Detta gästblogginlägg har skrivits av Margret som är en medbloggare ”som uppskattar Jinge-bloggen och följer den regelbundet, för att den tar upp
och avslöjar det som imperialistiska statsmakter i vår tid håller på med.” Vi har 17/11 publicerat hennes inlägg ”Ett helt nytt världsläge”, 21/11 ”Tankar om Rysslands roll” och 3/7 ”Europa och NATO.”

Hennes artikel behandlar både Nigeria och Eritrea. Av utrymmesskäl har jag delat upp den i två artiklar. Den 8/2 publicerade jag artikeln ”Vem stödjer Boko Haram”? (http://jinge.se/mediekritik/vem-stodjer-boko-haram.htm).

Margret Stabs artikel.
Flyktingströmmen från imperialismens skapelser på den afrikanska kontinenten fortsätter och Europas ledande statsmakter vill få slut på den genom att bekämpa orsakerna i ”ursprungsländerna”.
I de stater flyktingarna kommer ifrån är det inte möjligt att överleva, antingen är det krig på gång eller så har människornas existensmedel av olika skäl systematiskt förstörts.
Därför kommer de till Europa, där det finns allt man behöver för att leva.

Vet de inte om, att rikedomen här inte är till för att försörja människor som inte har ett livsuppehälle? Att var och en är ansvarig för sig själv och utsätts för konkurrensen om jobb och pengar: i det här samhället gäller ju samma regler för alla, både infödda och migranter, nämligen att bli löntagare – om man inte haft turen att födas rik. Men företagen ”ger” folk enbart jobb om det lönar sig för dem att betala för arbetskraften. De som väljer den farliga vägen från Mali, Somalia, Eritrea, Nigeria, Irak etc. gör det för att få en chans att överleva.

Men efter det senaste toppmötet i Europa är „EU:s stats- och regeringschefer … överens om att bevakningen av EU:s yttre gränser ska skärpas och att människor som inte har rätt till asyl ska skickas tillbaka till sina hemländer så snabbt som möjligt„ http://www.dn.se/nyheter/varlden/nojd-stefan-lofven-efter-eus-extra-toppmote/

Hur kunde det bli så på den afrikanska kontinenten?
De tidigare europeiska kolonialmakterna lät inte kolonierna i Afrika bli suveräna stater för att låta dem vara ifred, utan ville naturligtvis fortsätta att utnyttja ländernas rikedomar. Från den dagen de blev självständiga var alla stater på den afrikanska kontinenten kopplade till de före detta moderländerna genom militära, ekonomiska och politiska avtal, och genom utvecklingshjälpen.
Hur kan dessa länder trots all ”hjälp” vara så välsignade med „naturliga rikedomar“ och samtidigt vara så fattiga? Hur kommer det sig, att så många inbördeskrig är på gång?

Nigeria är dubbelt så stort som Sverige till ytan, men har en befolkning som är 17-18 gånger större. Landet sorteras in i rubriken ”oljestat”, för att oljan först då kan fungera som inkomst till landet, när oljan lämnat landet per export. Oljan är först i utlandet ett kapitalistiskt affärsmedel, ”smörjmedlet” till de profiter företagare där skapar med sin varutillverkning. Nigerias makthavare har alltid haft pålitligt samarbete på gång med de utländska oljekoncernerna, oberoende av alla statskupper och militära och demokratiska maktskiften i landets historia. Befolkningen i landet, som i sin majoritet inte behövs till att öka de inkomster som staten lever av, behandlas av Nigerias överhet som överflödiga människor.
Allmänheten i industristaterna är medveten om, att eländiga förhållanden och fattigdom är förhärskande i landet, att Nigerdeltat har förgiftats av oljeutvinningen, och att människorna som lever där därför saknar vatten och åkermark. Där är människorna inte bara umbärliga för kapitalistisk oljeutvinning, utan sägs t.o.m. „förhindra“ affärerna med oljan, när de tar sig till att odla på marker där oljekällor finns i jorden, och om de vågar fiska i träsken där olja utvinns. Makthavarna tolererar att land och befolkning förstörs och bekämpar motståndare som förövar attentat mot oljeledningar.

