15 svar till “”Var Kulturrevolutionen en återvändsgränd, eller la den grund till dagens Kina?” – Clarté-möte för alla”

1. Men finns det inte en stor ojämlikhet mellan industri arbetande kvinnor och män? Det har ju funnits fabriker där kvinnor – och barn har låsts in – och därefter har förolyckats av bränder. Eller tänker jag på ett annat land?
   Industri arbetande män har troligen en mycket högre lön än en kvinnlig sömmerska, eller …? Jag är inte så kunnig på Kina och hur arbetarna egentligen har det.

   • Bra idé att läsa boken, och helst gå på mötet. Per-Åke är mycket kunnig och en av landets främsta marxister.

   • Kerstin,

     du syftar på förhållandena efter 1978, efter genomförandet av de kapitalistiska marknadsreformerna. Då växte det fram fabriker, där arbetarna, män som kvinnor, tvingades arbeta i 11 – 12 timmar om dagen för att kunna försörja sig och sova i sovsalar i anslutning till fabrikerna. När jag besökte Kina 2005 under 10 dagar, dog 140 kolgruvearbetare i olyckor, d.v.s. 14 per dag. Dessa hade en genomsnittslön på 900 yuan (samma i kronor). Kina har världen största kolproduktion, men är också överrepresenterat i fråga om kolgruveolyckor. Varför? Gruvorna var privatiserade, det saknades arbetarskydd och det finns inga självständiga fackföreningar i Kina.

     • Är Kina är kapitalistiskt eller ett socialistiskt samhälle? Jag såg någonstans – tror det var på SVT webben – organisationen ’China Labour Watch’ namn nämnas i samband med Ivana Trump har skoindustrier i Kina.

       Vilka äger gruvorna och Kinas naturresurser? Är det privata kineser eller andra?

       Jag ställde en liknande fråga på en annan blogg (som jag sedan blev portad på) om Ryssland och deras odlingar av grödor. Så jag ställer samma fråga om Kina – Vem äger marken i Kina och dess grödor som odlas på dessa? Till vem går förtjänsten – till befolkningen eller till privata intressen?

2. Intressant möte, som jag gärna skulle bevista men vilken dag?

   • I morgon 30/5 kl 19.

3. Faran finns att alltför myndigt tonfall gentemot Kina placerar debattören i kolonialherrarnas läger, vilka vet bättre än landets eget folk hur det skall inrätta sig. Kinas ekonomiska utveckling under och efter Deng Xiaoping har varit explosiv och kan sakna motstycke i historien. Om man anlägger ett kortsiktigt jämlikhetsperspektiv är det klart att man gjort ofördelaktiga kompromisser till förmån för den ekonomiska expansionen. Kina existerar emellertid inte isolerat utan befinner sig i omvärld som varit och delvis ännu är fientlig. Hur skall man neutralisera det yttre hotet som är reellt i högsta grad. Kinas svar har blivit genom ekonomisk styrka.
   Sovjetunionen kollapsade för att man saknade djärvhet att reformera ekonomin, något som Kina lyckats med över förväntan. Facit ja, tyvärr är perspektiven så långa att något facit inte kan läggas fram förrän senare, om vi avser den sociala utvecklingen med klasskillnader som kan växa sig starkare. Omedelbart skedde t.ex. en tillbakagång inom sjukvården men med den ökade välgången har steg vidtagits för att genomföra reformer. Jämförelser mellan Indien och Kina utfaller klart till den senares fördel vad gäller förbättring av folkhälsan. Samma kan sägas om miljön som på kort sikt tagit stryk men som genom nyvunna resurser även kan förbättras. Kinas infrastruktur ter sig redan som ett mönster som avundas av många. ”Deras tåg går svisch, våra går klonk, klonk”, (Donald Trump).
   På den internationella arenan har Kina agerat återhållsamt men så småningom har ställningstagandena blivit tydligare och uppvisar en konstruktiv grundinställning. Kina har till skillnad från västmakterna inte startat krig eller hotat med sådana. Kina utmanar väst med nya koncept vad gäller ekonomiskt samarbete. Det är inte lätt att hitta afrikaner som skulle ha ont att säga om Kinas insatser på kontinenten.
   Men när detta väl är sagt bör man minnas att dagens Kina bygger vidare på den grund som lades av Mao Zedong. Jag överlåter till kineserna själva att värdera vem som gjort vilka misstag. Inför det tempot som Kina hållit sedan Andra världskriget kan en utomstående endast häpna.

