Kina – vad finns att lära av Kulturrevolutionen?

Här presenteras en ny intressant bok om Kina. Jag återger Oktoberförlagets presentation, Jan Myrdals recension och en del egna uppgifter och kommentarer avslutningsvis.

Mao Zedong och hans politik har länge demoniserats i Väst, speciellt kulturrevolutionen som har betecknats som ett radikalt övergrepp på mänskliga rättigheter. I och med att Kina har slagit in på den kapitalistiska vägen har Kinas nuvarande politiska och intellektuella elit försökt svärta ner den maoistiska eran. En ny bok av professor Mobo Gao bemöter den extremt negativa beskrivningen av Kina under Mao Zedong i en rad publikationer och argumenterar för att de flesta människor i Kina, inklusive landsbygdens fattiga och städernas arbetarklass, faktiskt vann på Mao Zedongs politik. Denna innebar ett omfattande välfärdssystem i städerna och grundläggande hälsovård och utbildningsmöjligheter på landsbygden. Den nuvarande kapitalistiska utvecklingen har raserat denna grundtrygghet.

Kina striden-om-kinas-forflutna

Jan Myrdals recension

”Socialism,revolution och kontrarevolution”.

Det har just publicerats en svensk översättning av en bok som på ett förnuftigt sätt resonerar om en fråga vi alla som tar ställning i politik och klasstrider inte kan undkomma.
Inte bara vi som då var kommunister utan en mycket bred opinion av vad som kallades progressiva saknade för ett halvt sekel sedan insikten ”att en kapitalistklass skulle kunna utvecklas inuti ett kommunistiskt parti”. Nu vet vi dock ”att återgången till kapitalism i det tidigare Sovjetunionen och Kina initierades av kommunistiska ledare själva.” (s.166) Detta är en grundfråga för oss. Lika allvarlig som den för våra föregångare för ett sekel sedan om hur det mäktiga och för all dåtida arbetarrörelse riktningsgivande tyska socialdemokratiska partiet kunde ruttna från huvudet som en fisk och i sitt sönderfall 4 augusti 1914 inleda den katastrof i vilken miljoner stupade och i synnerhet Europa slungades tillbaka och ned i elände.

Visst hade vi läst Trotsky om ett sovjetiskt ”thermidor” (uttrycket syftade till kuppen 9 thermidor – 27 july 1794 – då reaktionen störtade Robespierre) men hans analys av den sovjetiska utvecklingen hade visat sig falsk redan på tjugotalet och senare hade vi tvingats uppleva de trotskistiska sekterna som enbart destruktiva och saboterande.

Den boken är Mobo Gao, ”Striden om Kinas förflutna. Mao och kulturrevolutionen.” (Oktoberförlaget 2017.) Den bör läsas. Den kräver en hel del eftertanke; men det arbetet är förnuftigt. (”Lönar sig”, ger fel associationer.) Mobo Gao är kines och därtill en officiell sådan inom det han kritiskt skildrar som ”eliten”. Professor i kinesiska studier och direktör för Konfuciusinstitutet vid universitetet i Adelaide, Australien. Därmed skriver han nolens volens (vare sig han vill eller ej) inom en mer än tusenårig kinesisk intellektuell tradition. Men han är från Landsbygdskina, var ”barfotalärare” under kulturrevolutionen och fortsatte sedan på universitet. I kulturrevolutionens sista skede 1977 utsågs han till en av de 24 studenter från hela Kina som skickades att fullborda studierna i Storbritannien.

Han behöll dock kontakterna til hembygden och dess folk. Inte bara med sin bror som blivit en ”migrantarbetare” med allt vad det innebär av sociala svårigheter, utan han har i olika varv återvänt till Kina. Där även undersökt och skrivit om sin hemby och dess utveckling. Detta, liksom vad han skrivit om Kinas sociala problem, har inte officiellt publicerats i Kina men där diskuterats på nätet och även i akademiska seminarier. Märk i detta skillnaden mellan Kina nu och Sovjetunionen på fyrtiotalet.

