Den 21/2 dog enligt flera massmedia och enligt FN-Arabförbundets fredssändebud i Syrien Lakhdar Brahimi över 100 personer i terroristaktioner i Syriens huvudstad Damaskus, medan omkring 250 personer skadades. Den huvudsakliga bilbomben i centrala Damaskus hade det regerande Baathpartiets huvudkontor och en skola som måltavla. Den dödade 63, inklusive många barn.
Man misstänker allmänt att terroristdåden har utförts av Al Nusra-fronten, en central rebellgrupp med al-Qaida-koppling. Al Nusra har nyligen förklarat att man ska inleda en offensiv för att ”befria Damaskus.”
FN-sändebudet Brahimi beskriver attackerna som en ”krigsförbrytelse” och tillade att ”ingenting kan motivera sådana fruktansvärda handlingar som utgör krigsförbrytelser enligt internationell rätt.”
EU:s utrikespolitiske talesperson Catherine Ashton sade ”ingenting kan rättfärdiga en handling av sådan brutalitet som dödade så många människor, de flesta civila, inklusive barn.”
22/2 blockerade amerikanska tjänstemän en ryskstödd resolution i FN:s säkerhetsråd som fördömde terroristdådet.
Nu har några västmakter försiktigt kritiserat terroristdåden. Koalitionen protestera mot den ”skamliga” bristen på internationellt fördömande av ”brott mot det syriska folket”, dvs endast den legitima regeringens åtgärder för att försvara civilbefolkningen mot terroristernas kaos, inte terroristers terroristaktioner och blodspillan för att skrämma befolkningen från motstånd. Och koalitionen har lovat bilda ”regering” för ”befriade områden” i Syrien vid ett möte i Istanbul 2 mars.
Vredesutbrottet mot den internationella ”tystnaden” är en fars, som syftar till att pressa ut ännu mer stöd av västmakterna. I veckan utlovades 100 miljoner dollar från Qatar. Turkiets islamistiska regering pumpar in stora resurser i kriget och ger rebellr utbildning sedan länge. Storbritanniens försvarsminister Hague, som vill öppet och aktivt beväpna rebellerna enligt uttalanden nyligen, har varit på rundresa till Qatar och Libanon för att samordna det militära stödet.
Carl Bildt uppger på sin blogg 25/2 att han i morgon ska ”först flyga till Doha i Qatar för middag där med olika tankesmedjor för diskussion inte minst om utvecklingen i Syrien.” Utrikesministerna, har liksom socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin okritiskt och aktivt stött den USA-ledda interventionen mot Syrien, i strid med FN-stadgan, och skattemedel har satsats för att stödja de utlandsstödda rebellerna. I Libyen bidrog Sverige aktivt i de nästan 10 000 bombanfallen som beräkas ha dödat 40 000 – 70 000 personer, efter ett enormt överskridande av FN-stadgan Är de kanske krigsförbrytare om internationella konventioner i realiteten tillämpades? Gott stöd för det imperialistiska interventionspolitiken har de i praktiken av Göte Kildén och Benny Åsman i Socialistpartiet i deras blogg.
Syriens regering men inte oppositionen eller Storbritannien vill ha förhandling.
Den USA-stödda s k oppositionskoalitionen uppgav också 22/2 att den ska dra sig ur flera internationella möten (i Ialien, Ryssland och USA) som ska söka en lösning på konflikten. Wall Street Journal skriver idag på sin hemsida att regeringen däremot – liksom tidigare- är positiva till fredssamtal under rubriken ”Syria ready for talks with opposition”. Detta framfördes vid en presskonferens av Syriens utrikesminister Walid Muallem tillsammans med den ryske utrikesministern i Moskva. Senare idag avvisade en talesman för rebellerna Selim Idris fredssamtal om inte Assad avgår. Framiljen Assad har varit i ledningen för Syrien i drygt 30 år.
Andra krigshetsare.
Och Storbritanniens utrikesminister Hague betonar idag i en intervju på morgonekot att han anser konflikten i Syrien som allvarlig, och den vill han försöka avhjälpa med att sända vapen till rebellerna. Samtidigt finns rapporter av att rebellerna nu har mer vapen, med avancerade och tyngre vapen, bl.a. från New York Times idag och från bloggaren ”Black Moses (Nyhetsbanken).