   • Jan, jag kan nog inte hålla med om att Sovjetunionen kollapsade. Det var en ren statskupp, finansierad och organiserad av den globala monopolkapitalismen. De amerikanska och europeiska oligarkerna ville ha kontrollen av de sovjetiska naturtillgångarna. Det dröjde ju inte många månader innan Jeltsin satt i Kreml som en alkoholiserad marionett till dessa oligarker. En enorm fattigdom följde när väst stal befolkningens naturtillgångar. Visst förekom det innan kuppen korruption men jag tvivlar starkt på att de var så stora att Sovjetunionen kunde kollapsa på grund av det. Då skulle regeringar i Sydamerika, Afrika, Östeuropa och Ryssland kollapsa gång på gång.
     De vill ju ha samma beskrivning på dagens Venezuela …

     • Statskupper kan inte genomföras om inte offret är försvagat. Sovjetunionen inledde ett ambitiöst rustningsprogram på 60-talet som landets ekonomi i längden inte orkade bära. En annan faktor är förtroendekomponenten. Ledarskapet lyckades inte få folket med sig i den utsträckning att de skulle ha motsatt sig figurer som Jeltsin, vilka redan inledningsvis var komprometterade. Ekonomin var ett sorgebarn, det kan man inte bortse ifrån. På denna punkt måste man ge CIA rätt som redan på 50-talet hade beräknat att produktivitetsutvecklingen i Sovjetunionen var mycket svag. Detta fick befolkningen känna av i form av varubrist, vilket å sin sida ledde till bristande entusiasm för socialismen. Säkerligen hade det funnits andra modeller än att kopiera den kinesiska men den ingrodda konservatismen hindrade sådana från att utvecklas.
       Gorbatjov har efteråt beskyllts för eftergiftspolitik gentemot västmakterna. Min privata hypotes är att Gorbatjov helt enkelt inte ansåg det värt att låta världen försvinna i ett nukleärt inferno och att han därför var beredd att gå mer än halvvägs för att uppnå avspänning. Denna slutsats kommer från det belagda faktum att USA iscensatte falskattacker mot Sovjet genast efter Reagans makttillräde. Man ville se hur Sovjet reagerade genom att man började förbereda en fullskalig attack som man på olika sätt tipsade om. Ryska generaler gick i taket och genom bakdörren kom man in till Reagan och lät honom förstå att detta kan sluta i total katastrof. Jag tror att Gorbatjov tänkte att om det inte finns någon annan med vettet i behåll så tänker han åtminstone inte vara med om detta. Sedan måste man ju tillstå att han var vällovligt naiv då han litade på västledarnas ord och inte krävde att allt som avtalats skrevs ned som bindande avtal.

       • Och vad tror du händer just nu i Venezuela? Det finns mat och bensin. Men allt göms av stora och små privata företag som vill ha en annan politisk förändring till ett som är närmare USA. Ingen företagare vill producera något som kommer ut i handeln. På så sätt blir maten ett gisslans tagande. Och vilka står bakom dessa? Jo, den globala kapitalismen med krigsindustrin och amerikanska oligarker i spetsen. De sneglar på oljan som finns i landet. För att få kontroll över detta måste de göra så att Venezuela ’själv’ kollapsa – som det kommer(?) att heta i pressen. De har ju inte råd i världens ögon att göra en statskupp. Det är bättre att låta det heta att landet kollapsade.
         Det var likadant i Sovjetunionen. Det var krafter både i och utanför som ville sko sig på befolkningens naturtillgångar. Men att genomföra en statskupp skulle vara kontraproduktivt och medborgarnas skulle resa sig för att försvara landet. Jag såg ’Att skapa en Putin’ (eller vad den nu hette på SVT) att ena dagen var det tomt på mat i hyllorna men redan några dagar efter kuppen dignade det med varor i hyllorna – men till en enormt pris så att ingen fattig ryss kunde handla. De kunde enbart bese maten. Frågan är var denna mat kom ifrån – om det nu inte hade förvarats i magasin i eller utanför Sovjetunion.
         Så vi ska inte kalla det kollaps. Det var en statskupp med den globala marknaden som en skicklig dirigent.

