I en folkomröstning nyligen röstade en stor majoritet av kurderna i norra Irak för självständighet. Endast Israel har som stat ställt sig klart positiv till detta. Grannarna är tydligt negativa.

USA har i Mellanösterna bedrivit en splittringspolitik som uppammat motsättningar mellan shia och sunni. Plötsligt skulle fördelningen av platser till Iraks parlament gå efter etnisk tillhörighet.
I en artikel av Sigyn Meder, ordförande i Iraksolidaritet, diskuteras och kritiseras USA:s splittringspolitik och en artikel av den förment socialistiska bloggaren Anders Svensson, som menar att det inte spelar någon roll om Irak splittras.Kartan i Mellanöstern ritas om.
Delning av Irak: mer våld, fler flyktingar och etnisk rensning. Frågan diskuteras även i en ledare i DN för drygt 3 år sedan.
DN:s ledare 140728: Sönderfallet fortsätter
Kurdledaren Bazani
I Syrien försöker sig USA också en splittringspolitik i sitt samarbete med kurderna. Syriens regering betonar vikten av ett enat Irak, men sär positivt till att diskutera ökat självstyre för kurderna i Syrien.AlJazeera De senare strider i SDF mot IS i Raqqa, och har i detta tydligt stöd av USA som har baser på område som kontrolleras av kurderna. Det vore dock fel att se dessa kurder som USA:s osjälvständiga marionetter. En artikel behandlar USA:s splittringsförsök i Syrien USA försöker stycka av östra Syrien – syriska regeringen går på motoffensiv

USA:s regering, som är mån om goda förbindelser med Iraks regering stödjer inte officiellt ett självständigt Kurdistan på irakiskt område. Men i DN 4/10 stöds detta av Richard Haass, ordförande i USA:s mest inflytelserika tankesmedja Council on Foreign Relations, som står USA:s regering nära. Detta sker i artikeln ”Kurdernas tid kan vara kommen.” Det är väl känt att kurdledaren Barzanis parti KPD står nära USA, som uppmuntrat KRG:s självständighetssträvanden.En maktkamp pågår sedan länge med Talabanifamiljens PUK, men man kunde enas om en folkomröstning. Men han skriver också ”Ett alternativ för USA och EU (som likaså har ställt sig avståndstagande till tanken på ett kurdiskt oberoende) skulle vara att stödja eller delta i förhandlingar mellan Kurdistans regionala regering (KRG) och den irakiska regeringen i Bagdad. Sådana samtal skulle kunna inriktas på en kompromiss om hur resurser och territorier skulle kunna delas upp och fördelas. Samtidigt skulle KRG kunna överlägga med Turkiet om både ekonomiska aspekter och säkerhetsfrågor.” DN: Kurdernas tid kan vara kommen
* Notera att Haass inte menar att varken Turkiet (fullt ut) eller Syrien med stora kudiska populationer ska få delta i denna alternativ process lika litet som andra av Iraks grannar.
* Ett tänkesätt i bästa imperialistiska och nykoloniala anda
’ Men så är Haass alltså ordförande i USA:s mest inflytelserika tankesmedja
* Och framträder regelbundet på framträdande plats i DN.

Pål Steigan påtalar i en artikel den försvagade arabnationalismens progressiva roll ”Den arabiske nasjonalismen, som spilte en progressiv rolle mot imperialismen i det tjuende århundre, avvise etnonasjonalisme og religiøs sekterisme. De arabiske landene er multikulturelle og multietniske. Arabiske nasjonalister var mot stammepartiskhet og var anti-sekteriske. Det var dette som gjorde det mulig for svært mange minoriteter å blomstre i arabiske samfunn, som for eksempel de mange kristne minoritetene. Motsatt har den religiøse sekterismen de senere tiårene gjort det nesten umulig for disse minoritetene å overleve i Midtøsten. Selv om Hezbollah er et religiøst parti, gjenspeiler disse uttalelsene tradisjonen fra den arabiske nasjonalismen.” (Hizbollah är emot ett irakiskt Kurdistan). Pål Steigan. Man kan tillägga att sekulära Syriens kamp för sin självständighet och deras stora stöd till palestinierna också är en manifestation i arabnationalismens progressivitet.

Kurdernas historia och nuvarande situation diskuteras insiktsfullt i
boken ”Inga vänner utom bergen – kurdernas historia” som är skriven av diplomaten Ingmar Karlsson, som varit ambassadör i Prag 1996–2001 och generalkonsul i Istanbul 2001–2008. Boken har fått mycket positivs recensioner. Ingmar Karlsson har skrivit många böcker varav en del har blivit kurslitteratur på universitet och högskolor. Han är hedersdoktor i teologi vid Lunds universitet och i filosofi vid Linnéuniversitetet. År 2016 utkom hans tjugonde bok ”Roten till det onda. Uppdelningen av Mellanöstern 1916-2016.” som har fått stor spridning och lysande recensioner.

