Vi har publicerat flera blogginlägg om ISIS, och nyligen ett om striderna i Kobane, där kurder kämpar mot ISIS sedan länge. Det är med glädje jag nu kan presentera en blogg- och debattinlägg i närliggande tema – bör man arbeta för ett erkännande av ny stat, Kurdistan. Det är Ulf Karlström som åter kommer till tals. Han har skrivit många inlägg i olika frågor här.

Artikeln.
Kampen om den kurdiska gränsstaden mot Turkiet – Kobane – rasar för fullt. De senaste rapporterna uppger att IS pressats tillbaka, men om det är sant eller inte är oklart. Vidare anges att de kurdiska styrkorna kunnat lämna GPS-positioner över IS-styrkorna till framför allt USA-stridsflyg, vilket sägs ha tvingat IS till vissa reträtter. Hur skall vi ställa oss i den lite mer övergripande frågan om erkännande av kurdernas kamp för ett Kurdistan?

De gamla kolonialmakterna England och Frankrike ritade upp kartorna med linjal. Någon hänsyn till gamla kulturella enheter fanns över huvud taget inte. Således tillgodoseddes inte kurderna, med ett önskat Kurdistan.

Vi talar nu om en situation för snart 100 år sedan. Hur länge skall man kunna åberopa historisk rättvisa? Det är en inte helt enkel fråga. Ser vi till den afrikanska kontinenten – med det stora antalet etniska/språkliga grupper – så borde utifrån en historisk rättvisesyn kontinenten bestå av 500 stater. Skall
vi stödja sådana krav, till priset av miljoner döda? Nej, det är orimligt. Små gränsjusteringar bör kunna accepteras, med förhandlingar som medel, men inte
med hissandet av låtsasheroiska flaggor om självständighet och vapen som medel.

Vad kan vi dra för slutsatser av den historia indelningen av den afrikanska kontinenten? Ja, det är nog att vi bör vara försiktiga – att i frihetens och bla-blas tecken – stödja nya befrielse-rörelser och utbrytningar ur befintliga stater. Undantag kan finnas, men de bör vara undantag och mycket noga
övervägas.

Mitt resonemang bygger naturligtvis inte på en slags emotionell eller teoretisk njugghet, utan på att vi lever i mördarnas tidevarv. USA-
imperialismen och dess allierade utnyttjar tacksamt varje tillfälle att spela ut grupper mot varandra. Idag utmålas Kina – i massmedia – som det stora hotet
mot staterna i den afrikanska kontinenten. Det är fullständigt absurt. De gamla banditerna – f d europeiska kolonialmakter och USA – gråter krokodiltårar över
Kinas ekonomisk-diplomatiska framgångar. Och även public service jamar med i denna både komiska och allvarliga fars.

Kurder bor i flera länder, framför allt Turkiet, Iran, Irak och Syrien. De har i åratal, både med vapen i hand och med stillsammare medel samt kulturella utbrytningar kämpat för detta Kurdistan. Man känner onekligen sympati för deras långvariga strävande. Bör vi då inte resolut stödja dem? Från vänsterhåll kan vi ju konstatera att PKK i Turkiet och dess avläggare i Syrien är mycket radikala. Det om något är väl värt att stödja? Ja, vill man ju intuitivt utbrista. Frågan är bara vilka konsekvenser det får? Kurderna i Irak slog snabbt följe med USA, i och med imperialisterna invaderade Irak och krossade Saddams styre 2003. Var det bra, var det progressivt? Nej, det var katastrofalt, även om det var förståeligt med tanke på kemiska Ali & hans bödelsdrängars verksamhet.

USA-imperialismen har kraftigt försvagats, men kan ensam uppbåda världens största våldsapparat. Suveränen kommer kraftigt att försvagas, men ännu – en period – är den stark och hegemonisk. Drängarna inom Triaden är fortfarande underdåniga. Enstaka vänsterfolk pratar om dagens starka motsättningar inom Triaden. Det är rent nys och saknar allt empiriskt stöd, utöver symboliska piruetter.

Fortfarande gäller att dagens huvudfiende till en någorlunda fredlig värld heter USA och NATO. På vilket sätt skulle ett stöd till upprättandet av
Kurdistan främja kampen mot USA-imperialismen? Den irakiska delen av detta Kurdistan verkar redan vara förlorat för anti-imperialistisk kamp. Skulle uppror eller andra former av militant motstånd – ja, redan pågår ju viss sådan, mest i Syrien – i Turkiet, Iran och Syrien främja anti-imperialistisk kamp? Nej, det skulle väl snarast försvaga kampen, framför allt i Syrien och Iran.

Vi ställs onekligen inför en komplicerad situation. Kampen mot upplysningstraditionen, i form av religiös galenskap & mörker i islams namn är
naturligtvis rätt och rättvis, men när detta sägs i förhärskande media låtsas man inte om staten Israel (en religiös stat), morden på abortläkare (motsvarande) i USA,
hindufascismen i Indien och etniska rensningar iscensatta av buddistiska grupperingar. ISIS (eller IS) är ju faktiskt en skapelse av USA-imperialismens
anfallskrig – med egen trupp, eller via ombud – mot Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien. Därmed blir det patetiskt – och illavarslande – när kurder och
vänsterfolk ropar på hjälp av USA & NATO. Man ropar på att bocken skall utses till trädgårdsmästare!

Turkiets position är inte helt lätt att tolka. Naturligtvis skiter de fullståndigt i kurderna i Kobane – de är ju PKK:s avläggare i Syrien. Samtidigt
försvagar ju IS` krig mot de andra upprorsmakarna i Syrien det gemensamma målet att störta regeringen i Damaskus.

Imperialisterna har gått i sin egen fälla. De har indirekt fostrat IS i det folkrättsvidriga anfallet på Irak och motsvarande försök att störta Syriens legitima (om än extremt auktoritära) regering. Och naturligtvis kan den syriska staten och diverse skumma rebellgrupper tillsammans ganska enkelt slå ut IS, men det är inte den frågan som står överst på dagordningen. Det är mullvadandet och anfallet på Syrien, som står först på dagordningen för USA-imperialismen & Nato-drängarna.

Således, vi kan idag inte stödja kravet på upprättandet av Kurdistan, eller anfall i Syrien för att rädda Kobane från IS. Dock i en framtid, under andra
förhållanden, ter sig en självständig stat med namn Kurdistan som ett progressivt projekt, och kommer att förtjäna stöd.

i Andra om: ISIS, imperialism,Irak, imperialism, Syrien, USA, politik, kurder, Kurdistan, olja, ekonomi, demokrati