Detta är en artikel om en mycket viktig process. Den är skriven av Gunnar Olofsson, som är en av landets främsta experter har tidigare förstärkt bloggen genom att tillåta mig publicera med flera artiklar om Israel och Palestina.

En delegation från det palestinska Fatah på Västbanken har besökt sin motpart i Gaza, islamistiska Hamas, för att försöka bilda en nationell enhetsregering och genomföra nya demokratiska val i Palestina.

Det är hög tid att detta sker. Splittringen mellan dessa båda största partier i Palestina, som startade sedan Fatah 2007 försökt störta den nyvalda Hamasregeringen, har varit mycket skadlig för palestinierna, och givit anledning för Israel att inte förhandla om fred, med hänvisning till splittringen.
Förvisso har försök tidigare gjorts att nå enighet, men de har alltid stoppats av Israel som gärna behåller den nuvarande splittringen – senast sommaren 2014 då man först gick in för att baktala och förminska initiativet med skapande av en enhetsregering, och sedan släppte loss ett nytt förödande krig i Gaza som effektivt gjorde slut på alla förhandlingar.
Moder Palestina
Men denna gång är läget annorlunda. Förutom att ledarna på båda sidor tröttnat på splittringen, och att någonting måste göras för att förbereda tiden efter den åldrande palestinske presidenten Mahmoud Abbas avtåg från scenen, så har initiativet denna gång stöd från inte bara palestinierna själva utan också viktiga aktörer som Egypten och USA. Israel har därför valt att inte direkt fördöma initiativet, eller som tidigare hota med sanktioner och andra åtgärder, utan mer uttala en allmän skepsis om möjligheten till någon fred med en eventuell palestinsk enhetsregering.
”Vi förväntar oss att alla som talar om en fredsprocess erkänner staten Israel, och då förstås att erkänna en judisk stat” förklarade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i ett tal. Andra israeliska krav är att avväpna Hamas militära arm och att bryta kontakterna med Iran. Inget av dessa krav är ju omöjligt att uppfylla. Genom fredsavtalet i Oslo 1993 finns redan i praktiken ett ömsesidigt erkännande mellan Israel och Palestina. Och palestinierna har förklarat att Israel naturligtvis får kalla sig vad man själv vill. Vidare kommer en palestinsk enhetsregering förstås att få den slutliga makten över alla palestinska väpnade styrkor, och några närmare band med Iran blir det inte fråga om så länge Egypten håller i taktpinnen.

Så var finns då molnen på denna ljusa himmel? Jo, i fakta på marken som oroar. 2017 kan mycket väl bli ett rekordår för nya olagliga israeliska bosättningar på ockuperad palestinsk mark. Israel planerar nämligen för ytterligare 8.345 nya bostäder för judiska israeler, varav 3.066 som skall byggas omedelbart. Antalet bosättare har minst sexdubblats sedan Osloavtalet, och skenar nu iväg upp över 650.000. För första gången på 25 år bygger man också en helt ny bosättning på ockuperad mark. Den amerikanska Trump-administrationen har, trots löften om snabba insatser för fred, inte med ett ord fördömt denna bosättningspolitik – något som israelerna tolkat som ett klartecken att fortsätta – och inte ens uttalat öppet stöd för den tvåstatslösning som alla vet måste komma till stånd om någon verklig och hållbar fred skall kunna uppnås. USA har också nyligen upprättat en permanent militärbas – den första någonsin – i Negevöknen i södra Israel, och börjat förse Israel med nya, ultramoderna, stridsflygplan att användas i eventuella nya attacker mot palestinierna.
Så nu måste andra aktörer in på banan – inte minst FN och EU. Under Barack Obamas presidenttid avstod palestinierna, mot löfte om framsteg i fredsprocessen, från att söka medlemskap i olika FN-organ och där driva sin sak vidare. Men när ingenting ändå hände, och Fredspristagaren Obama gick utan att ha gjort någonting för freden, har man nu tagit upp den tråden igen. Palestina är numera medlem i den Internationella Brottmålsdomstolen i Haag (ICC) och har där påbörjat en rättslig process om Israel politik , och alldeles nyligen blev man också medlem i den internationella polisorganisationen Interpol, genom vilken man bland annat kan få israeliska ledare efterlysta för krigsbrott.
Det här är förstås saker som oroar Israels högerextrema regim mer än några, oftast meningslösa och ineffektiva, aktioner av palestinska väpnade grupper mot Israel. Regimen har alltså all anledning att även denna gång försöka sätta stopp för palestinsk enhet och behålla Hamaskortet som argument för fortsatt förtryck av palestinierna. Det är extremt viktigt att detta inte sker, och att den palestinska försoningsprocessen verkligen uppmuntras och stöds av Sverige, FN och EU. Sveriges regering har, med sin nuvarande plats i FN:s säkerhetsråd, en skyldighet att se till att bevaka, och ta initiativ i den här frågan. Man måste också ta upp den i EU. Att säkerställa en fredlig framtid för israeler och palestinier har nog aldrig varit en mer nödvändig, angelägen och brådskande uppgift än nu.

i Andra om: Israel, folkrätt Hamas, Palestina, apartheid, Fatah, Politik, Hamas, etik Intifadan, FN demokrati desinformation