4. Vår regering här i Sverige ser ut att genomföra en kulturrevolution i det tysta där allt som visar på svensk nationalitet ska tas bort och förändras till globalism och internationalism. Jag tycker nog det är en förändring värd att uppmärksamma. Ursäkta jag länkar till Fria Tider men det är den enda rasistiska alternativmedia jag då och då läser och jag tycker faktiskt den är bra med sitt fokus på utrikespolitiken.

   http://www.friatider.se/sd-regeringen-f-rs-ker-stryka-det-svenska-kulturarvet

5. Det är alldeles uppenbart att utvecklingen efter Mao har varit betydligt mer gynnsam för det kinesiska folket. Data för 1952-2014 visar för det första att den genomsnittliga årliga BNP-tillväxten efter 1978, det är då marknadsreformer började införas, varit nästan dubbelt så hög som under Maos tid. Utvecklingen under Kulturrevolutionen var sämre än under andra perioder av Maos styre.

   Medan BNP/capita i fasta priser ökade med i genomsnitt 2% per år 1952-1978, och 1% per år under Kulturrevolutionen, så uppgick den genomsnittliga årliga utvecklingen 1978-2014 till 8% per år. Den sämsta utvecklingen ägde dock rum under katastrofen ”Det stora språnget”. Under denna period minskade BNP per capita med i genomsnitt 7% per år. BNP med lika mycket då befolkningen knappt ökade under denna period eftersom antalet nyfödda knappt kunde kompensera för de miljontals kineser dom dog av svält under perioden.

   Fattigdomen började inte minska förrän efter Mao. 1981 levde 88% av befolkningen i extrem fattigdom, definierat som en inkomst lägre än 1.90 $ per dag i 2011 års priser. Det kan jämföras med 2013 då knappt 2% av befolkningen levde i extrem fattigdom. Med 3.1 $ används som gräns för fattigdom, var utvecklingen från 99% 1981 till 11% 2013.

   Maos död och övergången till en ekonomi med mer marknadsekonomiska inslag har alltså betytt att man inte varit tvungen att ingå i Kommunistpartiets elit för att undvika fattigdom.

