Ett talanglöst Sverige i VM

Visserligen är jag medveten om att vi har haft relativt skapligt med stjärnor i friidrott genom åren, men i år så verkar deltagarlistan i VM i Daegu faktiskt vara i tunnaste laget. Jag undrar givetvis vad det är för fel på den svenska friidrotten.

Visst, vi har nu en ung flicka som kan bli riktigt bra på två och fyrahundra meter, dessutom har vi en ännu yngre tjej som kan bli en riktig kanon i stavhopp, men har vi några talanger i övrigt i friidrott? Nej knappast, det kan nog tänkas att jag har missat någon men det kan inte röra som om annat än enstaka i så fall.

Varför det är på det sättet vet jag inte, för i många idrotter hävdar vi oss hyfsat trots vårt lands litenhet. Visserligen främst i vinteridrotter, och det har ju sina randiga skäl, men tråkigt nog så kommer det nog på sikt dra ner intresset för friidrott. Själv har jag längtat efter SVT:s ”Vinterstudion” ända sedan sista programmet i våras. Jag ser verkligen fram mot programmet och Pops och hans kollegors spekulationer om skidskyttet, längdskidåkningen, Världscupen och mina favoriter Charlotte Kalla och Anna Haag och de andra tjejerna.

När det gäller fotboll så skulle Sverige kunna bli stort om vi fick ett antal inomhushallar med konstgräs, möjligen skulle vi behöva sälja några av topplagen till olika oligarker, en sådan sak skulle definitivt sätta fart på svensk fotboll. Att utbilda ett antal talanger som sedan försvinner ut i Europa är på sikt ingen bra idé om vi värnar vår inhemska lagidrott. Talangerna måste få chansen att stanna hemma så länge som möjligt, något som definitivt skulle gagna även de olika landslagen.

Nu närmar sig OS i London, men till 2012 kommer ingen av våra egna talanger inom friidrott att vara färdiga, däremot så kommer vi att ha ett antal bra simmare och eventuellt några andra sporter. Det kommer i alla fall bli ett par medaljer, något som dröjer länge än i friidrott tyvärr.

it Andra om: , , , , , , , ab1 ex svd dn svt

  15 comments for “Ett talanglöst Sverige i VM

  1. pinky...
    29 augusti, 2011 at 08:06

    Bloggreklam undanbedes! / Jinge

  2. Anna
    29 augusti, 2011 at 08:45

    Vinterstudion är ett av mina favoritprogram, gillar all sorts skidåkning (utom skidorientering som jag inte förstår meningen med).
    Friidrott är så roligt att titta på, det händer alltid något och reglerna är lättfattliga även om man inte är en sportnörd. Det handlar om att hoppa högst eller längst, springa fortast och med smartast taktik, kasta längst … för mig ligger inte tjusningen främst i att det är just svenska deltagare.
    Det kan vara hur spännande som helst med ett 10 000-meterslopp, där löparna knatar runt, varv efter varv, drar upp farten, saktar ner, där fyrfaldige världsmästaren gör en återkomst efter skada, men inte orkar fullfölja, där världsettan spurtar med 500 m kvar (alltså, spurtar efter nästan en mil!), lyckas inte haka av sig en dittills okänd ung löpare som stormar in mot mål och där andra väldigt trötta löpare har både ett och två varv kvar och måste fortsätta plåga sig.
    Ah, jag älskar det!
    Eller att se Isinbajeva hoppa upp mot fem meter, där varenda rörelse är väl avvägd, där ett stavhopp kan bli en skönhetsupplevelse. Samma med Thorkildsen när han dammar iväg spjutet.
    Och så släggkastare misslyckas så släggan hamnar i nätet, då förstår man lite bättre hur svårt det är. Jag menar, de har tränat i hela sitt liv, kommer till ett VM och släggan fastnar i nätet.
    Att Klüft blev femma var väl ganska väntat, eller t o m lite bättre än jag trodde. Men längdfinalen var en medioker historia, med världsstjärnor som hoppade bort sig, där guldmedaljören Reese fick till bara ett godkänt hopp och hennes vinstresultat var i sammanhanget blygsamma 6,82. Ingen hoppade så bra som de egentligen kan.

    Sverige har aldrig varit strålande i friidrott. Det har funnits enstaka stjärnor, Sjöberg, Gärderud, Klüft förstås, Kallur, Bergkvist, Olsson, Holm m fl, och många av dem var aktiva samtidigt. Ja, ett par håller på fortfarande, men snart är det inte roligt längre att läsa om Christian Olssons eviga skador. Det blir som Foppas fot, yesterday’s news.

    Så, att hoppas på att Sverige blir ett friidrottsland att räkna med, är att hoppas för mycket. Men intresset bland barn är fortfarande stort. Efter Aten-OS var köerna långlånga till friidrottsklubbarna. Det är de fortfarande. Min nioåring har stått två år i kö och nu har hon blivit erbjuden en plats. Men nu vet vi inte hur vi gör, hon tränar redan gymnastik och basket och vill inte sluta. Annars tycker jag nog att hon har en ”stavhopparkropp”.

    • 30 augusti, 2011 at 22:53

      Sverige aldrig varit strålande i friidrott? Hördu Anna, fråga farsan, eller farfar, vilka Gunder Hägg och Arne Andersson var.

