Denna artikel har jag fått från den engagerade antiimperialisten, fredsaktivisten och läraren Markus Limmergård i Linköping. Han är bl.a. med i styrelsen för Folket i Bild Kulturfront, i Aktivister för fred, i Ukrainabulletinen och driver den värdefulla siten Svenskt Världspolitiskt Forum, och är yngre än mina barn. Artikeln är inte bara en mycket kunnig genomgång av världsläget, den erbjuder dessutom flera konkreta, mycket intressanta förslag på lösningar, om nu vett och klokhet får en chans. Publicerar den med tacksamhet.

Artikeln.
När jag skriver detta är det den 12 april, och den ryske presidenten Vladimir Putin möter alltså till slut den amerikanske utrikesministern Rex Tillerson.

En fråga som man kan och bör ställa sig är vad som borde diskuteras.

Under valkampanjen förra året sa Donald Trump att han trodde att han kunde komma överens med Putin. Han sa att han kunde göra ett avtal med honom, som den affärsman han har varit.

Relationerna är nu i botten. Faktum är att vi står inför ett potentiellt tredje världskrig, efter att USA avfyrade 59 missiler mot en bas, varpå Ryssland har skickat mycket starka militära signaler. Professor Stephen Cohen sa i CNN att rysk-amerikanska relationer inte har varit så ansträngda sedan Kubakrisen.

Här gäller det för den amerikanska administrationen att ta ansvar och visa att man är mån om att nära diplomatiska relationer. Jag tror även att det är på sin plats att man sluter ett avtal. USA och Ryssland är nämligen på kollisionskurs med varandra, och ingen part har intresse av att vika ner sig. En kompromiss måste komma till stånd. Låt oss först ta en titt på varför relationerna är så här ansträngda.

Relationerna mellan dessa två länder började krisa, åtminstone utåt sett 2014, i och med Ukrainakrisen. Det var dock inte då som relationen började brytas ner.

Jag skulle kunna gå väldigt långt bak i historien, men tänker hålla mig inom detta decennium. Ryssland visade länge goodwill mot sina västliga partner och litade därför på dem 2011 när det i FN lades fram en resolution om flygförbud över Libyen. Varken Ryssland eller Kina lade in sitt veto. De litade på att Väst inte skulle överskrida mandatet, men blev brända då Libyen totalförstördes.

Efter det kände de att Västs ord inte var tillförlitligt. När en liknande situation tog form i Syrien 2013 efter en attack med kemiska vapen misstänkte Ryssland redan från början att Assad inte var skyldig, som Väst unisont förklarade. Utredningar skulle senare visa att Ryssland hade rätt. Dåvarande president Obama slog på stora krigstrumman och förklarade att Assad otvivelaktigt bar skulden och att han skulle bestraffas genom begränsade bombningar.

Vid en presskonferens fick dåvarande utrikesminister John Kerry frågan om Assad kunde slippa att bli bombad varpå Kerry svarade att ”han måste göra sig av med sina kemiska vapen under internationell inspektion, men hur ska han göra det på så kort tid?”. Blixtsnabbt begav sig Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov till Damaskus för att föra samtal med Syriens president Bashar al-Assad om möjligheten att destruera landets kemiska vapen under internationell inspektion. Detta genomfördes, varpå USA förlorade sitt casus belli. Det var här som relationerna egentligen började surna. Syrien är nämligen av stor strategisk vikt för både USA och Ryssland. Orsaken till detta krig har nämligen egentligen inte med Assads kvaliteter som politisk ledare att göra; USA är nära allierad till Saudiarabien som halshugger folk och nu bombar Jemen, och det har USA inga problem med. Grundorsaken till kriget har i stället med naturresurser att göra, och som vanligt när det gäller Mellanöstern så är det olja det handlar om.

Innan kriget hade nämligen Qatar och Saudiarabien planer på att dra en oljeledning från Qatar, genom Saudiarabien, Jordanien, Syrien, Turkiet och in i Europa. Denna oljeledning hade uppbackning från USA som har nära band till gulfstaterna. Syrien sa däremot nej. De hade nämligen planer på att dra en konkurrerande oljeledning från Iran, igenom Irak, Syrien och in i Europa. Denna oljeledning hade uppbackning av Ryssland.

