|
Igår fick jag ett mail från en av sidans besökare, en person som tycker att jag ska skriva mer om katter. Hon hade sett en gammal bild på min kattsambo Felin och hade dessutom läst vad jag skrivit om den solitära katten, den egenskap som har gett misse ett rykte om att vara ”mystisk” och förbunden med ondska och allt möjligt oknytt. I själva verket så är den, till skillnad från hunden, inte ett flockdjur och har inte heller speciellt många sociala behov. Den är dock påtagligt social när det gäller andra varelser, t.ex. den art som på det kattiska språket brukar kallas ”burköppnare”. Idag skriver Magnus Halldin en artikel på SvD Kultur som bland annat handlar om katthatare. MH/SvD: ”En svensk katthatare av rang finner man i poeten Ivar Conradson, som 1927 gav ut sin märkliga hatskrift ”Om djur och människan i djurvärlden”. Den långa undertiteln preciserar hans tendentiösa ärende: ”Huvudsakligen om en liten och rovlysten, om det skydd den får hos människorna, om kelandet med den.” Bland de egenskaper han tillskriver katten framhålls särskilt rovlystnaden, djuret har ”bödelsögon”, eller som det heter på ett annat ställe: ”två stora maskinslagna hål, ur vilka en olustig eld sticker”. Katten är ett ”inställsamt, sliskigt pinoredskap med en röst av tjockt kvalm, en blick med endast ondskans liv”. Jag vill inte gärna dra några växlar på en poet som uttalat sig på detta sätt, framförallt för att han är död sedan 1968. Men att man kritiserar katten för att vara rovlysten tyder på att man tror att burköppnare har funnits i alla tider. Så är inte fallet utan först för 9000 år sedan så flyttade katt och människa ihop. Det var katten som gjorde det valet och orsaken var människans bruk av jorden i Mellanöstern- Rovlystnaden har varit ett absolut livsvillkor för kisse fram till det att människan tog ansvar för en del av mathållningen för inte alltför många generationer sedan. Och ska man verkligen ge sig till att klaga på ett så renligt djur? Se på hunden, en illaluktande best som gett ordet skitgris ett ansikte. Hundar kan lägga sig och rulla i hästskit och bryr sig föga om hur de ser ut och hur de luktar. Min lilla kattfröken, som är på bushumör på bilderna här, ägnar sig åt sin egen hygien minst en timme varje dag, ibland mer. Att poeten tycker att katternas ögon utstrålar ondska beror sannolikt på att pupillen är elliptisk, möjligen kände han inte till Darwin, men att vända en funktionell utveckling av ögat mot djuret självt tyder på en total brist på både fantasi och begåvning. Vi andra vet att personer som inte tycker om katter är personer som definitivt inte borde få uttala sig om ondska. |
Andra om: Felis Catus, Katt, Huskatt, Felin, Katthatare, Ivar Conradson, SvD, Magnus Halldin, Djur, Natur, Solitär, Politik [tags]Felis Catus, Katt, Huskatt, Felin, Katthatare, Ivar Conradson, SvD, Magnus Halldin, Djur, Natur, Solitär, Politik[/tags] |
8 svar till “Poeter som uttalar sig om katter kan vara – onda”
Det finns väl en orsak till att vissa religioner klassar hundar och grisar för ”orena”.
Själv innehavare av två katter, innekatten Jycken och utekatten Tigger, kan bara hålla med om att ”burköppnare” är en sen nymodighet i kattens historia.
För min far och mor, födda på 1920-talet och uppvuxna på bondgård, är inte katter husdjur i meningen ”keldjur”.
Katten är ett nyttodjur som hör till jordbruket precis som kon eller grisen. Den måste finnas på gården, hade sin plats i ladugården, men kom in då och då och visade upp ett byte. Som tack för gott arbete fick den då en skvätt grädde.
Att hålla katt i lägenhet eller villa begriper inte min far, min mor är mer tolerant. Hund har de däremot haft. Den blir mer som en del av den egna ”flocken” (=familjen).
Men för att vara otam är vår variant av katt lättkorrumperad. Mat räcker länge!
Tam är den allt.. Men den har inte behov av någon flock.
Det finns två slags människor: Kattmänniskor och icke kattmänniskor! Det vill säga alla andra!
Hon är helt bedårande, speciellt sista bilden är helskön. Öppna en burk tonfisk, nu genast.
Om det är något som människans historia uppvisar en smak för så är det väl ”bödelsögon”? Kontrasten katt/hund äger en enorm filosofisk betydelse för människan i hennes eviga jakt på sig själv vilket innebär en jakt på ögon som kan se henne. Om då kattens ”bödelsögon” kan komplettera hundens ”tiggarögon”, befinner vi oss då inte i en viss situation vad det gäller att möta frågan om icke-antropomorfa ögons syn på människoformen?
nature, jag vet ju inte om du med ”ickekattmänniskor” menar ”hundmänniskor” men jag är en av de få som inte väljer mellan hundar och katter utan trivs precis lika bra med båda.
Där jag bodde förut hade vi först ett stort problem med att det var för många katter och vi kunde inte hänga tvätt ute eller odla något i våra land.
Det ändrades snabbt när ett lodjur flyttade sitt revir närmare oss och på väldigt kort tid blev alla katter väldigt hem tama eller så försvann de, med enda spåret av dem var lite hårtossar.
Jag gillar katter både stora som små, både vilda som tama.