Jag har vid ett flertal tillfällen påpekat att det ”nya arbetarpartiets” politik skadar Sverige, senast igår tog jag upp frågan om det dramatiskt ökade antalet fattiga barn i landet, en ökning som är en del av den moderata politiken. Något som aktivt bidragit till att antalet säkerhetspoliser som skyddar politiker har vuxit ordentligt sedan alliansen bildade regering. (Se bilden..)

Daniel Swedin/AB: ”Rinkeby i Stockholm, i Gunnared i Göteborg och i Fosie i Malmö. Här bor Sveriges fattigaste barn. 13 procent av alla barn i landet lever i fattigdom. Det visar årets barnfattigdomsrapport från Rädda Barnen som presenterades i går. Mellan 2008 och 2009 ökade antalet med svindlande 28 000 personer.

Så blev det inte. Fler blev arbetslösa, två tredjedelar står utan arbetslöshetsförsäkring, arbetslöshet är den främsta orsaken till att människor söker socialbidrag, 65 000 är utförsäkrade och fler barn är fattiga. Fattigdomen bland barn minskade stadigt mellan 1997 och 2007. År 2008 började den öka. Anders Borg kan ju alltid intala sig att han inte visste att även arbetslösa och sjuka har barn.”

När jag var liten så var Robin Hood ett slags hjälte, han tog från de rika och gav till de fattiga. Även om han aldrig har funnits så har idén om ett slags Robin Hood alltid levt, för i folkdjupet finns en önskan om rättvisa, en önskan om att alla människor ska kunna leva under hyfsat drägliga förhållanden. Jag tror inte att folk i allmänhet misstycker om någon har råd att köpa sig en dyrare Mercedes eller BMW, det är först när lyxbilsägaren har fuskat till sig pengar eller tagit slantarna från de fattiga som det missnöje uppstår som gör att SÄPO tvingas rekrytera extra många livvakter.

Bygger en politisk idé på ett två tredjedelssamhälle där man satsar statens slantar på dem som redan har det bra, och dessutom tar pengarna från dem som har det knapert, så ökar man motsättningarna i samhället. Alla vet intuitivt att alla har ett lika värde, men när detta värde tas bort från vissa grupper och flyttas över på dem som redan har det bra, och själva förflyttningen används som argument för en ”arbetslinje” som leder till ökad fattigdom bland pensionärer, arbetslösa, sjuka och deras barn, ja det är då motsättningarna i samhäller kan bli farliga för själva samhället. (forts under reklamen..)

Idag har vi en finansminister som bara pratar och pratar, det finns knappast någon situation som inte innebär en möjlighet för honom att stå i TV-rutan och se allvarlig ut. Det må röra sig om övervinster inom olika företag, chef-
löner, bankernas vinster, räntor, elpriser eller direktörernas bonusar, alltid så har Anders Borg ett antal allvarsord som han kan förmedla till nyhetsredaktionernas TV-team. Men aldrig gör han någonting för att rätta till de missförhål-
landen som han rynkar pannan åt i TV. Att hans, och hans partis politik leder till ett dramatiskt ökande utanförskap håller han tyst om, orsaken är givetvis att man har sagt sig vilja minska detta utanförskap.

Det skulle man kunna göra om man inte hade en finansminister som väljer att stå framför en TV-kamera och dra en massa meningslöst syre, hellre än att han sätter sig vid sitt skrivbord och använder den makt som automatiskt följer med rollen som finansminister. Anders Borg har gjort sig själv till en ministerattrapp, var det verkligen det som ”det nya arbetarpartiet” skulle använda honom till? Ja dessvärre, det är nog precis så det förhåller sig.

it Andra om: Anders Borg, 2/3-samhället, Fattiga barn, Utanförskapet, Politik, Val 2014 ab1 svt sr dagen dn svd