   Källor: Världsbanken och Penn World Table version 9

   • För det första skriver skribenten att ”det är alldeles uppenbart att utvecklingen efter Mao har varit betydligt mer gynnsam för det kinesiska folket”. Jämförelsen är helt historielös. När Folkrepubliken Kina utropades 1949, hade Kina genomlevt nästan 40 år av inbördeskrig och krig mot en utländsk ockupationsmakt, Japan. Stora delar av Kina låg i ruiner. Man bör jämföra den ekonomiska utvecklingen i Kina med den i Indien. Anders Romelsjö påpekar att medellivslängden i Kina var 36,3 år 1960, samtidigt som den var 44,3 år i Indien. Tjugo år senare uppgick medellivslängden i Kina till 70,3 år, medan den i Indien uppgick till 62,9 år. Detta indikerar att den ekonomiska politiken i Kina höjde levnadsstandarden snabbare än den i Indien.
     För det andra påstår skribenten att BNP/capita i fasta priser ökade med i genomsnitt 2 procent per år 1952-1978, medan den uppgick till 8 procent per år 1978 – 2014. Det är helt uppenbart att det ekonomiska uppbygget under Mao Zedongs tid 1949 – 1976 var en förutsättning för den efterföljande ekonomiska utvecklingen. Minqi Li skriver:
     ” Viktigare än tillväxttakten var framgångarna under den maoistiska perioden ifråga om att bygga upp kapitalstocken och den tekniska kompetensen, som lade grunden till Kinas ’tillväxtmirakel’ efter 1980-talet. Under den maoistiska perioden gjorde staten och folkkommunerna enorma investeringar i bevattning, tung industri, transportväsende och sociala utvecklingsmöjligheter. Det centrala planeringssystemet var mycket effektivt vad gäller spridningen av såväl industriella som jordbruksteknologier, och den ekonomisk ‘självtilliten’ innebar att Kina under 1970-talet kunde producera ett stort urval av industrivaror på varierande nivåer av teknisk komplexitet. (1)
     Deng Xiaopings regim startade alltså inte med ett krigsförött land.
     Minqi Li använder i en tabell två källor om BNP-utvecklingen i Kina. Den ena, Den statliga statistikbyrån i Kina (1985), angav BNP-tillväxten under åren 1950 – 1976 till 6,7 procent och per capita till 4, 5 procent, medan Maddison (2003) angav BNP-tillväxten under samma tid till 4,7 procent och per capita-tillväxten till 2,6 procent.(2)
     För det tredje är naturligtvis BNP-måttet trubbigt. BNP mäter värdet av den totala konsumtionen av varor och tjänster, bruttoinvesteringar samt export minus import uttryckt i pengar under ett års tid. BNP mäter inte ideellt arbete som kom till uttryck i form av massmobilisering, exempelvis bevattningsanläggningar och terasseringar i jordbruket, som var mycket viktigt i samband med det ekonomiska uppbygget i Kina. Efter 1949 byggdes den grundläggande utbildningen snabbt ut i Kina; BNP mäter bara kostnaderna för undervisningen inte att andelen analfabeter snabbt minskar. BNP kunde inte mäta effekterna av barfotaläkarsystemet, som ledde till att hälsotillståndet snabbt förbättrades på den kinesiska landsbygden.
     Kina började för övrigt inte använda BNP som måttstock förrän 1985 (3). När Folkrepubliken Kina utropades 1949, fanns det av naturliga skäl ingen fungerande befolkningsstatistik; den första folkräkningen genomfördes först 1953. I själva verket är det omöjligt att röra sig med tvärsäkra påståenden om den ekonomiska utvecklingen i Kina, särskilt om den inledande fasen efter 1949. Det är fråga om uppskattningar, som skiljer sig från varandra. Naturligtvis kan man inbilla sig att Världsbanken är objektiv, som skribenten gör.
     Slutligen kan det självfallet ske en snabb ekonomisk tillväxt i ett land, samtidigt som förmögenhets- och inkomstskillnaderna ökar.
     I och med att kapitalismen har återupprättats i Kina har kapitalismens alla avigsidor också framträtt i öppen dager. Kinas nya borgarklass består i stor utsträckning att ättlingar till ledande kader i KKP. (4) Kina har idag en köpkraftsviktad BNP i paritet med USA; Kina är ett kapitalexporterande land med mycket stora valutareserver, en uppåtgående supermakt; fem av världens 10 största företag är idag kinesiska. Kinas militärutgifter idag är näst störst i världen: Kina har det mest ambitiösa rymdprogrammet i världen och har inlett upprustningen av en högsjöflotta med hangarfartyg och allt.
     Vid den andra polen i Kina återfinns världens största arbetarklass någonsin. Den kinesiska arbetsstyrkan uppgår till uppemot en miljard individer, varav hälften ingår i arbetarklassen och ungefär lika många tillhör bondeklassen. Man räknar med att det finns runt 150 miljoner s.k. migrantarbetare, d.v.s. arbetare som saknar ett socialt skyddsnät eftersom de inte får skriva sig i städerna dit de flyttat. Sedan 1978 har det skett en successiv omfördelning av nationalinkomsten till nackdel för den kinesiska arbetarklassen. I den anförda boken visade Minqi Li med utgångspunkt från offentlig kinesisk statistik att de totala arbetsinkomsterna sjönk från 50 procent av BNP år 1990 till 37 procent 2005. Hushållens konsumtion som andel av BNP sjönk i motsvarande utsträckning. (5)
     Detta kan också illustreras av Kinas Ginikoefficient. Om Ginikoefficienten uppgår till till 0, äger alla lika mycket. Om den uppgår till 1, äger en person allt. Kinas Ginikoefficient uppgick 2012 till 0,474, vilket är långt över det värde på 0,4 som FN bedömer vara ett gränsvärde för sociala oroligheter. Det är samma Ginikoefficient som i USA, men något lägre än i Sydafrika, Brasilien och Mexiko. Sveriges Ginikoefficient uppgick till 0,32 i februari 2012.
     Per-Åke Lindblom
     6/6 2017
     1) “The Rise of China and the Demise of the Capitalist World-Economy”, sid. 29 – 30, Pluto Press 2008 – http://digamo.free.fr/minqili08.pdf – egen översättning.
     2) A.a., sid. 29
     3) https://en.wikipedia.org/wiki/Historical_GDP_of_China
     4) ) I “A Critique of Soviet Economics” (1961 – 1962) skriver Mao Zedong:

