Nordiska fredssamtal i Degerfors 12-14/8 arrangerades av Stockholmsavdelningen av Folket i Bild Kulturfront
Liksom förra året var det mycket givande och trevligt, fullt med bra föredrag av kunniga talare, livliga diskussioner i ett utmärkt arrangemang med hjälp på platsen av kommunalrådet Jan Ask och dennes medarbetare.
Jag här presenterat ungefär hälften av föredragen hittills på bloggen, och hade själv en blygsam roll som moderator i en session.

Stämningen var optimistisk trots nederlaget för freden och Sveriges folk med Värdlandsavtalet. En del talare var mer kända som de tidigare regeringsledamöterna Maj Britt Theorin och Thage G Peterson, riksdagsmannen Stig Henriksson, skriftställaren Jan Myrdal och regissören Stina Oscarsson medan andra var mer okända för en bredare allmänhet. Jag hoppas kunna återkomma med Youtube-upptagningar av vissa föredrag.
Programmet har presenterats i tidigare blogginlägg Nordiska fredssamtal i Degerfors

Bakgrund:
Fred och avspänning i Norden blir en allt mer angelägen och brännande fråga. På kort tid har det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde – Nordatlanten, Nordkalotten och Östersjön – skärpts betydligt.
Den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde ökar behovet av ett fördjupat nordiskt samarbete. Men säkerheten i regionen är inte enbart – kanske inte ens i första hand – en fråga om militärt försvar. Det är en politisk fråga, som kräver diskussion och aktivitet inom breda skikt av folket i de nordiska länderna.

Därför anordnar Folket i Bild Kulturfront för femte året i rad nordiska fredssamtal i Degerfors.
Frågor som kommer …att tas upp är bland andra:
• Vad innebär Natos framflyttade positioner och aktiviteter – däribland utökad aktiv militär verksamhet och ett svenskt värdlandsavtal – för freden och säkerheten i regionen?
• Vilken betydelse har den väststödda statskuppen i Kiev, Ukraina, inbördeskriget i Donbass, västmakternas respektive Rysslands agerande och den ryska annekteringen av Krim för säkerheten och stabiliteten i Europa och Norden?
• Hur bör de nordiska länderna förhålla sig till den USA-ledda insatsen i Irak och Syrien, som sägs syfta till att ”förebygga och besegra terrorism och bekämpa ISIS”?
• Hur kan vi bidra till ett stopp för de nordiska ländernas deltagande i kriget i Afghanistan?
• Hur ska man folkrättsligt se ingripandet i Mali, som de nordiska länderna stödjer med roterande system för transportflygplan?
• Vilken roll spelar FN i pågående konflikter?
• Hur kan Nordens folk och länder försvara FN-stadgans och folkrättens principer, särskilt förbudet mot angreppskrig?

Tidningen Internationalen, organ för det så kallade trotskistiska lilla Socialistpartiet, som närmat sig Vänsterpartiet så mycket det går hade en utförlig (och bra) rapport från mötet som inleds så här”Mot bakgrund av växande krigshot mellan USA/EU och Ryssland samlades fredsaktivister från hela Skandinavien i Degerfors till Nordiska fredsdagarna i mitten av augusti. Folkrörelsekämpen Tord Björk var med och berättar vad som diskuterades.”
Fredssamtalen i Degerfors:Liten men naggande god nordisk verkstad för fred

Jag ämnar inte diskutera rapporten – den intresserade kan läsa den via länken ovan, och även ta del av alla föredrag jag publicerat och kommer att publicera.

Men publiceringen av artikeln ledde till kraftig kritik i följande nummer av Internationalen av Håkan Blomqvist, som är tongivande företrädare för Socialistpartiet.Fredsmöte i härskande klassers tjänst Han skriver
”Det så kallade Fredsmötet i Degerfors refererades i Internationalen nr 34/16 som ”litet men naggande gott”. Av innehållet att döma tycks det snarare ha utgjort ett försök att gifta ihop den hedervärda fredskamp som vänder sig mot militär upprustning, kärnvapenhot och svenskt Natomedlemskap med några av de mest antidemokratiska resterna från 70-talsvänstern. Rester som numera legitimerar Assad-diktaturen i Syrien och Putinregimens anspråk, i namn av fred och antiimperialism. Bland föreläsarna på mötet var norske forne maoistledaren Pål Steigan som, enligt referatet, gladdes åt den ryska militära insatsen i Syrien, Anders Romelsjö som länge utmärkt sig för sitt urskuldande av Assadregimen och Jan Myrdal med sina oöverträffade meriter i diktaturstöd.

