Vad tycker man i Ryssland?

Denna artikel ”A Russian View on America’s Withdrawal from the Iran Deal” av Andrey Sushentsov har vänligen översatts av Christine Vaple. Den har publicerats av The National Interest The National Interest. Det är Anders Persson i Uppsala som vänligen fäst uppmärksamhet på artikeln.
Han låter hälsa ”Valdaiklubben inte är ännu en amerikansk tankesmedja, genom att t.ex. tipsa om länken Om Valdaiklubben

Andrey Sushentsov är programchef för Valdai Club Foundation och grundare och chef för Utrikespolitiska Rådgivande Gruppen (Foreign Policy Advisory Group).
Kreml
En rysk syn på USA:s uppsägning av Iran-avtalet
Utåt sett visar Ryssland djup besvikelse. Som svar på Trumps beslut att dra sig ur Iran-avtalet (JCPOA) gjorde det ryska utrikesdepartementet ett uttalande där man beskyller USA för ”ohanterliga” åtgärder baserade på ”inskränkta och opportunistiska intressen”. Kreml uttryckte ”djup oro” över USA:s beslut och betonade nödvändigheten att berätthålla avtalet. Förra veckan satt utrikesminister Sergey Lavrov i kedjesamtal med europeiska ledare för att diskutera olika sätt att rädda avtalet utan USA.
Men Moskva var den minst högljudda bland de missnöjda – eftersom inga vitala ryska intressen står på spel och några faktiska fördelar kan uppstå. Efter USA:s plötsliga utträde ser ju Iran plötsligt bra ut. Osäkerheten trissar upp oljepriset. Europa är mer misstroget mot Washington och oro bland NATO-allierade – åtminstone preliminärt – är oundvikligt. Iran tjänade inte ekonomiskt på avtalet, men under dessa nya omständigheter kan Europa bortse från USA:s hot om sekundära sanktioner och göra affärer med Teheran.

Den viktigaste fråga som kvarstår är om Trumps utträde kan vara en förevändning för ett krig eller en militär attack mot Iran. Moskva ser inte ett överhängande hot. Trump skulle knappast riskera att starta ännu ett krig i Mellanöstern – även om vissa i hans administration ser Iran som ett enkelt mål. En ”Hit and Tweet Strategy” är mer trolig, men efter en euforisk runda i media skulle globala och regionala säkerhetsrelaterade konsekvenser uppstå. Om Iran tvingas in i ett hörn skulle det visserligen glädja Israel och Saudiarabien men inte främja regional säkerhet. Men krig är åtminstone inte överhängande. Moskva anser att Trumps beslut är inriktat på inhemsk politik och /att han/ hoppas att den vinner anklang bland republikanerna och får presidenten att se stark ut.

Om denna analys är korrekt behöver Ryssland inte kommentera det amerikanska avhoppet från JCPOA. Moskva skulle välja att upprätthålla avtalet tillsammans med Europa och Kina och överlåta de diplomatiska följderna till Washington.
Men känslorna i Moskva om Trumps drag är fulla av fascination och nyfikenhet. Observatörer tycker det är förbryllande och undrar hur länge den internationella säkerheten kommer att bli ett offer för amerikansk inhemsk politik. Många undrar också hur ledaren för den ”fria världen” kan ha rätt att bete sig som en cowboy. Ur det ryska perspektivet är Trumps drag bara ytterligare ett tecken på den västerländska ”regelbaserade” ordningens skenheliga karaktär. Moskva anser att denna ordning för länge sedan förlorat all moralisk legitimitet. Nu lutar sig Kreml tillbaka och observerar EU:s reaktion, och undrar hur EU kan upprätthålla transatlantisk solidaritet efter detta amerikanska förräderi. Europeiska hot om att frysa ut USA kommer sannolikt inte att genomföras.
Putin GP 160824
I den nuvarande diplomatiska krisen ser Ryssland det man förutspått för länge sen: uppkomsten av en multipolär värld, upplösningen av västerländsk solidaritet och återgången till stormaktspolitik. Ryssarna anser att USA har ”normaliserats” och återvänt till sina unilaterala instinkter. Denna uppfattning innebär att man ser USA som en opålitlig förhandlare, men det har ryssarna vetat länge. Moskvas lista över klagomål på Washington är längre än Europas, trots att européerna är mycket arga på USA för att de lämnat Iranavtalet, som Trans-Pacific Partnership (TPP) och Parisavtalet. I stället fokuserar Ryssland på USA:s ”oansvariga drag” gällande vapenkontrollsystem (inklusive cybern och rymden) och regionala konflikter (främst Syrien och Ukraina).

