Vilken klass har makten i Kina?

Den här artikeln har jag fått av Rickard B. Turesson, som i decennier följt utvecklingen i Kina. Hans bedömning delas inte av alla socialister, men artikeln ger möjlighet till diskussion av många intressanta frågor.

Artikeln.


En del s.k. socialister vill idag inte erkänna att Kina helt har skiftat färg, det vill säga att ett nytt monopolborgerskap har tagit statsmakten och förtrycker det kinesiska proletariatet och bönderna. De ser bara till de ekonomiska framgångar som Kina som stat har uppnått sedan Deng Xiaopings reformer 1978. De ser inte att denna ekonomiska utveckling har skett till priset av våldsamt accelererande förmögenhets- och inkomstskillnader, som gör att Kina är ett av världens mest ojämlika samhällen idag. På Mao Zedongs tid fanns det bara en åttagradig löneskala.
Den TsiaopingDeng
Om det 1977, d.v.s. före Deng Xiaopings reformer, inte fanns en enda dollarmiljardär i Kina, och det idag finns 400 dollarmiljardärer i Kina, så är det fråga om en mycket drastisk förändring. Dessa dollarmiljardärer ingår naturligtvis i det kinesiska storborgerskapet.
Jag känner inte till enda land i världen där det finns ett storborgerskap som inte också innehar statsmakten.
Jag känner inte till en enda marxistisk klassanalys av de kinesiska förhållandena idag. En sådan låter sig också svårligen göras idag. Det förutsätter att forskarna är marxister, behärskar kinesiska och har full tillgång till statistiskt material. Med en marxistisk klassanalys avser jag en sådan som använder Lenins kriterier:
”Klasser är stora grupper som skiljer sig från varandra genom den ställning som de intar i ett historiskt bestämt social produktionssystem, genom deras relation (i de flesta fall bestämt och formulerat i lag) till produktionsmedlen, genom deras roll i arbetets sociala organisation , och följaktligen, genom omfattningen av den andel av den sociala rikedomen som de förfogar över och deras sätt att förvärva den”. (Vladimir I. Lenin: ’A Great Beginning: Heroism of the Workers in the Rear: ’Communist Subbotniks’ i Collected Work’, band 29; Moscow; 1965; sid. 421 – min översättning).
404px-Lenin_CL
Borgerliga “klassanalyser” konstruerar antingen socialgrupper eller utgår endast från förmögenhets- och inkomstförhållanden, d.v.s. den tredje aspekten (i Lenins kriterier). Men även sådana analyser indikerar hur det förhåller sig i verkligheten.
I. Konsultfirman McKinsey publicerade 2013 en rapport, i vilken den angav att 3 procent av 256 miljoner hushåll i de kinesiska städerna, förfogade över en årlig disponibel inkomst på över 34 000 dollar (multiplicera med 8,43 för svenska kronor), 14 procent som övre medelklass (16 000 – 34 000 dollar), 54 procent som den stora medelklassen (9 000 – 16 000 dollar). Övriga, d.v.s. 29 procent, betecknades som fattiga.
II. Det gjordes också en indelning i skikt (tier – på engelska), som även innefattade landsbygdsbefolkningen. De tre övre skikten omfattade runt 5 000 personer (och där inryms naturligtvis storborgerskapet), medan de tre lägsta skikten, som betecknades som de marginaliserade, underklassen och de utblottade omfattade totalt en miljard människor.
Mao untitled
III. Det finns naturligtvis också andra indikatorer, som kan användas för att påvisa förmögenhets- och inkomstskillnaderna i Kina, exempelvis ginikoefficienten. Stora, folkrika länder som Brasilien, Mexiko, Kina och USA hade alla en ginikoefficient på över 0,4 2008. Sverige hade som jämförelse en ginikoefficient på 0,32 (2009), men den har legat under 0,3 tidigare.
I ”The rise of China and the Demise of the Capitalist World-Economy” (2008) konstaterar Minqi Li att
“Kinas ekonomiska tillväxt har åtföljts av våldsamma ökningar i ekonomisk och social ojämlikhet. Arbetarnas och böndernas inkomstökningar släpar rejält efter den allmänna ekonomiska tillväxten, och nästan 100 miljoner människor måste uthärda med en inkomst på mindre än två yuan per dag (vilket grovt motsvarar en köpkraftsparitet om en dollar per dag).” (Min översättning) Han visar också att de kinesiska hushållens arbetsinkomster och konsumtion som andel av BNP båda föll från c:a 50 procent 1980 till c:a 37 procent 2005. I gengäld har investeringarnas och exportens andel ökat i motsvarande grad. Kinas ekonomiska utveckling har varit extremt exportinriktad.
Proletariatets kamp i Kina tar sig huvudsakligen formen av vilda strejker, som tidvis är mycket omfattande. Jag hittar ingen övergripande statistik just nu om strejkrörelsen i Kina alltsedan Deng Xiaopings maktövertagande 1978. Men strejken vid alla sex Yue Yuen -fabrikerna i Dongguan i april 2014, där upp till 50 000 arbetare deltog, är mycket talande
Kapitalism - arbetare i KinaEn kinesisk arbetsplats
En arbetare sammanfattade strejkens lärdomar på följande sätt:
”I de tidiga skeden av strejken hoppades arbetarna att regeringen skulle kunna hjälpa till med att medla i tvisten, men de såg regeringens sanna färger när fackföreningens ingripande intensifierade förtrycket. De är företagets hantlangare och lakejer. Elden släcktes, men glöden finns kvar och den kommer att antändas igen. Och i nästa strejk kommer vi definitivt att vara bättre organiserade och stridsberedda!” (Min översättning)
De kinesiska fackföreningarna kontrolleras av KKP och är helt korrumperade. KKP tillåter inga självständiga fackföreningar.
När jag besökte Kina under tio dagar 2005, följde jag engelskspråkig kinesisk press. Under mina tio dagar dog 140 kolgruvearbetare, d.v.s. 14 per dag. Kina producerade 30 procent av världens kol, men hade 80 procent av kolgruveolyckorna. Den genomsnittliga månadslönen för en kolgruvearbetare låg på 900 yuan (1 yuan = 1,33 SEK 6/4 2018), eller 30 yuan utslaget per dag. Dessa gruvor var naturligtvis privatägda och helt utan arbetarskydd. Samtidigt fanns det inga genuina fackföreningar som kunde se till det infördes ett fungerande arbetarskydd.
En fönsterputsare, som arbetade på skyskraporna i Shanghai, tjänade 25 yuan/per timme, vilket också en kopp kaffe på Starbucks i Shanghai kostade. Minimilönerna i Kina (2016) låg på mellan 1000 yuan och 1720 per månad (Beijing).

