Inte bara jag utan även ”tyngre namn” ifrågasätter bedömningen av läget i världen vid ”Folk och Försvars konferens” i Sälen. Förra statsrådet och FN-ambassadören Pierre Schori skrev en artikel i Aftonbladet, med debattmöjlighet på Facebook, vilket jag utnyttjat något. Prata med Putin för säkerhets skull
Pierre Schori
Det verkar som om socialdemokraten Pierre Schori, den som moderat ansedde Sven Hirdman och jag har ungefär samma uppfattning i denna fråga.

Pierre Schori skriver bland annat:

* I den ledande tankesmedjan The International Crisis Groups purfärska lista över världens tio farligaste konflikter kan konferensdeltagarna i Sälen finna vägledning. Där figurerar inte Ryssland förrän på nionde plats. Betydligt farligare anser tankesmedjan följande kriser vara: Kärnvapenhotet kring Koreahalvön, följda, i rangordning, av rivaliteten mellan USA/ Saudiarabien och Iran, Rohingyafolkets umbäranden i Myanmar, den humanitära katastrofen i Jemen, det ändlösa kriget i Afghanistan, osäkerheten om Syriens framtid, den eskalerande osäkerheten i Sahelområdet, krigshandlingarna i Demokratiska Republiken Kongo, läget i Ukraina och demokratins förfall i Venezuela.
Kanske kan vi rent av lära något om krishantering och diplomati i vad som nu pågår kring världens farligaste konflikt? (I Korea).
* Är våra relationer med en av världens farligaste makthavare så viktiga och Natoentusiasternas blindhet inför kärnvapnens existentiella hot så total, att vi måste tiga och lunka på som vanligt i denna farliga tid?

Sven Hirdman, före detta statssekreterare och Moskva-ambassadör, samt ledamot av Krigsvetenskapsakademien, har skrivit sin artikel i Vestmanlands Läns Tidning (VLT), som inte har lika stor spridning. Sven Hirdman: Krigshysterin om Ryssland är farlig och obegriplig Jag återger den.
Sven Hirdman
Artikeln

Om man utifrån uttalanden av andra svenska politiker och medieorgan söker analysera den svenska synen på ”hotet” från Ryssland, kan man skilja på olika aspekter.

•. Kritiken mot Ryssland för folkrättsbrott.

Den är legitim även om den är högst överdriven i den värld vi lever i. Folkrätten är ett rätt tönjbart begrepp som olika parter tolkar olika: Ja, gränser får inte ändras med våld; ja, befolkningar har rätt till självbestämmande. Stormakterna och även andra stater har mer eller mindre kontinuerligt begått olika folkrättsbrott. De leder allt som oftast till rättmätig kritik men mera sällan till sanktioner och andra konkreta åtgärder. Exempel på detta är USA:s och Storbritanniens anfallskrig på Irak 2003, flygangreppen på Serbien 1998/1999 samt anfallet på Libyen 2011. Koreakriget, Vietnamkriget, Afghanistankrigen, den sovjetiska ockupationen av Östeuropa, de franska kolonialkrigen i Nordafrika, inbördeskrigen på Balkan är andra exempel fulla av folkrättsbrott.

Det ena folkrättsbrottet ursäktar på inget sätt andra folkrättsbrott, och själva kritiken är viktig för att söka vidmakthålla respekten för FN-stadgan och andra grundläggande folkrättstraktater samt avhålla potentiella folkrättsförbrytare. Samtidigt måste det finnas ett visst mått av realism i utrikespolitiken.

Den ihållande kritiken mot de ryska folkrättsbrotten vis à vis Ukraina, men inte mot andra lika allvarliga folkrättsbrott, ändrar på inget sätt den ryska politiken och bidrar inte till någon lösning av de praktiska problem som föreligger mellan Ryssland och Ukraina. Den i tre års tid från svenska regeringens sida upprepade kritiken mot Ryssland för folkrättsbrott har snarast blivit en ursäkt för Sverige att bojkotta alla relationer med Ryssland. Personligen är jag skeptisk till alla sanktioner utom de som är beslutade av FN:s säkerhetsråd. Sanktionerna leder sällan till avsedda resultat och drabbar oftare värnlösa befolkningar än brottsliga ledare. De införs som regel av politiker för att visa handlingskraft men är svåra att upphäva, när förhållanden inte förändras till det bättre.

• Kritiken att Ryssland är en aggressiv stormakt som utgör ett säkerhetspolitiskt hot mot sina grannländer, inklusive Sverige.

Jag anser att denna premiss är sakligt felaktig. Det finns inga belägg för att Ryssland har sådana avsikter, allra minst mot medlemsländer i EU och i NATO. Ryssland kan inte jämföras med Nazityskland och president Putin inte med Hitler.

Ett krig i Europa med Ryssland som en av deltagarna skulle bli helt förödande, inte minst för Ryssland. För en utomstående betraktare ter sig krigshysterin hos ledande svenska medier och opinionsbildare som obegriplig, Även om man diskonterar den inrikespolitiska kontexten. Det ständiga svenska talet om hotet från Ryssland blir som att måla fan på väggen. Det förändrar den traditionellt fredliga ryska synen på Sverige, som har ett stort säkerhetspolitiskt värde för oss, och riskerar i ofärdstider dra oss i fördärv.

• Den tredje aspekten i denna analys.

Även om Ryssland som svenska opinionsmakare hävdar verkligen vore en aggressiv stormakt med anfallsplaner i Östersjöområdet, kan man fråga sig om den svenska kritiska bojkottpolitiken av Ryssland verkligen är den bästa säkerhetspolitiken för vårt land. Ett krig med Ryssland vore slutet för den svenska nationen.

Vi bör därför göra allt för att inte hamna i en sådan situation. Jämför med hur vi agerade under det andra världskriget gentemot Nazityskland. För detta krävs dels att vi försöker undanröja eller åtminstone minska det misstroende som finns mellan de svenska och ryska samhällena.

Det kräver dialog och personligt utbyte, inte bojkotter. Finland är här ett efterföljansvärt exempel för Sverige.

Krigsfaran för Sverige ligger inte i ett isolerat ryskt angrepp på Sverige utan fastmer i att den spända säkerhetspolitiska situationen i Nordeuropa mellan öst och väst urartar med katastrofala följder för oss och alla andra.

Alltså bör vi på alla tänkbara sätt verka för att minska dessa stormaktsspänningar och inte bidra till att öka dem genom att gå i USA:s ledband.

intressant.se försvaret Ukraina, Sälen, NATO, politik, USA, folkrätt Löfven, desinformation ekonomi imperialism, Krim EU, Ryssland utrikespolitik, sanktioner