Idag skriver Ingvar Persson en ledare i Aftonbladet med rubriken ”Europas löntagare får betala för krisen”, jag läser den samtidigt som att Ekot eller P1-morgon i bakgrunden berättar om nya demonstrationer i Grekland, taktfasta talkörer blir därmed en bakgrund till artikeln.

Själv har jag varit EU-motståndare, eller EU-skeptiker, ända sedan jag första gången hörde talas om projektet. Jag gillar samarbete, jag ogillar nationsgränser, jag är för passfrihet och negativ till tullar, så egentligen så borde det som i dagligt tal kallas EU-samarbetet falla mig på läppen. Men det har det inte gjort eftersom vi nu fått en överstatlig organisation som vi svenskar håller under armarna med våra skattepengar. En organisation så stor att vi inte kan överblicka den och det gäller även dess konsekvenser både för oss och för länder utanför unionen. Det räcker med att peka på Afrika för att exemplifiera mitt påstående.

Ingvar Persson/AB: ”Grekland står på randen till statsbankrutt och politiskt kaos. De spanska väljarna straffade den sittande regeringen hårt i lokalvalen, och sannolikt kommer samma sak att hända i det portugisiska valet om drygt en vecka. Krisen i Europa – ekonomiskt och politiskt – blir allt djupare. Den åtstramningspolitik som blivit svaret på bankernas misslyckande kan sammanfattas i några bärande principer. De präglar de regler för ekonomisk stabilitet som nu växer fram, och som består av europakten men också det lagstiftningspaket som EU-kommissionen föreslagit. Om ett land har offentliga underskott beror det på att de offentliganställda i det landet har för mycket betalt, eller att de är för många. Regeringen måste prompt sänka de offentliganställdas löner. Det är sådant som kallas ”att sköta sig”.”

Att både Euron och den Europeiska Unionen är på väg i en brant utförsbacke råder det ingen tvekan om, det är givetvis ett problem, men problemets lösning heter allt oftare att enskilda länders löner, eller pensionsförmåner, är problemens egentliga orsaker. Lösningen är alltid kollektivistisk, och den är det just då den inte borde vara det. Sänk lönerna, eller sänk pensionen, öka pensionsåldern är åtgärder som politiker i EU ropar på, medans den egentliga lösningen är att upplösa Eurosamarbetet och EU:s överstatliga roll.

Idén med ett europeiskt samarbete är bra, men vi bör inte ha en europeisk centralbank, en europeisk valuta och ett enormt EU-
parlament. Jag tror att den ständigt svällande EU-byråkratin, parad med det politikerna kallar för en ”harmoniserad lagstiftning”, är grunden för den misstro som många européer känner inför Bryssel och den skattefinansierade lekstuga det har blivit. Jag tror att det är svårt nog att t.ex. bilda en nordisk union, och varför då ge sig på att försöka med en ännu större?

Idag är det många européer som betraktar Euron som leksakspengar, en sorts Monopolpengar, en låtsasvaluta. Britterna passar sig än så länge, tyskarna saknar D-marken. Och alla länder som har infört Euron vet att med den så kommer automatiskt en prisökning på minst tio procent, oftast tjugo. Jag tycker att man i skenet av kriserna i Grekland, Irland, Spanien och Portugal har kommit fram till vägs ände. Bryssel tycks tro att ytterligare uppoffringar ska rädda EU, medans jag tror att det är det istället är det säkraste sättet att välta hela det europeiska samarbetet.

Man måste göra som FRA-kritikerna hela tiden hävdat, gör om – gör rätt.

it Andra om: Euro, EU, Politik, Ekonomi, Demokrati, Union, Överstatlighet ab12 e24 ex svd1 dn1 sr1