Bönder, som bl.a. utsätts för landstöld utförd av lokala myndigheter i maskopi med privata företag, kämpar ofta mycket militant, varvid kampen utvecklas våldsamt med arresteringar och dödsoffer som följd. Mobo Gao tar upp flera sådana exempel.Recension av Mobo Gaos bok och diskussion av Kulturrevolutionen.
Det står enligt min mening fullständig klart att en ny borgarklass har tagit makten i Kina. Detta visar framväxten av ett kinesiskt finanskapital och de stora privatägda företagen; detta visar utvecklingen av förmögenhets- och inkomstskillnaderna i Kina; det visar det våld som den kinesiska statsapparaten utövar mot kinesiska arbetare och bönder. Kinas Kommunistiska Parti är lika lite kommunistiskt som Partido Revolucionario Institucional i Mexiko var revolutionärt 1980. Utvecklingen i Kina påminner mycket om den råkapitalism som utvecklades i USA från inbördeskrigets slut och fram till 1914.

Boken finns nu översatt till svenska Striden om Kinas förflutna" och kan beställas på länken  http://oktoberforlaget.se/produkt/striden-om-kinas-forflutna-av-mobo-gao/

Boken finns nu översatt till svenska Striden om Kinas förflutna” och kan beställas på länken
http://oktoberforlaget.se/produkt/striden-om-kinas-forflutna-av-mobo-gao/

I sin sista varning juni 1976 om kapitalismens återupprättande i Kina sade Mao: ”Jag har förutsagt att en fullskalig kapitalistisk restauration kan inträffa i Kina.” Det dröjde bara två år innan den processen inleddes.
NEP – en analogi som inte håller
Vissa menar att det nuvarande KKP bedriver någon slags sovjetisk NEP (Ny Ekonomisk Politik), en utvidgad NEP.
NEP var en begränsad ekonomisk reträtt, en ”tillfällig kompromiss med kapitalismen”, fr.o.m. 1922 till 1928. Dess syfte var att få igång livsmedelsdistributionen från landsbygden och handeln med bristvaror efter inbördeskriget. Under NEP fick en viss del av böndernas skörd säljas på en fri marknad, och resten distribuerades via staten. Det uppstod temporärt ett handelsborgerskap, de s.k. NEP-männen, som handlade just med bristvaror. Privat ägande av småindustrier tilläts i begränsad omfattning. Sovjetmakten försökte också locka till sig utländska kapitalinvesteringar.