     “The children of our cadres are cause of discouragement. They lack experience of life and society, yet their airs are considerable and they have a great sense of superiority. They have to be educated not to rely on their parents or martyrs of the past but entirely on themselves.” (Monthly Review Press, 1977, sid. 71)

     Det är uppenbart att vissa av dessa barn hade stor nytta av sina föräldrar. Mao Zedong hade fog för sin besvikelse.
     5) “The Rise of China and the Demise of the Capitalist World-Economy”, sid. 89 – http://digamo.free.fr/minqili08.pdf

     • Det är bättre att jämföra utvecklingen över tiden inom samma land, än mellan olika länder, eftersom man då kan dra slutsatser av olika reformer när förutsättningarna i övriga är oförändrade. Men ok då.

       Indien karaktäriserades, och präglas än idag fortfarande, av en starkt reglerad ekonomi med svaga institutioner för att vara en demokrati. Alternativt kan man jämföra med Tyskland och Japan vars ekonomier också låg i spillror efter kriget. I dessa länder ökade BNP per capita i genomsnitt med 5 respektive 7% per år mellan 1952 och 1978. I Hong-Kong vars ekonomi till stora delar också låg i ruiner ökade BNP per capita med i genomsnitt 7% per år mellan 1960-1978. (Tidsserierna för Hong-Kong börjar 1960 i Penn World Table version 9.) Exemplen visar att det ekonomiska och politiska systemet har betydelse för den ekonomiska utvecklingen och levnadsstandarden. Kommunistiska regimer klarar inte av att generera en varaktig ekonomisk tillväxt.

       Angående citatet rörande uppbyggnad av kapitalstock, teknisk kompetens och högteknologiska varor så kan vi konstatera med hjälp av statistik från Penn World Table version 9, http://www.rug.nl/ggdc/productivity/pwt/ att kapitalstocken som andel av BNP varit i stort sett konstant sedan 1952, den har varierat mellan två och tre. Däremot har BNP, och BNP per capita, ökat kraftigt sedan marknadsekonomiska reformer infördes. Det innebär (även om det ska beräknas lite annorlunda) att ”marginal efficiency of investment” var väldigt låg under Maos tid. Den uppbyggnad av kapitalstocken som gjordes under Maos tid kan med andra ord inte förklara tillväxten efter Mao. ”Det stora språnget” är det värsta exemplet på de massiva felinvesteringar som gjordes under Maos tid. Från 1958 till 1962 ökade kapitalstockens andel av BNP från att ha varit den dubbla till den tredubbla. Under samma period minskade BNP och BNP per capita med runt 6%. Det centrala planeringssystemet var med andra ord mycket ineffektivt.