Om det här är det nya normala för USA, vad är då nästa steg i USAs allianspolitik? Sedan den grundläggande nationella säkerhetspolitiken (NSC 162/2) antogs 1953 har USA:s viktigaste utrikespolitiska intresse varit att upprätthålla solidaritet med Europa och Japan och dela bördan av att motverka Sovjetunionen. Tidens logik var att förena ansträngningarna från fyra maktcentra – Tyskland, Storbritannien, Japan och USA – mot Sovjet. Under det senaste decenniet har USA:s ständiga ensidiga agerande skakat grundvalarna för denna strategi. Det är goda nyheter för Ryssland, eftersom inget enskilt hot framträtt som kräver full mobilisering av USA:s allierade.

Moskva strävade efter multipolaritet – och här är det. Varje nation får klara sig själv. Det betyder inte att världen har blivit tryggare. Det är ett steg mot mer jämvikt i global politik, med klassiska maktförbindelser åter på modet. Moskva utmärker sig i detta spel och föredrar det framför den unipolära världsordningen.

i Andra om: , ,
, ,, , imperialism, , , ,

  8 comments for “Vad tycker man i Ryssland?

  1. Jan Nybondas
    18 maj, 2018 at 09:01

    Vad skulle det hjälpa om Ryssland blev högljudda i den iranska frågan: Efter alla hittepåskandaler som bl.a. lett till den största diplomatutvisningen i historien och annat strul. Det vore bara kontraproduktivt och det vet man.

    Multipolaritet såsom skribenten beskriver det: varje nation får klara sig själv, är inte det Ryssland eftersträvar. Inte heller Sovjetunionen gjorde det. De efterstävade kollektiva säkerhetspolitiska lösningar som framförallt USA inte ville veta av och som därför ledde till delningen av världen i två läger. Multipolaritet såsom Ryssland ser det innebär att det bildas ekonomiska kraftcentra utspridda över världen och att dessa på alla områden kollektivt måste samverka för att både undvika onödiga konflikter och för att gemensamt dra nytta av de ekonomiska och teknologiska framstegen. Att ett centrum dikterar hur de övriga skall förhålla sig fungerar inte.

    Att USA skulla ha ändrat linje och börjat dra sig tillbaka till den egna kontinenten; därom finns än så länge inga tecken. Trumps hökar har bara ett något annorlunda fokus än Obamas och Clintons hökar. Rustningsutgifterna fortsätter att växa och är bortom alla proportioner för vad USA behöver för sin egen säkerhet. Endast en kollaps av den amerikanska ekonomin kan stoppa det exceptionalistiska handlandet och tyvärr kan ett nytt krigsäventyr bli den utlösande faktorn som leder till denna kollaps.

  2. Korp
    18 maj, 2018 at 13:03

    Den amerikanska ekonomin allt närmare kollaps.
    https://www.rt.com/business/421669-us-historic-national-debt/