Det var dock aldrig fråga om att återbörda de tidigare förstatligade industrierna till de tidigare ägarna eller att tillåta att nya kapitalister tog över de statliga industrierna. SUKP(b):s historia skriver:

”Sovjetmakten behöll i sina händer alla kommandopositioner i folkhushållningen: storindustrin, trafikväsendet, bankerna, jorden, inrikeshandel, utrikeshandeln. Partiet uppnådde ett genombrott på den ekonomiska fronten. Lantbruket började snart gå framåt. Industrin och trafikväsendet uppnådde sina första framgångar.”

1928 hade jordbruks- och industriproduktionen återställts till 1913 års nivå, d.v.s. förkrigsnivå.

Efter Chrusjtjovs maktövertagande 1956 accelererade inkomstskillnaderna och nomenklaturasystemet i Sovjetunionen, d.v.s. det härskande statsborgerskapet lade beslag på en allt större del av det sociala överskottet, medan arbetare, tjänstemän och bönder fick en allt mindre andel. Dessutom öppnades dörren för ekonomiska svindlerier och svartabörsaffärer. Men det var inte fråga om någon omfattande privatisering av vare sig industri eller jordbruk. En dramatisk privatisering av näringslivet skedde först i och med Sovjetunionens fall, i och med Jeltsin. Delar av partieliten och närstående, som stod nära statsmakten, lade helt enkelt beslag på statlig egendom. Det är typiskt att både Putin och Medvedev själva är oligarker.
Idag är Ryssland ett kapitalistiskt samhälle, även om andelen statsägda företag förmodligen är större än i Sverige, och en mellanstor imperialistmakt.

Sak samma i Kina. Kapitalismen har restaurerats i Kina alltsedan Deng Xiaopings ekonomiska reformer 1978. Det betyder att en mycket stor andel av statlig egendom, folkets egendom, har övergått i privat ägo, varigenom det har skapats ett nytt borgerskap. Det är KKP:s ledning, som har tagit initiativ till denna utveckling och konsekvent genomfört den. På samma sätt som i Ryssland har partieliten, direkt eller indirekt genom sina anförvanter, på grund av närheten till köttgrytorna kunnat lägga beslag på folkets egendom och omvandla den till privat. En av talarna på Anti-imperialistiskt Forum i april i år framhöll att andelen statliga företag i Kina fortfarande är större än andelen privata.
Men de statliga företagen i Kina drivs inte längre på samma sätt som under Maos tid. Regeringen har gett dem ökat svängrum, d.v.s. i princip fungerar de som privata företag, och ”risskålen av järn” har avskaffats. ”Risskålen av järn” innebar att arbetarna garanterades fast anställning, åtta timmars arbetsdag, en åttagradig löneskala, gratis sjukförsäkringsförmåner, pensioner, betald föräldra- och sjukfrånvaro och subventionerade livsmedel, bostäder och barnomsorg. Det är idag upp till varje statligt företag att avgöra vilka förmåner som arbetarna ska tillerkännas. För övrigt är de statliga företagens andel av det nationella förädlingsvärdet mindre än de privatas.
G20-mötet kina-usa-konflikt
Kapitalism leder oundvikligen till imperialism
”Kapitalisterna delar världen emellan sig inte på grund av någon särskild ondska, utan därför att det stadium, som koncentrationen uppnått, tvingar dem att beträda denna väg för att uppnå profit. Delningen utföres härvid ’efter kapital’, ’efter makt’ – någon annan delningsmetod kan inte finnas under varuproduktionens och kapitalismens system. Makten åter förändras i samband med den ekonomiska och politiska utvecklingen. För att förstå vad som sker måste man veta, vilka frågor som löses genom maktförskjutningar – om dessa förskjutningar är av ”rent” ekonomisk eller av utomekonomisk (t.ex. militär) natur, det är en underordnad fråga, som på intet sätt kan förändra den grundläggande uppfattningen om kapitalismens senaste epok.” (Lenin )

I och med kapitalismen har återupprättats i Kina, måste Kina också expandera som imperialistmakt. Som Lenin visade är imperialismen fr.a. ekonomisk grundad; den ekonomiska styrkan är också utslagsgivande för politiska och militära framgångar i det långa loppet. Vissa likställer imperialism med enbart förmågan till militär aggression utomlands. Detta är en naiv uppfattning, som spänner vagnen framför hästen.
I samband med att SKP:s partidelegation besökte Albanien 1976, föredrog jag en rapport om SKP:s syn på läget i världen och i Sverige inför centralkommitténs representant, Ramiz Alia (som efterträdde Enver Hoxha). Jag använde då formuleringen att ”Sverige är en liten men hungrig imperialistisk stat”, varpå Ramiz Alia frågade: ”Är Schweiz också ett imperialistiskt land?” Jag kommer inte ihåg exakt vad jag svarade, men hans fråga var avslöjande. Han likställde i själva verket imperialism med förmågan till självständig aggression utomlands. Det var visserligen sant att den enda militära styrka som Schweiz tillhandahåller utomlands är schweizergardet i Vatikanstaten, men Schweiz är en integrerad del av det imperialistiska världssystemet, kapitalexporterande och fungerar som en internationell bankir. Schweiz fungerar i hägn av större imperialistmakter, främst USA, EU, Japan, Kina m.fl., som upprätthåller den imperialistiska världsordningen.

