De som är politiskt intresserade känner givetvis till att vår utrikesminister Carl Bildt var betald lobbyist för USA:s räkning och agerade för att få Europa välvilligt inställda till ett anfall mot oljelandet Irak.

Man hade kanske haft anledning att förvänta sig att han idag, som varande vår utrikes-
minister, skulle vara mer neutral i förhållande till USA, men den som trodde det fick snabbt veta att det kan man inte begära av en av landets högsta politiker. Ofta känner jag frustration över att vi numera inte har en självständig utrikespolitik, det är inte bara det att vi ska underordna oss EU, EU ska i sin tur underordna sig den ”Transatlantiska Säkerhetszonen” som Bildt så ofta talar om.

DN: ”Sveriges utrikesminister Carl Bildt beskriver situationen som mycket allvarlig. – Den har eskalerat med en förfärande hastighet – och fortsätter att eskalera, säger han. – Det rådde en ensidig vapenvila – från georgiernas sida. Georgierna tog rätt mycket förluster och kunde inte tolerera det längre. Därför inledde de en offensiv. De hoppades på diplomati en längre tid, sedan slog de tillbaka.”

Redan innan vi andra hunnit lära oss stava till Sydossetien så säger Bildt: ”- Det rådde en ensidig vapenvila – från georgiernas sida. Georgierna tog rätt mycket förluster och kunde inte tolerera det längre. Därför inledde de en offensiv. De hoppades på diplomati en längre tid, sedan slog de tillbaka.” Därmed är saken avgjord och uppenbarad för var och en. Det är georgierna det är synd om, och i förlängningen USA som är beroende av den olja som transporteras genom det lilla landet.

Själv tycker jag att det är lite svårt att ta ställning till de olika bud som kommer hela tiden. Fredrik Braconier skriver om konflikten ur ett oljeperspektiv i Svenska Dagbladet och går tillbaka till sexdagarskriget mellan Israel och Egypten, Syrien och Jordanien. Han ser till de mer realpolitiska konsekvenserna och drar avslutningsvis slutsatser om ett anfall mot Iran, ett anfall som bortsett från lidandet, skulle skapa en oljekris av tidigare aldrig skådat slag. Han pekar på, liksom många med honom, att krisen i förlängningen kan komma att handla om Hormuzsundet.

Ett krig för alltid med sig ett oerhört lidande för alla inblandade parter, dessvärre är aldrig

roten till det onda, de makthavare och de konflikter som egentligen är stridigheternas upphov, inblandade i de direkta krigshand-
lingarna. Annat var det förr när kungen eller kejsaren red med sina soldater och ibland själva blev krigens offer. Det hade känts något bättre om Putin, Saakasjvili, Medvedev och Bush själva hade dragit på sig uniformen och dessutom involverat sina egna barn. Men så blir det inte. Istället blir det ett ställföreträdande krig, ett krig by Proxy, som utkämpas mellan USA och Ryssland med befolkningen i några stater i Sydöstra Europa som brickor i spelet.

Trodde George W Bush att ryssarna skulle acceptera att USA byggde en robotbas i Georgien?

Och trodde Carl Bildt att ingen skulle förstå vems ärenden han springer?

SvD1 DN12 Dagen AB1 Dbl1 Pol1 it

[tags]Olja, Sydossetien, Georgien, Robotbaser, NATO, EU, Putin, Saakasjvili, Medvedev, Bush, Bildt, Politik, Transatlantiska Säkerhetszonen[/tags]