    För ungefär ett år sedan lovade USA:s president, Donald Trump, att eliminera statsskulden ”över en period av åtta år”. Skattkammar-data visar nu att skulden har överträffat $ 21 trilljoner den här veckan för första gången i historien. Nyligen tecknade Trump ett uppskov på den federala skuldgränsen, vilket ger regeringen möjlighet att låna ett obegränsat antal pengar fram till 1 mars 2019.
    Enligt statsskatteuppgifterna var statsskulden 19,9 trilljoner dollar när Trump började sin tjänst den 20 januari 2017. Den 1,5 trilljoner skattesänkta räkningen och en tvåårig utgiftsavgift som gått av kongressen förväntas driva underskottet och skulden uppåt.
    I sin årliga finansiella rapport sa amerikanska finansministeriet förra månaden att regeringen förlorade över trillioner dollar år 2017. Den enorma summan utgör storleken på hela australiensiska ekonomin. Det uppgår till en förlust på mer än 2,2 miljoner dollar per minut.
    Trots de senaste bekymmerna om att USA: s underskott var högt under Trump-presidiet, visar statistiken att statsskulden har höjt sig oberoende av partipolitik under detta århundrade. Under den tidigare administrationen av president Barack Obama fördubblades underskottet nästan och ökade med cirka 9 triljoner dollar till knappt 20 trillion miljarder dollar.
    Tennessee Senatorn Bob Corker kallade statsskulden ”det största hotet mot vår nation” när det översteg $ 20 triljoner för första gången i september. I januari sände en av de största kreditvärderingsbolagen i Kina, Dagong Global Credit Rating, den amerikanska statsobligationen från A- till BBB + på oro för att landet kan misslyckas med att betala skulden. Peru, Colombia och Turkmenistan har samma betyg med Dagong. Den amerikanska centralbanken sade att denna månad skulle statsskulden kunna nå $ 30 trilljoner på bara 10 år, och att detta borde vara oroande.

  3. 18 maj, 2018 at 18:22

    Det finns ett enkelt svar. Monopolkapitalet, det militärindustriella komplexet, fulmedierna och politikeradeln lever på panik och konflikt. Utan dessa element skulle folket ta över i en pisskvart. I det ljuset av deras ständiga behov av panik och konflikt, för att kunna bita sig kvar vid makten, så är Washingtons nöjda träskkrokodilers beteende fullkomligt logiskt.

  4. Andersson
    19 maj, 2018 at 21:00

    EU lever i ett förhållande med en psykopat. Detta är ohållbart i längden. USA beter sig som en psykopat och skuldtaket är bara ett spel för att visa omvärlden att man överhuvudtaget bryr sig om sin skuldsättning vilket man naturligtvis inte gör. Psykopaten USA skiter fullständigt i dessa skulder och USD är ett Ponzieupplägg. Problemet är att USA tänker försvara bluffen med våld. Vad skall man göra? Konfrontation är en farlig väg utan enda vägen bort från katastrofen är att avlägsna sig och trappa ner samtliga aktiviteter med USA med målsättningen att minimera ekonomiskt beroende. USA har bevisat med sitt rättssystem att man riskerar vansinniga stämningar på orimliga belopp, USA skiter fullständigt i avtal och regler, USA är en enormt riskfylld investering vilket måste beaktas. Man kan bli rik på affärer med kriminell maffia men man mår bästa av att avstå.

  5. arbetarklass
    24 maj, 2018 at 15:37

    Jag finner det inte otänkbart att det var en rysk robot som sköt ned den malaysiska flygplanet över Ukraina för några år sedan utan att ha någon närmare vetskap. Men är det så lämpligt att dirigera civil flygtrafik över ett land i fullt krigstillstånd där raketer, granater och missiler far runt i luften? Jag tycker det är något att tänka på före alla beskyllningar läggs på Ryssland. Har det någonsin funnits ett krig utan misstag?

    https://www.svt.se/nyheter/utrikes/ryska-armen-pekas-ut-i-mh17-utredning

  6. arbetarklass
    24 maj, 2018 at 23:47

    Oavsett tror jag Ryssland kommer att klara sig ur det här tack vare de är en stormakt. För vem skulle kunna kräva ett erkännande? USA tror jag inte har något intresse av det överhuvudtaget för till vilken nytta skulle det vara? Om jag förstått USA rätt så handlar de enbart i egenintresse. Dom kan nog sluta utreda för det kommer ändå inte bli något av det ändå mer än nån form av pliktskyldighet. Det är väldigt tyst nu om Ukraina förresten.

  7. arbetarklass
    26 maj, 2018 at 14:31

    Kort reflexion. Ukraina hade vid tillfället luftherravälde. Situationen var mycket stressad för separatisterna så de behövde stöd från Ryssland. Ryssland hade radarkontroll över luftrummet. I stridens hetta misstogs mh17 som ett ukrainskt militärt transportplan. Hur ska man se skillnad på civilt och militärt flygplan endast på radar? Något ytterligare intressant är att USA genast hemligstämplade radarbilderna för området just under den tiden då olyckan skedde.

Comments are closed.