Lenins fem viktigaste kännetecken på imperialismen stämmer helt och fullt in på dagens Kina:
”1. Koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått ett. så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopolen, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.
2. Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta ’finanskapital’.
3. Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.
4. Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig, bildas.
5. Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.”

Som jag tidigare har påpekat har Kina samma ekonomiska styrka som USA, eftersom Kina har passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och är nummer två efter USA i fråga om nominell BNP. Det är bara en tidsfråga innan Kina även passerar USA ifråga om nominell BNP. Koncentrationen av produktion och kapital i Kina har skapat monopol i Kina, som spelar en avgörande roll i Kinas ekonomiska liv. Industrikapitalet har sammansmält med bankkapitalet och gett upphov till ett finanskapital. Kina är inte bara världen största varuexportör; Kina är t.ex. Afrikas, Brasiliens och Rysslands största handelspartner. Samtidigt blir Kinas råvaruimport, i synnerhet från Afrika allt viktigare för Kinas ekonomi. Kinas kapitalexport blir allt mera betydelsefull och Kina har världens största valutareserv. Kina ingår i alla viktiga imperialistiska ekonomiska samarbetsorgan som WTO, IMF etcetera och har ingått en rad ekononomiska fördrag med andra stater. Kina uppvisar naturligtvis en del säregenheter, vilka främst beror på Kinas långa historia som enhetsstat och på att dagens kinesiska kapitalism har utgått från ett tidigare socialistiskt produktionssätt, som skapade den ekonomiska basen.
Kina har också inlett en militär upprustning, som inte uteslutande är inriktad på defensiv krigföring (som var fallet under Stalins tid fram till 1953 och under Maos tid fram till 1976). Ett säkert tecken på tecken på detta brukar vara uppbyggnaden av en högsjöflotta, bl.a. med hangarfartyg, som kan operera på världens alla hav. Detta var vad som skedde i Sovjetunionen fr.o.m. 1960-talet och det sker också i dagens Kina. Visserligen är USA:s militära utgifter 3 – 4 gånger så stora som Kinas, men Kinas ökningstakt i fråga om militära utgifter är större än USA:s. Det är omöjligt att förutse när Kina kommer att uppnå samma militära slagstyrka som USA, men gissningsvis runt 2030. En sak som jag har lärt mig genom att följa Kinas ekonomiska utveckling sedan 1980-talet är att alla prognoser hittills har underskattat hastigheten i Kinas ekonomiska utveckling.

Kinesiska militärteoretiker talar redan om behovet av att skydda kinesiska investeringar och upprätta militär baser utomlands (se för övrigt kapitel 20 ”Imperialism med kinesiska särdrag” i ”Är Kina ett imperialistiskt land?” )
Observera att min ståndpunkt att Kina är en supermakt på uppåtgående, inte betyder att jag anser att fokus ska riktas mot Kina eller att Kina för närvarande är den farligaste supermakten. Däremot är jag emot varje försök att skönmåla Kina – eller Ryssland för den delen – och påstå att de är något annat är imperialistmakter. Kina är idag i ekonomiskt hänseende en lika stark imperialiststat som USA, men kan ännu inte mäta sig militärt med USA trots sin andraplats. Kina är heller inte för närvarande inbegripet i öppna militära konflikter eller i ställföreträdande krig. Ryssland är idag en mellanstor imperialistmakt, inte en supermakt, och saknar Kinas ekonomiska muskler. Även om Ryssland tävlar med Saudi-Arabien om tredjeplatsen i världen vad gäller militärutgifter, har Ryssland ett kärnvapeninnehav som kan mäta sig med USA:s och har dessutom en betydande vapenteknologisk kompetens (det saknar Saudi-Arabien helt). Men det är naturligtvis nonsens att Ryssland är den aggressiva parten i förhållandet till USA.
Tyskland, den uppgående imperialistiska stormakten, före första världskriget var inte mer progressivt än Storbritannien eller Frankrike. USA, som tillhörde det andra lägret, hade redan överflyglat Storbritannien, men var för den skull inte mer progressivt än vare sig Tyskland eller Storbritannien. På sin höjd kan imperialistmakter i vissa lägen fungera som motvikter till andra imperialistmakter, vilket var särskilt uppenbart under andra världskriget efter den nazityska attacken mot Sovjetunionen 1941. Samtidigt förebådade alliansen mellan Sovjetunionen, USA och Storbritannien nya motsättningar efter att axelmakterna hade besegrats.

