Samma år som Britta Spjut fick sin första hitlåt, jag tror att det var 1997 eller 1998, så arbetade jag vid Fridhemsplan. Där låg också den studio där hon spelade in sina första skivor, Cheiron-studion.

Dörren närmast ingången till mitt jobb låg en italiensk sallads- och glassbar där jag ofta köpte en maffig glass när det var varmt. Några dagar den sommaren så var ett sällskap på 6-7 amerikanska ungdomar på plats, och en av dag kom en söt blond tonårsjänta fnittrande och frågade mig om hon fick smaka på farbrorns glass. Det fick hon inte, men jag funderade på vad det var för gäng eftersom nästan alla var mycket hårt sminkade.

Samma kväll såg jag jäntan igen på MTV, hon hette Britney Spears och låten var helt ok, Baby One More Time. Jag hade hört den förut och tyckte att det var en höjdarlåt även om jag inte kopplade ihop den med den glassugna jänta som ville slicka på min strutglass bestående av tre kulor, varav två var citronsorbet och choklad, vilken smak som var den tredje sorten minns jag inte eftersom det brukade variera.

Såvitt jag vet så ligger glassbaren kvar och i så fall rekommenderar jag ett besök nästa gång du pas-
serar Fridhemsplan. Glassen är hemgjord och mycket mycket god.

Jag minns den där episoden eftersom jag insåg att Britta skulle uppnå superstar-status. Sedan har det varit lite upp och ner för henne och när Aftonbladet skriver att hon ´måste´ lyckas i natt så hoppas jag att hon gör det, – lyckas. Man kan anföra en massa argument mot den genomkommersialiserade

amerikanska musikbranschen, men på individnivå så är det svårt att bara fördöma.

Och den som tycker att ´Oops!… I Did it Again’ är en dålig låt får med mig att göra. :-)

Andra om: Britney Spears, Cheiron, Fridhemsplan, Musikindustrin, Pop, Cheiron, Britta Spjut, Rock, Kultur, Kommersiell, Musik, Politik it AB1

[tags]Britney Spears, Cheiron, Fridhemsplan, Musikindustrin, Pop, Cheiron, Britta Spjut, Rock, Kultur, Kommersiell, Musik, Politik[/tags]