Efter detta såg man från Västs sida till att destabilisera Syrien, bland annat efter att Libyen försattes i kaos, genom att transportera jihadister och vapen från Libyen till Syrien. Jabhat al-Nusra (al-Qaidas gren i Syrien) och diverse ”rebeller” fick fotfäste i landet efter att en konflikt sattes igång som snabbt utvecklades till ett regelrätt krig. Ryssland och USA hamnade på varsin sida av i detta proxykrig då ekonomiska vinstintressen fanns för båda dessa aktörer. Detta är en viktig orsak till kriget. Efter attacken med kemiska vapen i Gouta, Syrien, 2013 motverkade Ryssland USA:s ekonomiska intressen samt förnedrade Obamas administration inför hela det internationella världssamfundet. Då Ryssland nu sågs som ett geopolitiskt och geostrategiskt hot skulle Ryssland försvagas och sättas på plats. Detta ville man göra genom att sätta käppar i hjulen för Ryssland genom att destabilisera Rysslands grannland Ukraina där Ryssland hade sin flottbas i Sevastopol på Krim.Från Sevastopol, i Svarta havet, hade Ryssland förmåga att förflytta militära enheter till Syrien ifall hjälp behövdes.

Detta visste man i Väst, och detta skulle man förändra. Således orkestrerades en statskupp i Ukraina 2014, där en övergångsregering med nazistiska och ytterst antiryska inslag ingick. I östra Ukraina, där många etniska ryssar bor, såg man på detta med förskräckelse. Särskilt på Krim var detta fallet. Efter att Viktor Janukovich, som hade flytt till Krim, bad Rysslands president Putin om militär hjälp för att invånarna där skulle kunna genomföra en folkomröstning för att skiljas från Ukraina och återförenas med Ryssland, skickade Putin trupper dit och Krims invånare röstade med överväldigande majoritet för att återförenas med Ryssland. Därmed misslyckades Väst med sitt huvudsakliga mål: att beröva Ryssland på sin flottbas i Svarta havet och därmed vingklippa Ryssland i eventuella försök att förse president al-Assad med militärt stöd i kriget som längre fram skulle kunna innebära amerikansk intervention.
Ukraina, fascistsymbol
Efter Rysslands återförening med Krim har Väst i stället i flera omgångar satt sanktioner på Ryssland med motiveringen att återföreningen med Krim i själva verket är en annektering och därmed ett brott mot folkrätten.

Efter det inledde Ukrainas nya regering ett krig mot sin egen befolkning i Donbass med etniskt rysk befolkning, efter att bland annat en federalisering av landet utkrävdes. Senare skulle Ryssland beskyllas för att vara stridande part i kriget, men det har aldrig bevisats.

Det ukrainska samhället har förändrats i grunden. Det finns inte längre några medlemmar i regeringen som är öppet nazistiska. Däremot har Svoboda, Högra sektorn och andra högerextrema organisationer stor reell makt eftersom de utövar inflytande genom bruket av våld. Människorättsbrott förekommer ofta. Meningsmotståndare har fängslats och bland annat har polisväsende infiltrerats av individer som är öppet nazistiska.

Vi kan genom att följa hur händelseutvecklingen har sett ut i Ukraina i samband med kriget i Syrien, konstatera att kriget i Rysslands grannland har varit dels en ansträngning att försvaga Ryssland i sitt eget närområde och dels en avledningsmanöver för att hålla Ryssland sysselsatt på annat håll.

2015 gav sig Ryssland in i kriget i Syrien på syriska regeringens sida i ett läge då regeringsstyrkorna var illa ute och ISIS hade expanderat ända till Damaskus. Sedan dess har ISIS slagits tillbaka och den Syriska Arabiska Armén (SAA) avancerat så långt att ISIS inte beräknas ha långt kvar inte de tvingas kapitulera helt i den takt det går nu.

USA började bomba i Syrien ett drygt år innan Ryssland gav sig in. Man påstod att man bekämpade ISIS, men under tiden expanderade ISIS sitt territorium.

Under förra årets presidentvalskampanj sa Donald Trump att han skulle förbättra relationerna med Moskva. Han har kritiserats för det och motarbetats på flera håll av det amerikanska politiska och massmediala etablissemanget. Han gav signaler av att vilja samarbeta med Ryssland. På senare tid har han dock gjort en helomvändning. Ett par dagar efter att hans administration aviserade att det syriska folket ska avgöra sin framtid, vände han 180 grader efter en attack med kemiska vapen som Assad beskylldes för, varpå USA avfyrade 59 missiler mot en militärbas utanför Homs.