      • Anna
        31 augusti, 2011 at 08:44

        Jag vet nog vilka de var, Kamelsilaren, däremot är jag inte så säker på att min far vet det. Lite svårt att fråga dem nu, farfar dog 1968 och pappa för två år sedan.
        Vad jag menar är att det finns länder som riktigt sprutar ur sig stora talanger, t ex Kenya och Etiopien på långdistans, USA på en massa grenar (nu blev det dubbelt USA i tiokamp, och så 100 m damer, 110 m häck osv osv) Jamaica på sprintdistanser … när Bolt tjuvade i finalen, vann en annan jamaican … det är ju inte helt ovanligt att vissa länder har flera startande i div finaler.
        Sverige har (haft) många stjärnor inom friidrott, men aldrig, utom en enda gång som jag minns och jag minns bakåt åtminstone t o m Mexico City-OS 1968, har det samtidigt varit flera superstjärnor samtidigt. Det undantag jag minns var Aten-OS 2004, med Christian Olsson, Stefan Holm och Carolina Klüft som slog till med guld alla tre. Samma OS vann USA 8 guld inom friidrott, Ryssland vann sex guld.
        Jämför det med Sveriges landslag i alpint resp längdskidor. T ex.
        Om både Ebba Ljungmark och Emma Green Tregaro kvalar in till höjdfinal, är det strålande. Jag tror att Michel Tornéus tar sig till längdfinal, men medalj, nja, knappast.
        Finalplatser är det bästa vi just nu kan hoppas på inom friidrott och så har det varit över lång tid. Därför hävdar jag att Sverige aldrig varit strålande inom friidrott, visst, med flera fixstjärnor, men inte som landslag.

        • Anna
          31 augusti, 2011 at 08:46

          Jämförelsen med skidlandslagen skulle förstås vara hur många medaljer de brukar ta med sig hem efter OS och VM.

  3. 29 augusti, 2011 at 08:47

    En stavhopparkropp ?? :-)

    • Anna
      29 augusti, 2011 at 08:53

      Stark, vig, smal, ”gymnastisk” ;-). Dessutom modig.

      • 29 augusti, 2011 at 08:58

        Modig, är det ett annat ord för korkad? :-P

        • Anna
          29 augusti, 2011 at 09:01

          Haha.
          Nä, men modig är man väl om man inser ”faran” men ändå gör det. Dumdristig är ett annat ord för korkad i det här sammanhanget.

          • 29 augusti, 2011 at 09:07

            Jag skulle aldrig kunna tänka mig att kuta max fart och sedan svinga mig upp över fem meter utan att vet att jag kom fram till hoppmattan… :-I

            • Anna
              29 augusti, 2011 at 09:37

              Fast de börjar ju med lägre höjder ;-) Du skulle se höjdhopparbarn, ribban ligger på 35 cm. Man blir lite varm i hjärtat när man ser det.

              Det är som gymnastik, barnen börjar med kullerbyttor och tränar på att stå på händer mot en vägg och att hjula. De slår kullerbyttor över en plint, med minst en tränare bredvid. De hoppar på trampetten och nöter, nöter, nöter in hur man hoppar rakt (ljushopp). Därefter ”x-hopp”, armar och ben ut så man ser ut som ett x. Efter något eller ett par år får man börja med gruppering, med armarna runt knäna. Så småningom, efter sådär 3-4 år börjar de så smått med volter på trampetten och flickis på matta. Du kan inte slå en volt om du inte kan slå en kullerbytta först.

              • 29 augusti, 2011 at 09:48

                35 cm. Juste, det skulle jag troligen klara på tre försök.. :-)

  4. Gösta Berling
    29 augusti, 2011 at 10:40

    Det var väl en fjortonåring som kom till finalen på 1500 m i SM ? Kan kanske bli stjärna.

    I övrigt håller jag med Anna. Friidrott är härligt, särskilt stavhopp. Där kom jag en gång tvåa i skol-DM (kanske mest beroende på att vi bara var tre tävlande i min åldersgrupp varav en rev ut sig på begynnelsehöjden …) På den tiden hoppade vi med stålstav och landade i en sandgrop …

    • Anna
      29 augusti, 2011 at 12:38

      Var inte så blygsam, Gösta, du ställde ju trots allt upp :-)

      Låter hårt med stålstav och sandgrop att landa i.

      Stavhopp har jag aldrig testat själv, men förstås höjd, längd, 60 m, kast med liten boll, så där som alla (?) skolelever gör. Min ”bästa” gren var kula, undrar om det kan bero på att jag växte upp på en gård och jobbade som pappas dräng, så flicka jag var.

      • Gösta Berling
        29 augusti, 2011 at 21:47

        Ja Anna, och jag klarade också begynnelsehöjden ! Om än inget mer …

        Med dagens katapultstavar skulle det inte gå att landa i en sandgrop, då skulle man nog riskera att bryta ryggen eller slå ihjäl sig ! Men med stål- eller bambustav hoppade man på ett helt annat sätt och landade med fötterna först, det gällde bara att landa på rätt sätt … Höjderna var inte så höga heller. Hemma på gräsmattan tränade jag med en tillyxad hässje-roa (som gammal dräng vet du kanske vad det är …)som stav !

        Jag höll också på med flera andra grenar utan att specialisera mig. Löpning, kulstötning, alla hoppsätten. Och det är tveksamt om just stavhopp var min minst dåliga gren, men det var den gren jag tyckte var roligast !

Comments are closed.