En sak som jag lagt märke till många gånger från i höstas och fram till idag är att Mona Sahlin har svårt att få med sig dem som självklart borde stödja henne. Många journalister och politiska reportrar som har S-stämpel är mycket kritiska till Sahlin, och kritiken återkommer gång efter gång på ledarsidor och i deras egna kolumner. Det verkar som om vissa skribenter inte vill att Mona Sahlin ska bli statminister i höst. Igår skrev Lena Mellin en artikel som har underrubriken – analys.
Lena Mellin/AB: ”I dag är det exakt ett halvår kvar till valet och enligt opinionsmätningarna väntar en promenadseger för de rödgröna. Men för vänsteralliansens absolut största parti, Socialdemokraterna, är det motigt. Partiet ligger på eller under sitt gamla valresultat, 35 procent, den sämsta noteringen sedan riksdagsvalet 1921. Detta trots att Socialdemokraterna med alla rimliga mått borde sitta i guldsits. Arbetslösheten är den högsta på femton år, ungdomsarbetslösheten är skyhög, exporten krymper, missnöjet med försämringarna i sjukförsäkringen och a-kassan är utbrett – och högljutt. Ändå lyfter det inte för Mona Sahlin och hennes sossar.”
Själv fick jag upp ögonen för detta när Lotta Gröning kom ut med sin bok – Sanning eller konka, med underrubriken Mona Sahlins politiska liv. Hon arbetade då på Aftonbladet och fick en förfrågan från Albert Bonniers förlag om hon inte kunde skriva en bok om Sahlin, och det kunde hon. Idag har hon slutat på Aftonbladet och arbetar på Expressen.
Lena Mellin har dock rätt i en sak i sin artikel. Det var ett misstag av Sahlin när hon deklarerade samarbetet med MP utan att inkludera vänsterpartiet. Det var en gigantisk miss och jag tror som Lena Mellin att det fortfarande finns svallvågor kvar inom partiet. Samtidigt finns det förstås ett missnöje med att vänsterpartiet blev insläppt, jag behöver knappast säga namnen på de socialdemokratiska bloggare som i praktiken står mycket långt till höger om partiprogrammet. Förr kallades det gänget för gråsossar idag väljer jag att inte kalla dem någonting alls, men de finns och de är många.
Det är klart att ett trepartisamarbete reser ett antal frågor, medlemmarna i respektive parti är sällan helt odelat positiva, något som givetvis drabbar även Sahlin. Men samma sak händer i de andra partierna, det är många vänsterpartister som oroas över vad samarbetet ska leda till, somliga har till och med befarat att vi går mot ett tvåpartisystem och att (V) ska försvinna. Jag har inte särskilt bra insyn i (MP), men där är det väl klackarna i taket med tanke på all positiv press som Wetterstrand får.
Socialdemokraterna måste dock ta sig en funderare på varför många inflytelserika socialdemokratiska journalister är så negativa till partiledaren, något som den borgerliga pressen glatt noterar och hänger på.
intressant Tags : Mona Sahlin, Lena Mellin, Lotta Gröning, Socialdemokraterna, Val 2010, Politik, Politiska reportrar, Ledarskribenter svd1 dn1 ab1 ex1 t
10 svar till “Inte bara Monas fel”
Jag förvånar mig över att dessa socialdemokratiska ”femtekolonnare” inne i det egna partiet inte diskuteras mer. Som det problem de i verkligheten är. Dina påpekanden är ju också ganska milda. Många tycker kanske att ”journalister skall ha frihet att skriva som de vill”. Jo, givetvis. Men Lena Mellins skrivande i Aftonbladet inför förra valet hjälpte nog fram högerpartierna ett gott stycke. Då det ständiga hackandet på Göran Persson – och nu är det Monas tur att utsättas för krigföringen. Göran Persson hade gjort sig förtjänt av kritik men i svepet fördes ju högern fram och som följdverkan nedmonteringen av hela välfärdssamhället. De socialdemokratiska journalister som så entusiastiskt hjälpte till – hur tänkte de? Egentligen. De förstörde ju alla politiska möjligheter för socialdemokratin. Som du säger, högersocialdemokratiska journalister och bloggare är det gott om. Jag tänker också på hur en del socialdemokrater tog ställning FÖR pigavdraget. Inte ens ville de inse det ekonomiskt vansinniga i detta rikemansbidrag. Man undrar hur det är med ideologi – och förnuft.
Ulla Johansson
Dina påpekanden är ju också ganska milda.
Du ska veta att jag har lust att peka med hela handen..
Då det ständiga hackandet på Göran Persson – och nu är det Monas tur att utsättas för krigföringen.