FN, och säkert Syriens folk, vill arbeta för fred, Storbritannien vill ha mera krig.
Den nye utrikesministern John Kerry i USA, som gjorde sig bemärkt i USA:s illegala anfallskrig mot Sydostastien för 40 år sedan ska nu ta sig an Syrienfrågan. Han har nu möjlighet att ta Syriens fredsinvit på allvar? Kommer han att göra det?
En avgång nu öppnar vägen för ett sönderfall och kaos, med utplundring i Syrien av samma slag som nu pågår i Libyen. Det är det syriska folket som ska bestämma om sin framtid – och en nödvändig demokratisering – och inte den USA-ledda alliansen. Spåren från Irak, Afghanistan och Libyen, med korrupta marionettregimer och sönderslagen infrastruktur förskräcker. Assad framlade en konkret och detaljerad fredsplan, inklusive demokratisering och fria val i mitten av januari. Denna fredsplan har förstås nonchalerats av USA med allierade, vars mål av allt att döma INTE är ett demokratiskt Syrien i ordets rätta mening. USA-imperialismen vill ha kontroll och senare en språngbräda för anfall mot Iran, senare mot Ryssland och Kina. Enligt olika källor är målet att bryta Syrien i mindre stater och stimulera etniska konflikter som i Irak, enligt vad olika källor och irakisk ambassadpedrsonal upplyst mig om.
Förslag: Trots osäker och motstridig information bör de flesta kunna enas om:
1. Fredlig lösning av konflikten.
2. Nej till utländsk intervention.
3. Upphävda sanktioner.
4. Inget svenskt stöd för krig mot Syrien.
5. För ett fritt, enat och självständigt Syrien.
i Andra om: Syrien, Iran, Storbritannien,folkrätt imperialism, desinformation, krig, USA, Politik, FN, massmedia infiltration al-Qaida, utrikespolitik NATO opposition, unconventional warfare, demokrati,fred, desinformation, terrorism, unconventional warfare, terrorism, Irak,
New York Times 26/2 Dagens Industri 26/2 Wall Street Journal 25/2Daily Star Carl Bildts bloggTrend Nyhetsbanken 25/2 Kildén & ÅsmanSKP-bloggen 26/2 GlobalresearchSvD Nyhetsbanken Björnbrum Läkartidningen kommentarer Läkartidningen Syrien-artikel VoltairenetNyhetsbanken DN 14/2 SVD 14/2 P Giraldi EU om Syrien 18/2 SvD Clark i Democracy Now Middle East Online 18/2 Reuters AB 10/2Expressen 11/2 DN 10/2 SvT Agenda 10/2 kl 21.15SvD Telegraph Guardian Croneman NY Times DN 7/2SvD 9/2 Unconventional warfare dokument UW dokumentDN 22/1 Nyhetsbanken FIB-KulturfrontFIB-Kulturfront Profil Online DN 24/1 BjörnbrumYazbek DN 3/1 Veterans for Peace 19/12 Veterans for peace om Syrien Carla Stea i Globalresearch Hela pingstenSKP-blogg -uttlande från Syriens kommunistparti 5/1 Tarpleys artikel Pepe Escobars artikel Agrab Aron Lunds artikel på engelska USA-bloggen DN 25/12Björnbrum 23/12 SKP-bloggen DOHA-protokollet DN 26/12 SvD 25/12 SvD Clearinghouse SvD 20/12 ClearinghouseSvD 20/12 DN 20/12 SvT 20/12 FIB-KulturfrontCornucopia DN 16/12SvD 16/12 Michel Chossudovsky 14/12SvD II 14/12 Pakistan Observer 16/12 SvD 16/12 SvD 14/12 AB 14/12 Kommunisternas blogg 13/12New York Times 13/12 SvD 16/12 Russia Today 6/12 Turkish Weekly Syrian Perspective DN 11/12 SvD 12/12 Independent USA-bloggen 8 dagar8 dagar 11/12 Globalresearch 8/12 Proletären Flamman 28/11 FredsinitiativetPepprat och Rödgrönt DN 5/12 SvD 5/12 Worldcrunch Russia Today 3/12 Replik i AB 3/12 Einarsprachenvaria Aftonbladet 30/11 Anders Svenssons blogg Ulf Gudmundsson ledare i SvD 1/12 Hogrelius tankar Erik Weimans blogg DN 1/12Bilderblogg M Omars blogg Åtta dagar. Stefan Lindgren Röda Malmö USA-bloggen Björnbrum SvT om al-Qaida-svenskar Nyhetsbanken Sunday Express 19/11 New York Times 16/11 Folket i Bild Kulturfront Mohamed Omars tal på hans blogg Syriensolidaritets hemsida Stefan Lindgrens blogg New York Times 31/10 Washington Post 1/11 Bill Auken Countercurrents 2/10 Konflikt 27/10 S Hersh i The New Yorker 2007 Aftonbladet – Bildts strategiråd FolkrättsbevakningenDN 12/10Anförande av Rysslands ambassadör
