommer att få tillägget Håkan ”pratan” Juholt så förlorar vi valet 2014, det är ju inte ens något vits att rösta på (V) eller (MP) i det läget. Vad leder det till tro?
Det här börjar inte bara bli katastrofutsikt utan dessutom farligt. Eftersom inte heller rajnfällt o co är ett alternativ återstår bara sd. Undrar om det värkligen är så (s) vill se framtiden?!
Vad är det för fel på Miljöpartiet? En blick på deras skuggbudget visar att de helt klart står till vänster om Socialdemokraterna.
Ja,det börjar inte bra.
Waidelich i sig är en mediakatastrof!
Vad Juholt kucklar med fattar man ju inte….
Funderar på om rubrikerna i media bygger på illasinnade rykten utan substans. Det var vad Håkan Juholt menade i Godmorgon Sverige.
Att det finns en strid mellan olika falanger inom Socialdemokratin är i alla fall tydligt. Blir intressant att se vad skuggbudgeten innehåller.
illasinnade rykten utan substans
Ska man tro hans partikamrater i Riksdagen så finns det substans.
Om man studerar historien litegrann finner man att det är ganska vanligt att socialdemokratiska partiledningar tvingas justera sina budgetförslag. Framförallt mellan partiledningen och riksdagsgruppen finns en slags naturlig motsättning.
Det som är nytt är att den motsättningen inte längre uppfattas och framställs som en normal demokratiprocess. Att riksdagsgruppen underkänner ett budgetförslag är ju egentligen ingen stor grej. Det bevisar bara att sossarna fungerar på ett helt annat sätt än exempelvis Moderaterna, där partiledningens ord är lag. Men eftersom Moderaternas sätt att driva ett parti på numera är rådande norm blir återgivningen av motsättningen lätt rubricerad som ”revolt” och ”interna strider”.
Möjligen kan problemet snarare formuleras så här: Juholt förefaller vara ganska ointresserad av budgetarbetet. Kanske är han alltför benägen att låta Waidelich sköta sådant på egen hand.
Vi har bara sett och hört riksdagsgruppens reakrion tolkade av media. Jag anser inte att dikussion och konflikter under processens gång är något att bry sig om.
Det som är intressant är de facto vad budgeten innehåller till sist.
Vänstern, och med vänstern menar jag nu V och allt till vänster om V, ja denna vänster har alltid lagt ner dubbelt så mycket energi på interna strider som på att utarbeta gemensamma och hållbara strategier för att kunna besegra fienden på högerkanten. Nu verkar den här vänstersjukan ha spritt sig till socialdemokratin vilket är djupt oroväckande, men självklart ger det de mer samspelta borgarna en anledning att göra ett antal high five dagligen. Att vänsterblocket ska återerövra regeringsmakten vid nästa val verkar allt mer osannolikt.
En bekant till mig, tyvärr borgare, brukar alltid säga att:
”Tro inte att vänsterfolk är så puckade som de verkar, de är faktiskt betydligt dummare än så.”
Jag har alltid tagit detta som en billig provokation från hans sida men nu börjar jag dessvärre undra om han inte har rätt. ;-)
Redan 1984 skrev en högerställd författare boken ”Rosornas krig”. Den handlade alltså inte om det engelska inbördeskriget på 1400-talet utan om motsättningarna mellan ”LO-vänstern” (Stig Malm) och ”kanslihushögern” (Kjell-Olof Feldt) inom partiet. Konflikterna då gällde framförallt löntagarfonderna och finanspolitiken.
Rosornas krig, som pågick hela 1980-talet, resulterade i en regelrätt regeringskris 1990. I praktiken också i valförlusten året därpå.
Jämfört med detta ödesdigra inbördeskrig kan jag tycka att Juholts besvär att hålla ihop leden framstår som överkomliga. Oavsett vilket är interna stridigheter inom Socialdemokraterna inget nytt.
Visst har det funnits motsättningar mellan socialdemokrater och olika delar av socialdemokratin. Som i det fall du pekar på just mellan den dåvarande kanslihushögern och LO. Kanslihushögern som f.ö. beredde vägen för kommande kriser genom sina kreditavregleringar. Motsättningar var det också mellan Göran Persson och dåvarande finansministern Erik Åsbrink i slutet på 90-talet. Motsättningar som ju då slutade med att Åsbrink avgick.
Det som är oroväckande nu är att motsättningarna inom partiets kärna verkar vara så stora och riskerar att rasera alla möjligheter till ett regeringsskifte om tre år. Men den som lever får se.
Håller med till 100% jag låter mig inte påverkas av mediadrevet, allt för att sälja lös nr.
Det blir intressant att se budgeten på Tis-Onsdag?
Jag tror inte heller på denna ”höger soppa” som man försöker pumpa i folket med, istället måste jag tro mera på vad Juholt faktiskt själv säger:
Håkan Juholt, citat;
Regeringen har medvetet förstört A-kassan och sjukförsäkringen. Båda ska repareras. Idag har endast 4 procent av de arbetslösa 80% i ersättning. Det är skandal. Vi kommer behöva bygga en ny à-kassa som är en omställningsförsäkring där 80% av löntagarna ha 80% i ersättning. Det är en förutsättning för omställning o tillväxt. Vår budget kommer om några dagar. Det är många som nu vill sprida olika rykten.
Sossarnas kris idag är Göran Perssons fel, faktiskt.
Sossarna har traditionellt varit ett maktparti dominerat av klyftiga pragmatiker. Göran Persson var den senaste. Till skillnad från sina företrädare så verkar det som att han i mycket liten utsträckning odlade nästa generations ledarskikt. I vakuumet efter Persson fick Mona Sahlin ta över, men utan att få stöd av någon samtrimmad ledningsmaskin. När Persson drog, fanns inget ledningsmaskineri som kunde stödja en ny partiledare. Sånt är inte lätt att bygga från grunden. Mona klarade det inte. Juholt/Waidelich lär knappast klara det heller, om inte sosseklaturan lyckas lägga sina meningsmotsättningar åt sidan.
Det som återstår av det gamla statsbärande maktpartiet är ett vilset parti med stora inre spänningar.