På senare tid har inga andra imperialistmakter lyckats förhindra USA:s krig i Afghanistan, Irak eller Libyen. När det gäller Libyen, evakuerade Kina helt sonika sin personal innan de västimperialistiska attackerna inleddes. Det är först i och med Syrien som USA:s offensiv har kunnat hejdas på grund av att Ryssland – och Iran – har gett ett framgångsrikt stöd till Assads regim, d.v.s. uppträtt som motvikter.
I vissa lägen kan alltså det förhållande att en imperialistmakt uppträder som motvikt till en annan alltså tjäna en mindre stats kamp för oberoende eller kampen för nationell befrielse. Interimperialistisk rivalitet har för övrigt en god sida: Små och mellanstora stater – och t.o.m. befrielserörelser – kan utnyttja de motsättningar som uppstår på grund av denna rivalitet. Detta är en lärdom från rivaliteten mellan USA och den sovjetiska socialimperialismen. Den alliansfria rörelsen, som uppstod i slutet på 1950-talet, är ett talande exempel. Regimer i tredje världen kunde byta ”beskyddare” eller åtminstone hota med att göra detta för att därigenom spela ut supermakterna mot varandra. T.o.m. Sverige kunde på 1960-1970-talet frondera mot USA och övriga västmakter i såväl Vietnam- som Sydafrikafrågan.
USA är fortsatt den farligaste supermakten, men är inte ensamt på banan, vilket det amerikanska etablissemanget inbillade sig efter Sovjetunionens kollaps. USA:s militärutgifter, bl.a. kostnaden för att upprätthålla uppemot 1000 militärbaser världen över, är samtidigt en kvarnsten om USA:s hals. USA har dessutom förlorat massor av prestige och anseende genom sina krig i Mellanöstern, särskilt just i Mellanöstern, medan Kina i lugn och ro har kunnat bygga upp sin ekonomiska, politiska och militära styrka, helt i enlighet med Deng Xiaopings 24-teckenstrategi.

Noter
“China´s New Class Hierarchy: A Guide” – KInas klass-hierarki
Ginikoefficienten har ett värde mellan noll (0) och hundra procent (1). 0 innebär att alla individer har exakt lika stora tillgångar (d.v.s. total jämlikhet) medan 1 innebär total ojämlikhet.
Ginikoefficienten
Monthly Review Press, sid. 88 – 89. Minqi Li tillhörde de dissidenter som radikaliserades på grund av händelserna vid Tien Anmin och som lämnade Kina. Mobo Gao återvände inte till Kina av samma skäl.
Strejker i Kina
A.a.
SUKP(b:s) historia, Proletärkultur 1972, sid. 279
Nomenklatura – ett system med naturaförmåner som var förbehållet partieliten och ledande befattningshavare i staten. Det innefattade datjor, tjänstebil med chaufför, rätt att handla i särskilda affärer med västvaluta etcetera. En pikant detalj från Albanien: Barn till partieliten under Hoxhas tid kunde skylla på någon sjukåkomma, som inte kunde behandlas i Albanien utan bara i Paris. De fick möjlighet att resa till Paris för behandling, varvid tiden också utnyttjades för shopping.
Är Kina ett imperialistiskt land? – Oktoberförlaget 2017, sid. 47
Imperialismen som kapitalismens högsta stadium – Lenin: Imperialismen som kapitalismens högsta stadium
Imperialismen som kapitalismens högsta stadium –https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm#h9 eller Proletärkultur 1983, sid. 100 – 101
Sid.128 – 139
”Observera lugnt; säkra vår position; ta lugnt itu med affärerna; dölj våra förmågor och bida vår tid; var duktiga på att upprätthålla en låg profil; och gör aldrig anspråk på ledarskap.”

  29 comments for “Vilken klass har makten i Kina?

  1. Kerstin Stigsson, medlem i Sveriges Kommunistiska Parti
    11 maj, 2018 at 08:14

    Har du, Anders, inga problem med att Turesson nämner ’… att både Putin och Medvedev själva är oligarker’? Du brukar annars protestera livligt när jag nämner något liknande.