13 svar till “Imperialisterna, terroristerna och Sverige fortsätter det cyniska spelet om Syrien”
”I Libyen bidrog Sverige aktivt i de nästan 10 000 bombanfallen som beräkas ha dödat 40 000 – 70 000 personer, efter ett enormt överskridande av FN-stadgan”
På vilket sätt är en FN:s säkerhetsråds resolution ett enormt överskridande av FN-stadgan? Jag skulle annars tro att FN:s säkerhetsråds resolutioner är en central del av FNs säkerhetsarbete.
Var i från kommer siffrorna att 40’000 till 70’000 personer skulle ha dödats i flygangreppen?
Juristprofessorna Norman Paech uppskattar offrens antal till 40 000, men beräkningar upp till 70 000 har setts. Siffrorna får anses som tämligen osäkra. Framställningen om t.ex. Libyenkonflikten handlar om systematisk desinformation i våra massmedia. Enligt FN-resolutionen 1973 skulle civila skyddas – nu dödades civila i stället. Marktrupper skulle inte få användas, men marktrupper var verksamma. Det finns flera exempel på hur FN:s säkerhetsråd eller dess beslut knappast följt FN-stadgan.
Siffror som är en bråkdel av de som du nämner har också nämnts..
Kanske att de goda professorerna saltat siffrorna ordentligt för att nå ut i mediebruset?
FN resolution 1976 förbjöd inte användandet av tex Special Förband för att leda flygangrepp eller införskaffa underrättelse. Resolutionen förbjöd ockupation av främmande makt, vilket heller aldrig skedde.
Så frågan kvarstår, hur skedde det enorma överskridandet av FN stadgan?
Jag vet inte hur professor Paech beräknat dödsoffer. Resolution 1973 gav rätt att ”vidta alla nödvändig åtgärder” för att ”skydda civila” och upprätthålla en flygförbudszon. Detta var en vaghet som utnyttjades direkt för att stödja ena parten i inbördeskriget och för att skydda Libyens legitima regering (vi minns alla charmiga bilder av västledare & Khadaffi från senare år). Man bombade sönder infrastruktur och man hade enligt uppgifter en del stridande specialförband i Libyen. Läs senaste inlägget på denna blogg om hur man lyckats förstöra landet. Allt talar för att stavhopparbilden i detta inlägg väl illustrerar USA:s i Pentagondokument väl beskrivna intentioner. (USA är motståndare till reell demokrati och till nationell självständighet då det passar. Därför borde order ”democracy” i Uncle Sams stavhopparväska bytas ut mot ”war”.)
Hur man än vänder och vrider sig har man rumpan bak. Resolution 1976 var en Chapter VII resolution och våldsanvändningen beskrivs på följande sätt ”auktoriserar alla medel för att skydda civilpersoner och områden med civilbefolkning, förutom ”ockupation av främmande makt””. Att angripa regimens tyngre militära materiel som misiler, luftvärn, pansar, artilleri, mm, ligger helt i linje med resolutionen. Vad en ockupation är eller inte är är väl definierat i Folkrätten. Att använda Special Förband för att leda flygangrepp eller inhämta underättelse information är absolut inte en form av ockupation.
Så någon enorm överskridande av FN stadgan har du inte lyckas påvisa.