Grundläggande för hans inställning är en traditionell kinesisk klyfta mellan ”eliten”, som under mer än ett årtusende var ämbetsmannakast under kejsardömet, och de gamla hundra namnen, folket i byarna. De som genom sitt arbete i jorden bar upp hela samhället. Som också då och då störtade väldet. Detta folk i byarna ansågs och anses ”oupplysta,hjärntvättade eller helt enkelt dumma i huvudet, vilket antyds av en del inom den kinesiska intellektuella eliten.” ( Sid.281.)
Jan Myrdal Rapport från en kinesisk by
Att Mobo Gao har rätt vet jag och har skrivit om. Liu Lin var för Gun Kessle och mig inte särskilt främmande. Den var som Myres mot älven i det Solvarbo farmor berättade om från sin barndom eller Guns eget barndomsminne av sin morbror och hans familj högt upp längs Torne älv. Men för de flesta kinesiska stadsbokadrer som följt oss innan kulturrevolutionen var Liu Lin helt främmande, blott elände och efterblivenhet. Detta är en tusenårig samhällsklyfta. Inte undra på att Mao skickade ut studenter och stadsungdom att lära känna Kinas folks verklighet. Att det också i Sverige skrivs som om det var något hemskt att studenter fick vakta grisar och äta bittert ris är märkligt.

Mobo Gaos bok är till en del en mycket noga kritisk genomgång av två av de i väst och nu för den kinesiska västlängtande eliten riktningsgivande verk: Jung Chang och Jon Halliday ”Mao: Den sanna historien” och Li Zhiui ”The Private Life of Chairman Mao” (beryktad för skildringen av Maos sexualliv). Av dessa blir inte mycket kvar som källor. Samtidigt blir skildringen av Mao, hans tid och hans politik mycket klar.

Ty: ”De flesta framstående kinesiska KKP-ledare, från Zhou Enlai till Deng Xiaoping och från Jiang Zemin till Hu Jintao, är nationalister snarare än kommunister, och deras allt överskuggande strävan har varit att göra Kina starkt och rikt. Liksom för många revolutionärer i utvecklingsländer var politisk radikalism för många kinesiska revolutionärer ett medel till målet nationell enhet och ett välbärgat Kina. Om marknadskapitalism är ett sätt att nå detta mål, så satsa för all del på det. Mao var också kinesisk nationalist. Men det går att hävda att för Mao var nationell enhet och nationell rikedom inte bara mål i sig själva. Mao var en post-leninistisk marxist som ville öppna en ny väg för politiken.” (Sid 246/247,)

Det är en faktarik och ordentligt belagd bok om det nuvarande högutvecklade men efter kursomläggningen under Deng extremt ojämlika Kina :
:”…i stadsområdena (är) inkomsterna hos de 10% av hushållen med de högsta inkomsterna /…/ 31 gånger högre än de fattigaste10 procenten. Om landsbygds och stadsområden kombineras i denna uträkning, är skillnaden 51 gånger” ( Sid 253.) ”…90% av de mer än 3000 miljardärerna i Kina (är) ‘små furstar’, söner och döttrar till högt rankade partifunktionärer…” (Sid 261.)

Samtidigt är han präglad av sin egen bakgrund. ”Genom att jag vuxit upp på den kinesiska landsbygden var jag vittne till de viktiga fördelar som dessa åtgärder (under kulturrevolutionen J.M.) förde med sig för landsbygdsbefolkningen.” (Sid 38).

Mobo Gao har skrivit en mycket viktig bok. Läs, tänk och dra slutsatser.

” (Slut Jan Myrdal).

Egna uppgifter och kommentarer:
Mao untitled
Vad säger statistiken?
* Tillväxten i Kina var mycket god under Maos tid, omkring 6-10 % per år, dvs. lika bra som nu, enligt uppgifter jag sett. Enligt uppgifter från Världsbanken var medellivslängden i Kina 36,3 år 1960 , 66,8 år 1980, 70,3 år 2000. Motsvarande siffror i Indien var 44,3 år, 54,2 år och 62,9 år. Medan medellivslängden i Kina ökade med 30,5 år mellan 1960 och 1980, en period då Maos politik i stort sett tillämpades uppgick ökningen i demokratiska, kapitalistiska Indien till 9,8 år. Källa: Världsbanken. World Development Indicators online. I Minqi Li. The rise of China and the demise of the capitalist world economy. New York:Monthly Review Press, 2008).