    SKP publicerade en översatt artikel från ’In defense of Communism’ om Kina och Marx. Den påtalar inte så ingående som Turessons artikel, men den bra att läsa.
    https://riktpunkt.nu/2018/05/xi-jinping-lovordade-marxismen-medan-kina-befaster-sin-omstallning-till-kapitalismen/

    • 11 maj, 2018 at 09:51

      På just den punkten är jag osäker på vad fakta visar, och även vad som menas med oligarker.

      • Kerstin Stigsson, medlem i Sveriges Kommunistiska Parti
        11 maj, 2018 at 10:58

        Enligt Wikipedia styrs Ryssland, Ukraina och USA av en sorts oligarki.
        https://en.wikipedia.org/wiki/Oligarchy
        Men jag tror att även andra länder kan räknas in som oligarkier.

    • Knut Gustafson
      11 maj, 2018 at 10:28

      Thomas Piketty har publicerat en rapport där han redovisar ojämlikheten i Ryssland. Se här:
      http://wid.world/document/soviets-oligarchs-inequality-property-russia-1905-2016/
      Och databasen som han har skapat.

      • Kerstin Stigsson, medlem i Sveriges Kommunistiska Parti
        11 maj, 2018 at 13:37

        Med din kommentar, Knut, så anser jag att antikommunismen var bättre förr än vad den är idag! Den antikommunistiska organisationen Contra och andra hade i alla fall bättre utbildning på vad Sovjetunionen stod för. Så nu när du jämför Sovjetunionen med Ryssland har du en stor brist i kunskaper om det socialistiska Sovjetunionen och vad Ryssland har blivit.
        http://www.idcommunism.com/2016/09/why-socialism-is-superior-to-capitalism.html
        Ojämlikheten var störst i Ryssland när Jeltsin satt i Kreml, som en marionett till väst. Från mitten av 1990-talet en bit in på 2000-talet dog det mellan 8 miljoner och 15 miljoner ryssar på grund av kapitalismens införande. Det har även liberala analytiker medgett. och fortfarande finns stora klasskillnader i Ryssland. Precis som det är i andra kapitalistiska länder.

  2. Herr Pei
    11 maj, 2018 at 09:30

    Den kinesiska kommunistkapitalismen skiljer sig på avgörande punkter från västeuropa och USA. Det finns bara ett parti, och staten är inblandad i alla större kinesiska företag. Under normala borgerliga omständigheter finns flera partier, som gör anspråk på att företräda olika skikt befolkningen, man har valkampanjer och massmedia som sprider olika versioner av händelseförlopp. Den kinesiska kapitalismen är tyglad av partiets byråkrater, de släpper varken på desinformationsmonopolet eller vägen till makten.

    Tyskland hade en svag demokratisk tradition med en välorganierad arbetarrörelse, en mycket högstämd nationalism och en högsjöflotta att utmana brittiska flottan. Kineserna har en ännu svagare demokratisk tradition, svag organiserad arbetarrörelse, en synnerligen stark nationalism mot Japan, och bygger ut flottan. Samt världens största produktionsapparat.

    Kineserna på Taiwan kan nog hålla sig för skratt. De har ett strategiskt läge för ett Kina som vill expandera.

    • 11 maj, 2018 at 09:55

      Taiwan är historiskt en del av Kina. ”1683 blev ön en del av Kina, som vid den tiden styrdes av Qingdynastyn. I samband med det första kinesisk-japanska kriget (1894-1895) i slutet av Qingdynastin led Kina ett militärt nederlag mot Japan och tvingades avträda Taiwan som en del av Shimonosekifördraget.” (Wikipedia). Ytan är knappt 36 000 kvadratkilomter, dvs litet större än Småland eller Dalarna, och ungefär 4 % av Kinas yta. Där finns 23 miljoner invånare, dvs ungefär 2 % av Kinas invånarantal.

      • Herr Pei
        11 maj, 2018 at 11:37

        inte desto mindre kan man tänka sig att Taiwan inte vill bli styrt från Peking, men att Peking kräver att få styr Taiwan. Vore Kina en demokrati vore det enkelt, kapitalismen hanterar kompromisser.

        Ett kinesiskt krigsfartyg rundade nyligen Taiwan. En markering.