Längre norrut i landet förs väpnade strider mellan kristna bönder och muslimska herdar om de marker i „Middle Belt“, som ännu inte förvandlats till ödemark. Människorna flyr till städerna och lever i megaslums framför allt omkring huvudstaden Lagos. Oljeaffärerna livnär en liten elit, vars lyxkonsumering erbjuder profitabla affärer för utländska företag.
Majoriteten av nigerianerna är tvungna att tjäna pengar, men utan att samtidigt ha någon möjlighet att anpassa sina levnadsvillkor till kapitalistiska egendomsförhållanden – dvs. att få jobb vid affärs-företag eller hos staten – som inte har behov av så mycket arbetskraft. Det står inte skrivet någonstans, att de människor som är underkastade äganderättens ordning också måste användas till pengaförmering eller till tjänst åt statsmakten.
Den nigerianska staten lever av att landets ”naturliga rikedomar” transporteras iväg till världsmarknaden. Statens ekonomiska tillgångar är inte beroende av att medborgarna tjänar pengar i konkurrensen och betalar skatt till staten som här i västvärlden.
Tvärtom: I Nigeria är det medborgarna som är beroende av de pengar som staten delar ut. Det är nämligen staten som har hand om pengarna, som kan tjänas i landet. Det har konsekvenser. Den ekonomiska konkurrensen om ”national cake” är då en kamp om den politiska makten för det är den som beslutar exklusivt om fördelningen av oljeinkomsterna, som är den viktigaste inkomstkällan i landet.
Maktkonkurrensen avgör hur staten fungerar: den som inte tar för sig officiellt av pengarna, utnyttjar sitt inflytande för att få vara med om den organiserade oljestölden.
Pengar för alla möjliga utvecklingsprojekt försvinner i ”mörka kanaler” redan innan de kommit till insats. Eller så ges de ut för projekt som ska ge lokala politiker och deras gunstlingar möjligheten att betjäna sig på pengar som egentligen var till för att bygga upp infrastrukturen. Guvernörer förskingrar sporadiskt i månader och åratal löner och pensioner. De därav drabbade kompenserar på systemmässigt sätt: byråkratin har på alla plan chansen att driva in ”skatter” – när folk ansöker om körkort eller pass osv.
Det är militären som spelar den avgörande rollen i konkurrensen om pengar och anställningar – nämligen före, under och efter tider av militärdiktatur: de högsta officerarna hör till de rikaste i landet, inte minst genom förskingring av pengar som förs över från statshushållet till militären. Det är inte bara enkla soldater som säljer sina vapen åt fienden för att bättra på solden, utan även sådana i den högre rangordningen håller på med såna affärer.
Västvärldens medier tar del av dessa seder med en blandning av föraktande kritik och brist på förståelse av den „systematiska korruptionen“ och det omfattande „självberikandebegäret“ i landet. Makthavarna anses missköta sina egentliga uppgifter – som enligt den uppfattningen skulle vara att tjäna folket och utvecklingen av landet.
Att det vore politikernas karaktär som är orsaken till misären, förklarar inte den nigerianska politiken.
Det synsättet jämför i stället makthavarnas beteenden med de politiska seder som gäller i „våra“ framgångsrika och demokratiska marknadsekonomier, där den politiska makten inte lägger sig i den privata konkurrensen om pengarna. Där lever staten av de pengar som tjänas i samhället. Det är alltså inte en fråga om moral, utan om systemet. Detta kännetecknar ett borgerligt styre, där statsmakten har sin källa i en framgångsrik konkurrens mellan kapitalister.
I Nigeria däremot, har statsmakten inte sin källa i samhällets ekonomi, utan i de pengar som statsmakten tjänar ihop i utlandet, i världsmarknadens högsäten. Den nigerianska staten lever av sin funktion för utlandets affärsbehov. När demokratin äntligen avlöste militärdiktaturen i slutet av nittiotalet, hoppades man att det skulle vara slut med „korruptionen.“ Men i stället blev det ännu värre. De demokratiskt valda regeringarna i Nigeria tjänar fortfarande inte en fungerande marknadsekonomisk konkurrens i landet, som statsmakten kunde använda som en pålitlig inkomstkälla. De statliga ämbetena är fortfarande de enda pålitliga inkomstkällorna. Därför är de demokratiska procedurerna och institutionerna inget annat än en ny vehikel för samma kamp om makten.

Med Boko Haram tycks denna strategi ha nått sin gräns. Det märks redan på namnet, som betyder att „västlig kultur är försyndelse“, att man har att göra med en helt annan sorts motståndare mot korruptionen i landet än hittills. Boko Haram vänder sig inte emot regeringens oförmåga att motsvara västvärldens ideal, utan fördömer statsmaktens icke-muslimska, alltså helt felaktiga, position. Denna position saknar den sedlighetsregim, som troende muslimer i sin fattigdom ska bekänna sig till. Alltså förföljer Boko Haram allt som är o-muslimskt – regeringar som är västvärldens slavar, kristna medborgare som har en felaktig västlig tro, egna trosfränder som kommit från den rätta vägen, för att de skickar sina barn till skolor med västlig utbildning.
Det ger västvärldens behov av »good governance« i länder som Nigeria, en annan betydelse: Nu handlar det om att klara av „terror-hotet mot vår säkerhet“. Fattigdomen i Nigeria intresserar bara som grogrund till „islamister“, och alla förslag om hur man ska torrlägga „träsken“ med bättre kapitalistisk ekonomi och bättre, nämligen pro-västliga regeringar, kulminerar målmedvetet i kravet, att regeringen måste bekämpa Boko Haram med ännu mer avskräckande terror. Att kritisera den politiska elitens „korruption“, står idag för att den inte har gått fram hårt nog mot Boko Haram. Det är nämligen den aktuella uppgiften som bestämmer den kritiska blicken på Nigeria och dess ledare som återigen misslyckats.

i Andra om: Boko Haram, imperialism,Nigeria, kolonialism, kapitalism, USA, politik, terrorism, extremism, olja, ekonomi, demokrati