       Den tekniska kompetensen och den kinesiska kapaciteten att tillverka högteknologiska varor har möjliggjorts tack vare att Kina har genomfört marknadsekonomiska reformer och utnyttjat sina komparativa fördelar genom att delta i globaliseringen. Det visar sig bl.a. genom att inhemska förädlingsvärdet i kinesisk export av tillverkningsindustrins varor har ökat kraftigt. T.ex. så ökade den inhemska kinesiska förädlingsvärdet som andel av bruttoexporten från 2,2% 2000 till 11,3% 2011.För tillverkningsindustrin totalt så uppgick motsvarande utveckling från 8,1% till 13,3%. http://stats.oecd.org/Index.aspx?DataSetCode=TIVA_2016_C1# Använder man sig av http://www.wiod.org/database/wiots16 så ser man att utvecklingen från 1995 till 2014 är ännu mer imponerande. Men man själv ladda ner och göra beräkningarna.

       Ja BNP-måttet är trubbigt. Det kan dock beräknas på olika sätt, ett av dem är att beräkna summan av inkomster. Därigenom kan man beräkna det även för massmobliliseringar. Såvida dessa inte utgjordes av slavarbete förstås.

       Effekterna av barfotaläkarna har naturligtvis visat sig även i BNP även idag. En förbättrad hälsa leder till en ökning av humankapitalet vars bidrag till BNP går att beräkna. Det förbättrade hälsotillståndet och den ökade livslängden, som åstadkoms under Maos tid, innebar att förstörelsen av humankapital som skedde under ”Den stora svälten” och felallokeringen humankapital under Kulturrevolutionen motverkades. Utan dessa katastrofala misstag hade den ekonomiska utvecklingen i Kina varit avsevärt bättre.
       Att arbetsinkomsternas andel har minskat är inte så märkligt eftersom avkastningen på investeringar ökar och kapitalet är ojämnt fördelat. Till förmån för kommunistpartiets kader har kunnat utnyttja sina positioner på samma sätt som i forna sovjetrepubliker med undantag för Baltikum. Men hade en oförändrad inkomstfördelning varit att föredra?

       Nej, naturligtvis inte. Kinesiska reallöner har ökat kraftigt och överstiger ryska reallöner idag. Som jag nämnt tidigare: Fattigdomen började inte minska förrän efter Mao. 1981 levde 88% av befolkningen i extrem fattigdom, definierat som en inkomst lägre än 1.90 $ per dag i 2011 års priser. Det kan jämföras med 2013 då knappt 2% av befolkningen levde i extrem fattigdom. Med 3.1 $ används som gräns för fattigdom, var utvecklingen från 99% 1981 till 11% 2013.

       Maos död och övergången till en ekonomi med mer marknadsekonomiska inslag har alltså betytt att man inte varit tvungen att ingå i Kommunistpartiets elit för att undvika fattigdom.

       • Fattigdomen började minska under Maos tid, trots främst felsatsningen under några år för drygt 50 år sedan, ”Det stora språnget”. Den stora ökningen av medellivslängd, syntetiskt insulin etc. Världen fungerar inte med BNP på samma nivå som Sveriges. Vad är meningen med produktionen och den mänskliga tillvaron? Fortsatt tillväxt in absurdum till priset av kommande möjligen enorm klimatkatastrof och/eller krig om naturresurser. Kapitalismen uppmuntrar inte till samarbete, utan till konkurrens, inte till att sprida sin nya kunskap utan hålla tyst om den. Nu är vi sedan länge inne i en period med ökade ekonomiska skillnader, ökad arbetslöshet och minskad social trygghet i många länder. Och de återkommande ekonomiska kriserna. Kapitalismen är ett primitivt, suboptimalt ekonomiskt system, både med tanke på ekonomi, trygghet, jämlikhet och rättvisa och möjlighet till nödvändig långvarig planering visavi naturtillgångar och klimat.