Detta har gjort relationerna mellan USA och Ryssland mer spända än på flera decennier. Syrien är en nära bundsförvant till Ryssland. Ryssland har inte svarat genom militära angrepp på USA. Man har däremot i grova ordalag fördömt USA:s agerande i FN:s säkerhetsråd, och man har skickat kapabla militära enheter till den plats varifrån missilerna avfyrades, och även andra militära signaler har skickats.

De militära spänningarna är extremt höga mellan världens två största innehavare av atomvapen.

Det är två länder som har diametralt motsatta intressen i Syrien. Om ingen kompromiss kommer till stånd mellan dessa supermakter, så antingen så viker ena landet ner sig, vilket verkar osannlikt, eller så väntar full militär konfrontation, vilket kan sluta med nukleär ödeläggelse.

Donald Trump måste alltså här göra det han sa i valrörelsen att han skulle göra, och Vladimir Putin bör möta honom halvvägs. De måste komma överens om en uppgörelse.

Kriget i Syrien har krävt många människors liv, och många har flytt. Som en följd av kriget i Syrien har även kriget i Ukraina skapats.
Det som Lavrov och Putin bör diskutera med Tillerson är alltså hur denna uppgörelse skulle kunna se ut.

Syrien

Som jag har nämnt så bottnar Washingtons och Moskvas kollisionskurs i kriget i Syrien där de två supermakterna har diametralt skilda intressen. USA vill dra sin oljeledning som de ska tjäna pengar på och Ryssland vill dra sin. För mycket lidande har redan skapats av denna maktkamp. En lösning på detta problem torde då vara att båda oljeledningarna byggs.
När man kommer överens om detta så enar man sina styrkor för att på allvar slå ut samtliga terrorister. Vissa delar av landet kan ges viss autonomi, så länge som landets suveränitet respekteras och avtalet om två oljeledningar följs. Syriens infrastruktur, samt städer och byar måste byggas upp, så att folk kan flytta tillbaka. Nya val bör hållas med närvaro av internationella observatörer.

Ukraina
Krim ligger inte på förhandlingsbordet. Ryssland kommer inte att lämna tillbaka Krim på grund av flottbasen i Sevastopol. Däremot kan Ukraina erbjudas ekonomisk kompensation. Ryssland skulle till och med kunna erbjuda en del av sitt territorium av motsvarande storlek. Krim kommer inte att lämnas tillbaka med hänvisning till västliga uttolkningar av folkrätten i samband med krigen på Balkan då Kroatien, Slovenien och Kosovo genomgick unilaterala utbrytningar.
Donbass kommer aldrig att återgå till Ukraina. Dess invånare har för öppna och djupa spår på grund av Kievs krig för att man ska acceptera det. Donbass bör erbjudas möjlighet att bryta sig loss, alternativt full politisk autonomi inom Ukraina.
Samtliga trupper måste dras tillbaka. Människorättsbrott måste upphöra. Politiska extremister som har integrerats inom polisväsende måste avlägsnas därifrån. Man måste få bukt med våldsverkare . Det kan inte tillåtas att nazistiska grupperingar bedriver politiskt inflytande med våld, utan det måste beivras hårt. Jag föreslår att Berkut återsätts i tjänst. Man måste upphöra med att bannlysa partier. Politikers säkerhet måste säkras och våld mot offentliga personer måste beivras hårt.
Politiker måste föregå med gott exempel. Parlamentsledamöter som löser konflikter med våld måste tillfälligt fråntas ämbetet och dömas till böter. Nya rättvisa val bör hållas med internationella observatörer på plats.

Ukrainas ekonomi måste byggas upp. Stora delar av skulden, som ändå till stor del har gått till militära utgifter, bör avskrivas. Ukrainas industri bör byggas upp. Donbass infrastruktur, byar och städer måste byggas upp från grunden.
Ryssland bör hjälpa Donbass att byggas upp, och Väst bör ta ansvar för att västra och centrala Ukraina återuppbyggs. Stora delar av industri och jordbruk i landet bör nationaliseras så att landet kan komma på fötter.