        • 11 maj, 2018 at 12:35

          Kina hanterar flera frågor hyggligt demokratiskt. Tja, som om Gotland kom under beskydd av främmande makter, då en svensk grupp flydde dit efter att ha förlorat en folklig revolution och inbördeskrig, och sedan kom under beskydd av en dominerande stormakt som Ryssland…

          • Herr Pei
            11 maj, 2018 at 14:46

            Den kinesiska ”hyggligt demokratiska hanteringen”, givet att Kina är en enpartistat med informationsmonopol blir naturligtvis en självmotsägelse. Antingen har man fri partibildning, rätten att bilda opinion och egendomsskydd, eller så har man det inte. Kina har det inte. Däremot vet ingen om individuella rättigheter kommer att öka framöver i Kina, eller bara varit valfläsk under ett par decennier. Motsvarande problem finns hos oss, här finns miljötotalitära rörelser som vill begränsa individen, givet alla möjliga fantasifulla resonemang. Tjänstemännen nickar och håller med.

            Kina har en politisk nomenklatura som valt kapitalismens väg åt sig själv och landet. Den accepterar inte Taiwan, därför att Taiwan inte lyder under partiets diktat och informationsmonopol. Givetvis försöker partiet göra gällande att det är en nationell fråga, men det är inte sant. Det är en fråga om motstånd mot att partiets diktat ska styra. Utan KKP´s makt- och infomationsmonopol funnes inget hinder att förena länderna. Det är KKP´s makt- och informationsmonopol som delar Kina i två länder.

            Analogin med Gotland är alltigenom falsk, och bygger på flera lager what-if-resonemang, av vilka inget gäller.

            • 11 maj, 2018 at 18:50

              Kinas politik är väl ungefär som med Hongkong. ”Ett land -två/flera system”.

              Analogin med Gotland har sina brister men kan ge tanken att om vi anser att Gotland är självklart svensk så bör man förstås att Kina kan anse att Taiwan är självklart kinesisk.

  3. Knut Gustafson
    11 maj, 2018 at 10:23

    Signaturen ”Nisses” kommentar på det här inlägget passar bra som kommentar även här. http://jinge.se/allmant/var-kulturrevolutionen-en-atervandsgrand-eller-la-den-grund-till-dagens-kina-clarte-mote-idag-for-alla.htm

    Som ”Nisse” skriver så är det nu inte nödvändigt att vara medlem av kommunistpartiets elit för attundgå fattigdom. Det visar att Maos främsta insats mot fattigdomen var att dö 1976.

    Sen är det riktigt att det politiska systemet som förbjuder fria fackföreningar är förkastligt. Det var dock knappast friare under Maos tid. Vi skall heller inte glömma att industrialiseringen av Sovjet skedde vid ett systematiskt utsugande av arbetarklassen i syfte att frigöra så mycket av produktionsresultatet som möjligt till vidare investeringar. Fria och oberoende fackföreningar och socialistiska system är två oförenliga begrepp.,

    • 11 maj, 2018 at 12:53

      Indien och Kina stod på samma låga nivå 1949. Utvecklingen i Kina var i olika avseenden betydligt bättre med mycket ökad medellivslängd och utraderande av den extrema fattigdomen. En av mina källor är dåvarande Kronprinsens gymnastiklärare som talade om detta i slutet av 1970-talet, efter att ha besökt Kina ett tiotal gånger. Dessutom WHO-statistik. Källor finns i artikeln. Utvecklingen i Sovjet var ju sådan att mervärdet väsentligen användes för att planmässigt bygga upp landet till befolkningens bästa, under svåra förhållanden.

    • Kerstin Stigsson, medlem i Sveriges Kommunistiska Parti
      11 maj, 2018 at 13:47
      • 11 maj, 2018 at 14:13

        Den svenske forskaren X Samuelson är en seriös forskare i området. Han menar att uppgifterna talar för att 750 000 dog/avrättades under sen stora utrensningarna i slutet av 1930-talet, dvs. c:a 0,5 % av befolkningen. Robert Conquest har erkänt en del av sina överdrifter. Tyvärr har jag inte Samuelsons böcker tillgängliga där jag är. Han har alltså forskat i arkiven i Sovjetunionen.

        USA:s krig i Irak uppskattas ha medfört att 2,4 miljoner oskyldiga dödats, dvs. c:a 7 % av befolkningen.

        Hur ser kritiken och diskussionen ut i våra medier om att USA dödat närmare 15 gånger större andel av Iraks oskyldiga befolkning, jämfört med utrensningar i Sovjetunionen?

      • Knut Gustafson
        11 maj, 2018 at 19:03

        Mario Sousa?
        Såvitt jag förstår av en stunds sökande på Internet så är han stalinist. Och pensionerad busschaufför. Inget fel i det, tvärtom men han saknar den kompetens som en mängd historiker och statsvetare har vilka kommit fram till att Tiotals miljoner sovjetmedborgare avrättades. Det tillhör också allmänbildningen.

        ? Jag jämför inte. Piketty visar utvecklingen över tid. Om du anser att han o hans medförfattare har fel så rikta då kritik mot dem. Fel källor? Fel metod? Eller möjligen fel resultat för dig.