* Ur en intervju med den kände vänstermannen och lingvisten professor Noam Chomsky i Counterpunch ”Se på det maoistiska Kina, som alla förväntas avsky. Om man ser på det så sparades 100 miljoner liv jämfört med det demokratiska kapitalistiska Indien, tack vare hälsoprogrammen på landsbygden. 100 000 000 (100 miljoner) människoliv är inget litet antal (motsvarar c:a drygt 15 % av befolkningen, dvs. c:a 1,5 miljoner av Sverige befolkning), och siffran innefattar den stora hungersnöden. Ingen kan tala om det. Och om man ser på de kapitalistiska reformerna så minskade dödligheten mycket kraftigt under Mao, men började plana ut 1979.” Intervju med Noam Chomsky

Mao Tse Tung noterade att hälso- och sjukvården främst var inriktad på de 15 % som bodde i städerna och initierade en ökad satsning på landsbygden och på förebyggande mediciner. Kinas system med barfotaläkare visade sig framgångsrikt och WHO såg de som ett mönster för utvecklingsländerna. Dessutom genomförde Mao omfattande jordreformer som frigjorde hundratals miljoner kineser från slaveriliknande förhållanden, vilket vi påminns om av Åsmund Egge i Klassekampen 15/12 2012, sid 33.

Inget vet med säkerhet om Kina hade haft samma, bättre eller sämre BNP om Maos politik fortsatt. Men vi har all anledning att tro att tryggheten, jämlikheten hade varit större och arbetslösheten närmast obefintlig. Många menar att den statliga planekonomin och frånvaron av stor ojämlikhet varit en viktig förutsättning även för framgångar i Kinas kapitalistiska ekonomi.

i , , , , , , , , , , , , , ,

  20 comments for “Kina – vad finns att lära av Kulturrevolutionen?

  1. kadren
    11 maj, 2017 at 18:07

    Man häpnar inför totalignorerandet av kulturrevolutionens innehåll. Mao bussade unga rödgardister på sin egen regims byråkrater, tusen blommor tilläts blomma i ett par veckor, för att man skulle hitta dem och rycka upp dem med rötterna. Kulturregimen var ett inbördeskrig mellan olika generationer inom regimen.

    Bolsjeviker, nazister och miljöpartister; vad har de gemensamt. De är unga, och angriper sin föräldrageneration ideologiskt. Detta var även rödgardisternas sociala innehåll. Hur upphörde det? Partiets centralbyråkrater återtog kontrollen från de fyras gäng, alltså Maos fraktion, och fick stopp på förstörelsen.

    Efter denna katastrof drog Deng de korrekta slutsatserna, samhället drivs inte av idealism på andras bekostnad, utan av egennytta i arbete. Kinas självkorrigering tog avstamp i kulturrevolutionens excesser. Deng var en av Kinas mest konstruktiva politiker, och Mao en av Kinas mest destruktiva.

    • 11 maj, 2017 at 21:36

      Kulturrevolutionen startade 1966 och pågick i olika faser under några år. Inbördeskrig är för starkt ord, men visst var det en politisk strid om hur Kina skulle utvecklas. Kina hade utvecklats väl under Maos tid, vilket väl framgår av artikelns senare del. I människosläktets utveckling har samarbetet varit grundläggande. Forskning har visat att detta, och inte aggressiva och egoistiska handlingar var grundläggande. En bra, populär sammanfattning är Göran Greiders ”Den solidariska genen”.

      • Kadren
        12 maj, 2017 at 09:30

        Kulturrevolutionen innebar att Mao bussade lättmanipulerade rödgardister på sina jämngamla konkurrenter, och både produktion och undervisning bara upphörde under politiska excesser. Mao hade ett antal lik i lasten, det stor språnget, storskalig planekonomisk svält och bar sig åt som Chrustjev, Stalin och Hitler, han utfärdade dekret utan verklighetsanknytning. Som i alla planekonomidiktaturer finns mer jordnära typer som föredrar fungerande mänskligt samarbete framför idealism på andras bekostnad. En hette Lin Piao och dog på flykt undan Mao, en annan hette Deng, han lyckades få stopp på maoismen.

        Samarbete kännetecknar framgång. Kulturrevolutionen var motsatsen till samarbete, det var en ideologisk utrensning i jätteskala. Till ingen nytta och mångas skada.