Kommentar: Blomqvist kritiserar alltså Rysslands och Assads kraftfulla krig mot terrorismen, som direkt och indirekt stärkts av den politik som USA & Co fört och för – vilket även Obama och Biden medgivit. Syriens kamp för nationell självständighet och mot terrorism bör alla stödja, även om man har kritik mot bristerna på demokrati. Man bör veta att det skett och sker en smutskastning av Syrien om gaskrig, tunnbomber och via Caesarrapporten, där kritiken har föga fakta och belägg, vilket bl.a jag ingående har analyserat och rapporterat i olika blogginlägg. Socialistpartiets ansluter sig starkt till kravet att Assad måste bort, oberoende av syriernas egen uppfattning -snacka om ”demokrati” – liksom Obama, al-Nusra och Daesh (fast SP vill inte ha kalifat efter vad jag vet).
Den i särklass främsta diktaturstödjaren är USA:s regering (se nedan). Kampen mot USA:s brutala strävanden efter världshegemoni är bra och viktig även om den förs av länder med brister i demokratin. För resten hur är det med demokratin i USA, där kandidaterna måste mobilisera hundratals miljoner dollar och med ett valdeltagande långt under 60 %?

Blomqvist skriver att Degerfors-mötet ”knappast haft kampen för demokratiska fri- och rättigheter som oundgänglig del av fredskampen högt på agendan”.
Kommentar: Det hade den visst. Utan kamp mot huvudfiender mot reell demokrati som USA och NATO kan demokratiska fri- och rättigheter inte förverkligas. Ett viktigt tema i Degerfors var den klart ökade risken för krig, även i Europa och med deltagande av Sverige. Blomqvist förmår inte att göra en elementär analys av huvudmotsättningar i världen då han okunnigt likställer USA-imperialismen med rysk imperialism (som han inte beskriver). ”För en demokratisk antikapitalistisk vänster måste lojaliteten tvärtom vara med de folk som förtrycks av såväl väst- som östimperialism med dessas olika underhuggare.” Det finns ingen anledning att försvara fel i Rysslands politik, men några reflexioner uppstår.
Det är ju så i nuläget att USA-imperialismen, med sina 700 militärbaser i hundratalet länder, och den makt som främst fört krigen detta millenium med uppemot 2 miljoner dödade, fler skadade och på flykt, är särklassigt stark och aggressiv. USA:s militärbudget är 7 gånger större än Rysslands. Vilka utlandskrig för Ryssland?

Tidningen Internationalen kryper till korset och skriver ”Internationalen svarar:
Värderingen när Tord Björks artikel publicerades var att den har ett nyhetsvärde och att sökandet efter en fredsrörelse i dessa krigshetsartider gjorde den relevant. Fredsmötet i Degerfors är emellertid, precis som Håkan skriver en politiskt mycket problematisk sammankomst och det var olyckligt att Internationalen publicerade artikeln med en så positiv inramning och i okommenterat skick. Vi har brustit i vår bedömning, och vi har blivit en erfarenhet rikare.”

Säger denna ursäkt kanske något om kvaliteten på tidningen Internationalen och på demokratin in Socialistpartiet? Hur högt är det i tak där?

Läs själv Tord Björks rapport och kommentaren av Håkan Blomqvist! Har de visat att ”Fredsmötet i Degerfors är emellertid, precis som Håkan skriver en politiskt mycket problematisk sammankomst”. På vilket sätt?

Apropå Blomqvists omdöme om ”oöverträffade meriter som diktaturstödjare”.
Det finns inget land i världen som stött tillnärmelsevis så många militärkupper i demokratiska länder som USA. Utrikespolitiskt har USA tydligt visat att landet inte är för demokrati. Man kan kritisera och angripa diktaturer som står självständiga i förhållande till USA, som Irak, Libyen och Syrien men inte andra (Egypten, Tunisien, Bahrain, Saudiarabien, Pinochets Chile och alla de militärdiktaturer som USA stött/etablerat i Sydamerika och även i Sydostasien.) Några demokratiskt valda regeringar som USA störtat i statskupper.
-Mossadeq i Iran 1953;
-Arbenz i Guatemala 1954;
-Lumbumba i Kongo 1960;
-Sukarno i Indonesien 1965;
-Allende i Chile 1973;
-Sihanouk i Kambodja 1970;
-USA invaderar militärt och störtar den demokratiska Bishopregeringen i Grenada 1983;
-USA understödjer statskupp en i Venezuela 2002, och erkänner, omedelbart och officiellt, kuppmakarna som de nya representanterna för landet. Problemet för USA var att kuppen misslyckades;
-Den folkvalde presidenten Aristide kidnappas i Haiti av USA 2004 och skickas till Afrika. En statskupp genomförs, med USA:s stöd och många Aristide-anhängare mördas eller fängslas;
-Zelaya i Honduras 2009;
-Statskuppsplaner mot al-Assad omkring 2012-2013;
-Stödet till den egyptiska militärens statskupp mot Morsi 2013.
-Stödet till statskuppen i Ukraina i februari 2014
-Statskuppsförsök i Venezuela 2015.

i fred, politik, krig, USA, Sverige, ekonomi, imperialism, NATO, demokrati, Irak, Degerfors, Norden