”Storkurdistan” en utopi – sista kapitlet i boken som bl.a. diskuterar frågan om en kurdisk stat

Mellan Islands frigörelse från Danmark 1944 och kommunismens kollaps 1991 har endast tre nationella utbrytarrörelser varit framgångsrika. Singapore skildes fredligt från Malaysia 1965, Östpakistan frigjorde sig efter ett blodigt krig från Pakistan 1971 och blev Bangladesh. Efter ett långt inbördeskrig lyckades Eritrea bryta sig loss från Etiopien 1991. Östtimors självständighet från Indonesien kan ses som en försenad konsekvens av den portugisiska avkoloniseringsprocessen. Sydsudan är ett ännu senare exempel på en avkoloniserig som redan från självständighetsdagen var dömt att bli en ”failed state”.

Sovjetunionens och Jugoslaviens kollaps ledde till att stater som tidigare hade haft en formell autonomi av varierande grad blev självständiga stater. Detta gäller även Kosovo som i stort sett samma rättsliga ställning som de jugoslaviska delrepublikerna när Milosevic 1989 upphävde dess autonomi.

Delningen av Tjeckoslovakien var ett resultat av politiska förhandlingar.

I inget av dessa fall kan paralleller dras med den kurdiska frågan. Kurdernas situation i dag kan i stället närmast jämföras med polackernas mellan den sista polska delningen 1795 och det första världskriget efter vilket Polen kunde återuppstå ur ruinerna av de tyska, österrikisk-ungerska och ryska imperierna. En ”storkurdisk” statsbildning är endast tänkbar om hela den region där kurderna lever drabbades av samma totala kollaps som de ryska och österrikisk-ungerska imperierna under det första världskriget.

Till detta kommer att kurderna i dag inte är så enade i sin nationella strävan som polackerna var när Polen återföddes 1918. I en rad hänseenden är de i stället ännu mer splittrade än tyskarna var när det tyska riket bildades 1871 och italienarna inför enandet 1861. En av de nationalistiska ledarna, Massimo d´Azeglio, sade då: Nu har vi skapat Italien, nu måste vi skapa italienarna.” Detta uppdrag är ännu efter över 150 år inte fullfört.

Kurderna saknar dessutom en enande nationell gestalt och pådrivare som Garibaldi eller Bismarck. Ingen kurdisk ledare har tagit på sig eller kan axla rollen som en ”Atakurd”, en kurdisk ledare och företrädare för en pankurdisk nationell idé. I stället har ledarskapet präglats av ett stamtänkande. I KRG har Jalal Talabani och Masoud Barzani inte kunnat gå från rollen som stamledare och krigsherrar till kurdiska statsmän. De har som framgått ovan stridit lika mycket mot varandra som mot de irakiska regimer som förnekat de irakiska kurderna deras självbestämmande. I dag består KRG i praktiken av två separata statsbildningar.

Ett enat ”Storkurdistan” skulle föra samman grupper som levat åtskilda från varandra i fyra olika statsbildningar i snart mer är 100 år. Både kultur, nationell medvetenhet och de politiska mobiliseringsstrategierna har utvecklats i olika riktning och under olika förtecken. Potentialen för interna maktkamper i en sådan stat vore talrika. Detta gäller även så elementära frågor som vilket eller vilka språk som skall få officiell status och vilka alfabeten som skall användas men de latenta motsättningarna är allvarligare än så. Här kan erinras om PKKs attacker mot andra kurdiska grupper i Turkiet och de återkommande inbördeskrigen mellan PUK och KDP i Irak och KDPI och Komala i Iran.

Grannstaterna och andra krafter som är emot en storkurdisk statsbildning skulle också göra sitt bästa för att utnyttja dessa historiskt betingade fakta. Turkiet har kunnat spela ut olika kurdiska grupper och intressen mot varandra. Det långa och blodiga kriget i östra och sydöstra Turkiet var inte bara en strid mellan PKK och den turkiska armén utan också ett kurdiskt inbördeskrig mellan gerillasoldater och de så kallade byvakterna. Denna splittring och inbördes oenighet har också gjort kurderna till tacksamma instrument för grannstaternas politik att härska genom att söndra. Under det långa och blodiga kriget mellan Irak och Iran 1980-1988 använde båda sidor kurderna som en femte kolonn.

Kurderna i Turkiet, Irak, Iran och Syrien har emellertid två saker gemensamt. Många känner en gemensam kurdisk identitet, även om den kan variera i styrka, och de är alla beroende av majoritetsbefolkningen i de stater där de lever. Den etniska kurdiska nationalismen har förstärkts av kemalismen och dess strikta och inskränkande turkiska nationsbegrepp och av baathsocialismens arabiska nationalism i Irak och Syrien och av först shahregimens och sedan de islamska fundamentalisterna auktoritära samhällssystem i Iran.