        • 12 maj, 2017 at 10:22

          Kulturrrevolutionen var en rörelse riktad mot att Kina skulle ta samma väg som Sovjetunionen och domineras för mycket av en byråkratisk elit. Mao & Co mobiliserade bl.a. unga i denna politiska strid. En utgångspunkt var upplevd urartning i Sovjet, manifesterad med närmast en brytning 1963. Mao hade en del lik i lasten liksom Obama, Trump, Deng, Hillary Clinton och Tony Blair. Dekret utan verklighetsanknytning? Utvecklingen i Kina visade att viktiga dekret hade verklighetsanknytning. Dock inte alla – t.ex. hade det om Stora språnget stora brister efter vad jag kan förstå. Det finns inga belägg för din syn på Lin Piao efter vad jag vet. Kulturrevolutionen var en unik massrörelse där mycket samarbete förekom.

          • Kadren
            12 maj, 2017 at 14:36

            Mao var själva spjutspetsen på den politiska eliten, och kulturrevolutionen var en maktstrid inom den politiska eliten med rödgardister som fotsoldater på Maos sida. Den presenterades av Mao som en kamp mot ofrånkomlig byråkratisering. Givetvis bekämpade inte Mao sig själv, han bekämpade makthungriga konkurrenter, tex Lin Piao. Planekonomi betyder per definition att en byråkratisk elit bestämmer allt, planekonomi är en diktatur och uppträder aldrig under annat än enpartisystem och partiets mediemonopol. Planekonomi medger inte kritik mot planekonomin och dess härskare. Kina tog samma väg som Sovjetunionen 1949.

            Du pysslar med historisk idealism, du tror elitister under röd flagg om god vilja. Diktatorer bär sig åt på samma sätt oavsett hur de marknadsför sig själva. Råkar deras handlingar gynna undersåtarna så är det ett sekundärt sammanträffande. Primärt skyddar en röd diktator sin plats vid köttgrytorna, och måste ha en matavsmakare som skydd mot konkurrenternas förgiftningsförsök. Varje dag på året.

            • 13 maj, 2017 at 10:34

              Planekonomi finns i varje litet större företag och behöver inte alls vara diktatur utan kan vara en process där många deltar. Kapitalismen är en diktatur i den meningen att avgörande beslut tas i slutna styrelserum utan demokratisk insyn. Planekonomin kan visst innebära avgörande kritik.

              • kadren
                13 maj, 2017 at 12:31

                Planekonomin tål inte kritik, det är därför den alltid uppträder i sällskap med enpartisystem och fånglägerarkipelager. Planekonomi innebär att någon beordrar alla andras investeringar arbete och konsumtion. Planekonomi i kombinationen med protestmöjlighet överlever inte, man har antingen det ena eller det andra.

                Vad kan vi lära av kulturrevolutionen? Det som Deng lärde, och miljoner drar nytta av.

                • 13 maj, 2017 at 15:18

                  Det finns olika uppfattningar om planekonomi. Wikipedia ”Planekonomi är alltså inte nödvändigtvis en naturlig del av socialismen. Under femtiotalet ansågs till exempel det socialistiska Jugoslavien använda marknadsekonomi (se marknadssocialism) samtidigt som det kapitalistiska Japan använde sig av planekonomi.”

                  • kadren
                    14 maj, 2017 at 03:24

                    Den mest framgångsrika planekonomin var Storbritanniens´ och USA´s krigsekonomier under andra världskriget, men det säger också vad planekonomi är; ett krigstillstånd.

                    De flesta vill leva i fred och odla sin täppa. De ogillar kommandon.

  2. 11 maj, 2017 at 21:07

    När man studerar citat av Mao ser man att det är en man med väldigt jordnära humor, en man av folket. jag har översatt två citat och samtidigt gjort mig lustig:

    ”Den kinesiska regeringens ”kabinett-sammanträde” är verkligen snabba att ge vika. Även fjärten av utlänningar betraktas som ”god doft.” Kabinett-mötet lyfter exportförbudet på bomull eftersom utlänningar vill ha bomull; det beordrar ”alla provinser att sluta samla in cigarettskatt” eftersom utlänningar vill importera cigaretter. Låt 400 miljoner landsmän åter tänka över det: Är det inte korrekt att säga att den kinesiska regeringen är utlänningarnas bokhållare?”
    /Mao Zedong