Turkiet och flyktingkrisen
Hjälp ska bistås till även övriga krigsdrabbade delar av Afrika att bygga upp sina länder och få bukt med stridigheter. I möjligaste mån ska flyktingar placerade i flyktingläger i främst Turkiet ges möjlighet att återvända till en dräglig tillvaro i sina hemländer. Press behöver sättas på Turkiet att inte utnyttja flyktingar som hävstång vid utpressning. Möjlighet ska ges flyktingar i Europa att återvända. Länder i Europa som har tagit på sig stora flyktingströmmar bör få hjälp av andra länder för att minska det sociala och demografiska trycket.

Sydkinesiska havet
I Kinas territorialvatten bör Kina ha fortsatt rätt att färdas utan risk av att genskjutas av fientliga militära enheter. Kina ska inte förhindras att bedriva handel. Detsamma ska gälla andra länder i närområdet. Vad gäller Nordkorea bör de uppmanas att inte utöka sin nukleära kapacitet. De ska dock inte hotas med militära angrepp.

Amnesti
Individer som har gjort sig skyldiga till människorättsbrott på stor och liten skala på varsin sida om konflikten mellan Väst å ena sidan, och Ryssland och dess bundsförvanter på andra sidan bör erbjudas amnesti. Det finns många, som om principer om ordning och rättvisa ska tillämpas, borde sitta bakom lås och bom. Icke desto mindre finns det folk på höga positioner med mycket att förlora som inte skulle acceptera att dömas för det de har gjort, vilket skulle kunna leda till en militär eskalering. Därför är det klokt att ge amnesti åt dessa, vilket kan bana väg för fred.
Sanktioner
Sanktioner bör i stort avskaffas. Sanktioner används inte längre i så värst stor utsträckning för att sätta ekonomisk press på vissa länder att bedriva en viss politik, vilket i sig får ses som en form av utpressning. Det sanktionspolitik mer har kommit att handla om i dag är ett förled till eskalerade konflikter, vilket i värsta fall leder till krig. Det borde ligga i samtligas intresse att undvika detta. Att slopa sanktioner är därför något som är ett viktigt steg. Främst sanktionerna mot Ryssland, och de motsanktioner som Ryssland har lagt på Väst är det väsentligt att avskaffa för att förbättra relationerna. IMF har nu berömt Ryssland för att man har tacklat sanktioner och låga oljepriser föredömligt, och ryskt jordbruk har blivit alltmer självförsörjande. Väst har därmed förlorat mycket på sanktionspolitiken. Det torde ligga i Västs intresse att inte förlora mer än man redan har.
På många andra håll är det också en god idé att avskaffa sanktioner för att förbättra relationer.

Ekonomiska förutsättningar
Vårt ekonomiska system är bräckligt då skuld är inbyggt i det. Att instifta valutor som har uppbackning av resurser, metaller eller andra föremål av värde kan skapa större tilltro till pengar. Ryssland och Kina är på väg att återinföra guldmyntfoten. Andra länder bör uppmuntras att gå samma väg och få hjälp på traven. Samtliga länder bör uppmuntras att ta del av infrastrukturprojekt som genomförs på initiativ av växande ekonomier.

Ny internationell konferens
Efter Ukrainakrisen har nya förutsättningar skapats, och en ny konferens likt den i Helsingfors bör hållas för att diskutera gränser som kommer att gälla, och en konkretisering av folkrätten bör komma till stånd så att dispyter som de som Kosovo och Krim inte behöver uppstå i framtiden.

Avslutande ord.
Jag har här täckt många områden som inte kommer hinna täckas under statsbesöket i Moskva. Dock behöver diskussionerna börja någonstans för att samförstånd någonstans ska kunna ta form. Syrien är något som man behöver diskutera och förslag till att dra båda oljeledningarna genom landet är sannolikt något som är livsavgörande både för att så många parter som möjligt ska bli nöjda och för att fred ska infinna sig. Jag hoppas verkligen att det diskuteras i dag och längre fram. Jag hoppas även att andra frågor av geopolitisk relevans kommer att avhandlas längre fram med flera.

i Andra om: gas, kemiska vapen,massmedia FN Syrien, folkrätt imperialism, Putin, krig, USA, Politik, FN-stadgan, USA, utrikespolitik Ryssland Turkiet, ”EU”, demokrati,fred, kärnvapen, terrorism, Kina, Ukraina, Assad, Nato, samarbete, media Trump