Möjligheterna att mobilisera stöd utifrån i kampen för medborgerliga och mänskliga rättigheter har varit begränsade eftersom alla kurdiska regioner varit omgärdade av stater med egen kurdisk befolkning som varit misstänksamma mot kurdernas egentliga avsikter. Det enda som politiskt förenat Turkiet, Syrien, Irak och Iran sedan 1920-talet har varit motståndet mot en kurdisk statsbildning. Utrikesministrarna från dessa stater har regelbundet mötts för att diskutera den kurdiska frågan och förbundit sig att förhindra kurdiska statsbildningar. Redan 1937 ingicks den så kallade Sa´dabadpakten mellan Irak, Iran och Turkiet med åtagandet att inte längre utnyttja kurderna som ett instrument mot varandra utan i stället gemensamt bekämpa kurdisk separatism och nationella ambitioner.

Ett ”Storkurdistan” skulle hota den territoriella integriteten i Turkiet, Iran, Irak och Syrien. Ingen av dessa stater accepterar en självständighetsdoktrin som utgår från en uppdelning av det egna territoriet. I dag är kurdernas problem därför i första hand förknippade med att tillgodose grundläggande mänskliga och medborgerliga rättigheter i de stater där de lever. Endast i Irak erkänns de som en etnisk minoritet. I Syrien är en kvarts miljon utan medborgarskap och i alla stater utom Irak är de föremål för en rad restriktioner när det gäller kulturella rättigheter och fri tillgång till media och utbildning på det egna språket.

Hur den kurdiska nationalismen utvecklas kommer inte minst att bero på den politiska utvecklingen i de länder där de utgör en minoritet. Repressiva metoder bara gjort denna ännu aggressivare och ökat tillströmningen till radikala grupper och varje militärt nederlag har lett till en ökande politisering av befolkningen.

En fortsatt utvandring och brain-drain från de kurdiska områdena till Europa och till ekonomiska centra i de länder de lever riskerar att ytterligare förvärra den ekonomiska och sociala situationen och leda till en fortsatt politisk radikalisering och till att en våldsbenägen islamism blir starkare än den etniska nationalismen.

I irakiska Kurdistan har emellertid grunden lagts för en högre utbildning på de två stora kurdiska språken. Universiteten där kan utvecklas till verkliga alma mater för alla kurdiska ungdomar oavsett i vilken stat de lever som minoritet. Om den nuvarande politiska krisen där kan få en lösning kan den irakiska regionen i Kurdistan bli ett centrum för kurdisk kultur och kurdiskt politiskt medvetande.

Hela globaliseringsprocessen kommer nu kurderna till godo. Under en generation har de gått från ett stamsamhälle styrt av shejker och agor till att nu ha ett flertal satellitkanaler som visar TV-program på både sorani och kurmandji. Med internet och mobiltelefoner är de i ständig förbindelse med den kurdiska diasporan i Europa. Ingen kan längre förbjuda användningen av kurdiska språk som ett kommunikationsmedel. Vad som händer i en del av de av kurder bebodda områdena blir omedelbart känt av alla kurder.

Globaliseringen och framväxten av stora kurdiska samfund i diasporan har gjort det omöjligt att utanför de internationella strålkastarnas sken med militära medel och förtryck försöka stoppa legitima kurdiska krav på politiska och kulturella rättigheter.

Här spelar den kurdiska diasporan en viktig roll. Kan den bidra till att föra demokratiska idéer till de gamla hemländerna eller kommer deras syn att präglas av en romantiserande och retrospektiv syn som inte motsvarar dagens situation?

Ett ”Storkurdistan” förblir dock en utopi. I en idealisk värld skulle även kurderna, världens största folk utan en egen stat, sedan länge ha levt i självständighet men den värld vi lever i är inte och kommer aldrig att bli ideal. Att med vapenmakt försöka upprätta en storkurdisk nationalstat är en illusion som bara skulle dra mera olyckor över ett redan drabbat folk.

De som hyser sådana drömmar bör tänka på ett kurdiskt ordspråk:

”Om Allah stänger en dörr öppnar han tusen andra.” (Slut)

Jag påminner om att denna fråga behandlats av Ulf Karlström i ett inlägg 22/10 2014, och att han kom till ungefär samma slutsats som Ingmar Karlsson.
Ska vi erkänna Kurdistan som en kommande stat?

i Andra om: kurder, Iran, Turkiet,Irak, imperialism, Syrien, USA, politik, Kurdistan, olja, ekonomi, demokrati