    ”Om de amerikanska monopolkapitalistiska grupperna envisas med att driva sin aggressions- och krigspolitik, är dagen förutbestämd att komma när de kommer att hängas av folket i hela världen. Samma öde väntar USAs medbrottslingar.”
    /Mao Zedong

    https://vetenskapligapartiet.wordpress.com/2016/10/16/meditation-religion-satir-politik-when-shit-happens-it-is-not-really-shit-nar-skit-hander-sa-ar-det-inte-verkligen-skit/

  3. Niclas
    12 maj, 2017 at 17:54

    Kulturrevolutionen var den spiken i den kinesiska revolutionens kista. Genom denna fullbordade Mao sitt inkompetenta försök att bygga socialismen. De konsekvenser, som kulturrevolutionen ledde till skapade grundförutsättningen för reaktionen och upprättandet av den kapitalistiska stat Kina är idag.

    Maos första stora misstag, som beredde vägen utför, var det ”Stora språnget” kännetecknat av en helt oförlåtlig amatörism. Det Mao inte förstod var att också ett socialistiskt samhälle kräver en väl fungerande produktionsapparat, som nyttjar tekniska och vetenskapliga landvinningar. Då duger det inte att smälta grytor och kastruller på bakgårdarna, ett kontraproduktivt resursslöseri, som minskade Kinas möjligheter att utvecklas.

    Mao var en riktigt dålig och inkompetent samhällsbyggare fast i teoretiska fantasier, som inte bar. Ansvaret för att den kinesiska revolutionen förskingrades vilar tungt på honom.

    • 13 maj, 2017 at 10:32

      Hur kommer det sig att Kina hade sådan tillväxt och så pass stor ökning av medellivslängd jämfört med Indien, trots misstagen?

      • Nicklas
        13 maj, 2017 at 10:47

        ”Hur kommer det sig att Kina hade sådan tillväxt och så pass stor ökning av medellivslängd jämfört med Indien, trots misstagen?”

        Vad har det med saken att göra? Skriver jag nånstans att allt skulle vara dåligt med den kinesiska revolutionen? Skriver jag någonstans att Indiens efterkoloniala utveckling skulle vara bättre än Kina?

        Det jag säger är att det socialistiska bygget i Kina misslyckades och att både det ”Stora Språnget” och kulturrevolutionen bäddade för detta. Mao ledde Kina under båda dessa stora misslyckanden, misslyckande som fick till följd att revolutionen förlorades och att kapitalismen återupprättades, självklart är Maos skuld stor.

        • 13 maj, 2017 at 14:58

          Jag tror att detta är en alltför enkel förklaring. Det pågick en strid om hur utvecklingen skulle ske efter Maos död. Maos linje förlorade. Visst spelar misslyckande roll. Sannolikt minskad ekonomisk utveckling under åtminstone en del av åren med Kulturrevolutionen roll. Jag är inte så insatt i detaljerna för att kunna ha en bestämd uppfattning.

        • Pappon
          14 maj, 2017 at 10:46

          Indien och Kina är ojämförbara länder.

          • 14 maj, 2017 at 11:26

            Inte i alla avseenden. De var ungefär lika fattiga 1949 och hade ungefär lika lång medellivslängd. Det är meningsfullt att jämföra detta över tid.

  4. Lär dig Mandarin!
    14 maj, 2017 at 09:26

    Det viktigaste som skett är följande: det 21:a seklet är i Mandarins tecken. Det är skymning i det 500 år gamla transatlantisk herraväldet dom förpestat världen. I klartext: bankirvampyr maffians herravälde går mot sitt slut. Beviset för det också desperationen hos denna maffia – en desperation som tänker après nous, le déluge – efter oss synda flödet – och är t o m är beredd att världen med sig i sin undergång. Det gäller att ta hand om maffian innan vi alla går under.

    • Lär dig Mandarin!
      14 maj, 2017 at 10:12

      En tankeväckande analys av densamma – något som ABSOLUT INTE skulle se dagen ljus i västs FSM (Fejk Stream Media) finns här:

      https://sputniknews.com/columnists/201705111053515381-decline-of-the-west-revisited/

      • spotnikern
        14 maj, 2017 at 19:20

        sputnik news, rt, globalresearch; hur många finns det?

        • Que?
          15 maj, 2017 at 12:30

          Som inte är Patrask Vodoodarski journalistik?

Comments are closed.