        Marxisterna var bättre förr

        • 11 maj, 2018 at 19:11

          Historikerna och statsvetarna har kommit fram till att uppgifterna om miljontals avrättade är felaktiga och mycket överdrivna. 750 000 under den stora utrensningen i slutet av 30-talet är en uppgift bygga på forskning i arkiv, av bl.a. docent Samuelson på Handels. Conquest har erkänt sina tidigare överdrifter.

          Piketty har påvisat att kapitalismen medför ökad ojämlikhet och föreslagit skattereform för att motverka detta.

    • Kerstin Stigsson, medlem i Sveriges Kommunistiska Parti
      11 maj, 2018 at 14:53

      Så här säger Lenin om fackföreningar:
      https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/12/30.htm

  4. Shut the F**ck up USA!
    11 maj, 2018 at 11:35

    Kina ska införliva Taiwan formellt i Folk Republiken. Det var ingen som frågade varför eller ojade sig över då USA annekterade Hawaii, Kalifornien, Arizona, New Mexico, mm. Då så. Shut up USA will you?

  5. Björn Backengård
    11 maj, 2018 at 11:47

    MAO TSE TUNG

    Vi vet ungefär hur det står till i Kina, och vi vet att där inte råder kommunism. Förutom ”Turessons” siffror har vi sett filmer från kinesiska fabriker, och där är på sina håll arbetsförhållanden som liknar nazismens fabriker.

    Men Mao Tse Tungs lära finns kvar, och den har sådan sprängkraft att den kommer att leda till den kinesiska revolutionen del 2.

    HUVUDMOTSÄTTNINGEN

    Vi lämnar Kina men påminner först om att USA håller på att flytta stora delar av sin militära flotta till områden där.

    I en artikel hos Voltaire Network 9 maj 2011, om Bilderberggruppen och Nato, kan vi läsa:

    ”[Bilderberggruppen] är i verkligheten ett lobbyverktyg för att stödja NATO:s intressen. Det är i själva verket mycket allvarligare och farligare, eftersom det är NATO som siktar på att vara den hemliga Världsregeringen – som garanterar internationellt status quo och bevarar USA-inflytande.”

    http://www.voltairenet.org/article169651.html

    Huvudmotsättningen i dagens värld är mellan den transnationella bankmaffian och världens folk. Det blir i praktiken mellan Nato och världens folk. Denna bankmaffia har målet världsregering. Var den finns? USA:s ostkust plus London plus Israel. Hotet mot Iran beror på att Iran försöker att komma ur dess grepp. En artikel hos Russia Today nyligen riktar vår uppmärksamhet på det:
    ”Jag vet vilket land USA kommer att invadera nästa gång”
    https://www.rt.com/op-ed/425751-us-war-military-invade/

    VART JAG VILL KOMMA?

    Det är ett STICKSPÅR att NU använda energi och tid till att diskutera Kina. ALL möjlig kraftsamling bör användas till opinionsarbete mot Nato, den transnationella bankmaffians verktyg för vägen till världsregering.

    Men, som sagt, vad gäller Kina, arvet efter Mao lever kvar.

    • 11 maj, 2018 at 12:40

      Författaren menar också att detta inte är huvudfrågan eller huvudproblemet.

  6. Korp
    11 maj, 2018 at 12:29

    Kerstin Stigsson.. Ange gärna några/någon (trovärdig) källa som belägger dina ofta upprepade påståenden om att både Putin och Medvedev är oligarker.
    George Soros-sponsrade Main streams källor, Navalny.. med flera liknande avlönade yrkesdemonstranters, samt övriga Putinhatares påståenden kan inte anses vara trovärdiga.

  7. Erik Anderson
    11 maj, 2018 at 14:39

    Ett störtande av KKP i dagens historiska ihållande reaktionsperiod skulle endast få negativa konsekvenser.

    • 11 maj, 2018 at 15:04

      Ja, med all sannolikhet. USA skulle försöka skaffa sig stort inflytande med brutala metoder mm.

  8. 11 maj, 2018 at 17:36

    Vill man läsa en västerlänning som anser att Kina är på rätt linje från Mao och framåt, utan att skrota socialismen, så försök med australiern Roland Boer (egentligen religionsforskare!) på bloggen Stalin’s moustache. Jag tycker han är lite väl positiv, men kanske har en del poänger i alla fall. https://stalinsmoustache.org/

    • 11 maj, 2018 at 17:42

      Samir Amir skrev i MR omkring 2013/2012 att det inte var avgjort om Kina var socialistiskt eller inte.

Comments are closed.