Visst, politiska reportrar har friheten att rösta på M och driva M:s linje i en socialdemokratisk tidning. Men Gröning fick flytta till Expressen..
Jag tror paradoxalt nog att det är bra för oppositionen att Mona tar all kritik. Säga vad man vill om Mona men är det någon som har varit med om mediedrev så är det hon.
Marit Paulsen sågade nyss Jan Björklund för att han lägger all sin energi på att kritisera Lars Ohly istället för att stå upp för sin egen politik och föra fram den. Hon har rätt! Det är ett svaghetstecken av en regering att rikta in all sin energi på att utmåla oppositionskandidaten som inkompetent och Ohly som kommunist. Det är något djupt patetiskt att med DN som megafon ihärdigt anklaga en maktlös opposition för missförhållanden som man själva under sina fyra år vid makten har förvärrat. Alliansen klarar inte att föra en valrörelse i regeringsställning utifrån vad de har gjort och vill uträtta i framtiden. Detta är oppositionen faktiskt bättre på och så länge all kritik riktas mot Sahlin så tror jag att man skjuter sig själva i foten när man har så eminenta företrädare i det egna laget som Maud Olofsson, Göran Hägglund, Jan Björklund, Beatrice Ask m.fl.
Sedan tycker jag det är sunt att t.ex. Mellin och Kielos kritiserar Sahlin för något verkar vara fel i socialdemokraterna när bara politiker som Mona som aldrig har haft ett lyckat arbete utanför politiken kan hanka sig kvar decennium efter decennium. Det finns andra kompetenta kvinnliga sossar men de släpps inte fram. Det andra problemet är att många sossar inte förstår att deras tid som ensam majoritetsregering är förbi. Det hedrar Mona att hon förstår att hon måste samarbeta med v och mp för att kunna få regeringsmakten.
Det är sorgligt med denna mobbning av Mona Sahlin. Socialdemokratin har inte råd med det. Hon är vald och hon måste få prövas som statsminister. Dagens regering är ju full av stolpskott, vars tillkortakommanden borde synas lite mer. Inte minst Mats Odell. Det enda han lyckats med är väl att få en strandtomt.
Ingår inte Lena Mellin i Alliansens återvalskampanj?!
Synd att så många av de rödgröna ministerkandidaterna är så slätstrukna och totalt befriade från karisma. Justitieminsterkandidaten Clas Borgström syns mycket i pressen just nu i sin roll som fd försvarsadvokat till Thomas Quick. Inte mycket att skryta med!
Undra hur det gått me Margot istället för Mona. Hon var onekligen min favorit.
Problemet är att Mona Sahlin verkar sakna något. Jag vet inte om detta något bör kallas pondus, karisma eller något annat, men faktum är att hon har oerhört svårt att få folk att känna förtroende för henne. Hon känns på något sätt lite väl vek för att rida ut de stormar som en partiledare och presumtiv statsminister med säkerhet förr eller senare råkar ut för. Jag hoppas ändå att det trots allt blir en klar seger för oppositionen. Svaga grupper i samhället kommer att belastas oerhört hårt om de tomtar som regerar nu tillåts sitta i ytterligare fyra år.
Jag tror Mona klarar att rida ut stormar. Problemet är väl att hon redan har suttit 7 mandatperioder i riksdagen sedan 1982 utan att uträtta särskilt mycket positivt. Kanske bara är jag som grön som tycker att 3 mandatperioder räcker och att politiker inte nödvändigtvis blir bättre för att de jäser fast i sin stol i Riksdagen men jag tror att många andra ser detta som ett trovärdighetsproblem. Politiker mår bra av att vara ute i verkligheten, ha haft riktiga jobb eller åtminstone en utbildning. Reality check. Hur ska annars vi väljare kunna lita på att de företräder oss och inte politikeradeln som de byggt upp ett nätverk med under sina 30 år i Riksdagen? (de får ju lära sig skjuta i källaren, åka på Disneyland och annat roligt tillsammans…)
Jag tror att många underskattar Mona, hon kan säkert klara sig lika eminent som Fredrik R. som inte heller är en stor statsman om inte media skrev upp honom. Problemet är att strukturer i partiet uppmuntrar till att stanna så länge i politiken och försvårar kontakten med det vanliga samhället.
Det finns en djupgående kritik inom socialdemokratin mot Mona (och inte bara henne utan egentligen större delen av det nuvarande ledarskiktet). Men den kritiken kommer från vänster och inte från höger. I själva verket är det väl just Mona som givit högersocialdemokraterna ett ansikte!
Lena Mellin får jag inget grepp om men Lotta Gröning är en typisk vänstersosse, Katrin Kielos verkar också vara åt det hållet.