Enligt flera experter var det ett kraftigt överskridande av FN-resolutionen. Detta framgår av en bok av professor Ola Tunander vid fredsforskningsinstitutet PRIO (Peace Research Institutet, Oslo) i hans bok ”Libyenkrigets geopolitik”. På sid 68- framåt detta tydligt. ”Den sanktionerar verkligen inte ”en bombkampanj””. Den talar inteom militär operation eller mot vem. Andan i resolutionen är en förhandlingslösning.” Och ”Flera afrikanska länder hävdade att de blivit lurade av amerikanerna, britterna och fransmännen.” Läs boken!
Är inte Ola Tunander historiker eller något liknande? Hur som helst så är inte inte det minsta konstigt att han torgför denna åsikten, det ligger i linje med hans tidigare verk.
Ove Bring som till skillnad från Ola Tunander faktiskt är expert på Folkrätt har utalat sig att agerandet var innom ramen för resolutionen.
http://www.ui.se/nyheter/ove-bring-en-nypa-salt-skadar-inte.aspx
Det är olika uppfattningar minst sagt bland juridiska experter på folkrätt. Professor Eskeland vid Oslo universitet har en klart annan uppfattning än Bring gällande FN-resolutionen för Afghanistan, vilket jag skrivit om i tidigare blogginlägg. Hinner ej just nu försöka behandla detta.
Det här spelet om resurser finns beskrivet i e-boken ”Pawns in the game” (offerbönder i spelet). Man rör upp känslor i ett land till upprorsnivå och underblåser en väpnad konflikt. Efter att parterna tröttat ut varandra med strider och landet lagt i grus är det därefter enkelt att skuldsätta landet med livstidsräntor och med olika avtal komma över naturresurser till stora vinster.
Vi har sett det i Libyen nyligen. Tidigare gick USA lättare in direkt, men det blev dyrt, delvis impopulärt. Den i USA-manualer väl beskrivna strategin ”unconventional warfare” praktiseras. Men massmedia har knappast någon kritisk analys av det. Tragiskt, bäddar för fortsatta krig.
Empiriska fakta visar att det inte var den lagliga regeringen utan de så kallade rebellerna som angrep civilbefolkningen, t.ex svarta gästarbetare i rasistiska massakrer bl.a Misrata och Benghazi.
Det tillhörde det i förväg iordninggjorda propagandakonceptet att beskylla ”regimen” för våld mot fredlig civilbefolkning. Alla försvarsåtgärder mot terroristiskt våld beskrevs som övervåld av ”regimen”. Se Tunander. Se Syrien.
Folkrätten förbjuder ingripande utifrån till förmån för en part i inbördeskrig. Att bomba sönder Libyens militärmakt och à priori utgå från att den var ett hot mot civilbefolkningen är en extrem tolkning av resolutionstexten, men medges att resolutionen öppnade för en sådan oklarhet.
Infrastrukturen bombades också systematiskt: Bevattningsanläggningar, fabriker, elinstallationer, Nasseruniversitetet etc. Libyen som låg som nr 53 av 194 undersökta länder i FN:s HDI-rankning har efter Natos angrepp noterat det största raset i välstånd som någonsin uppmätts i Failed States Index.
Qatariska elitförband och specialenheter från Natoländer deltog från början i stridigheterna på marken (Tunander). Det är allom bekant att utländska militärer, bl.a CIA-förband idag finns i stor utsträckning i Libyen (se skriverierna i media i samband med attentatet mot ambassadör Stevens 11 sept). Den libyska ”regeringen” kan inte agera på egen hand utan stöd av de makter som störtade landets legala regering. Oljan är idag i angriparnas kontroll.
Uppgifterna om antalet dödsoffer för bombningar och markkrig varierar kraftigt: Företrädare för Nationella Övergångsrådet (NTC), den Natosponsrade så kallade oppositionen, talade redan vid striderna om Tripoli om 50 000 döda (Hisham Buhagiar/Reuters 2011-09-07) och sedan fortsatte storskaliga strider, särskilt i de belägrade städerna Bani Walid och Sirte, i ytterligare två månader.
Hur rimmliga tycker du att de siffrorna är?