Under senare tid har även andra viktiga aspekter på vårdkrisen än privatiseringar behandlats. I DN Debatt Stockholm skriver barnläkare på Astrid Lindgrens Barnsjukhus under rubriken ”Akut platsbrist hotar vården på barnsjukhuset” att ”På barnsjukhusen är patientsäkerheten hotad och det kommer inte att förändras utan fler vårdplatser och adekvat bemanning – det förstnämnda fordrar ökade resurser till sjukhusen”. De skriver vidare ”Varför ser det ut så här? Sverige hade 2009 i genomsnitt cirka hälften så många vårdplatser som det genomsnittliga OECD-landet – 2,2 per 1.000 invånare. I Stockholmsområdet var siffran 2,0, vilket är lägst i Sverige. 2010 genomfördes en vårdplatsutredning i Stockholms län. Då konstaterades att antalet vårdplatser minskat med 6 procent på 10 år, samtidigt som befolkningen ökat med cirka tio procent under samma tidsperiod. I vårdplatsutredningen fastslogs att det behövs ungefär 500 nya vårdplatser under den kommande femårsperioden (2010–2015) för att täcka behoven.” Barnmorskorna talar om en ohållbar situation, och sjuksköterskor om strejk. Och i DN idag ger Maciej Zaremba exempel på olika brister i sjukvården som till en del kan relateras till ekonomism och tveksama produktivitetesmått.

När jag avslutade mina medicinstudier för 40 år sedan hade Sverige flest vårdplatser på sjukhus av alla länder, och nu ligger vi i botten i västvärlden, medan befolkningen ökat. Vårdtiderna för många sjukdomar har kortats avsevärt, delvis på goda grunder och till följd av bättre behandling och delvis på grund av platsbristen som medför att många patienter sänts hem i sämre skick än för 40 år sedan. I Stockholms län har man satsats många miljarder på att bygga ett nytt Karolinska Universitetssjukhus – med 300 färre vårdplatser! Detta är i sig en stor skandal. Inget talar med någon säkerhet för att man inte skulle kunnat rusta upp befintliga sjukhsusbyggnader för en kostnad på kanske 20 % av utgifterna för att bygga det nya sjukhuset.

Man har sedan 3 decennier satsat på en utbyggd primärvård (husläkare, familjeläkare etc), och det har funnits goda skäl för detta på många håll i landet. I Stockholms län som sedan länge har många privatpraktiserande läkare har man också byggt ut primärvården mycket. Detta gör att man nu sannolikt lättare kommer till läkare för även enklare krämpor som i många fall går tillbaka av sjg själv. Egenvård som var i ropet för 30 år sedan är nu helt borta ut bilden.

Läget inom sjukvården i Stockholms hade varit betydligt bättre om man:
1. Sparat många miljarder genom att rusta upp KS med oförändrat eller ökat antal vårdplatser i stället för att bygga ett nytt mindre sjukhus.
2. Avstått från privatiseringarna som inneburit ökade kostnader och med god sannolikhet sämre vård.

Jag skrev en kommentar i DN 2/10 till deras artikel ”Privatisering av vården medför stora försämringar. Stora belopp av skattemedel överförs till riskkapitalister i stället för att investeras i vården. Vetenskapligt stöd saknas för att privat vård är bättre.(Göran Dahlgrens & Laura Hartmans arbeten). Professor Göran Dahlgren har i en omfattande littersturgenomgång visat att det saknas vetenskapligt stöd saknas för att privat vård är bättre eller effektivare, i ett temanummer av socialmedicinsk Tidskrift. Som med doktor Jan Halldin påpekat i Läkartidningen 5/10 oktober 2011, finns det däremot risk för att privatisering medför att vården blir mer ojämlik, att ekonomiska intressen förstärks på bekostnad av kvalitet och vårdbehov.

Man kan se en försämring då de med flera hälsoproblem nu får dessa separat behandlade vid olika besök och ej för samtidigt som förr – innebär sämre vårdkvalitet. (är f.d husläkare, professor). Vidare är valfriheten en chimär, då patienten inte kan finna tillräcklig, relevant och förståelig information om olika mottagningar och enheter för att kunna göra ett välinformerat val. Detta försvåras av olika enheternas strävan efter att marknadsföra sig själva

På DN Debatt 2/10skrev Daniel Suhonen och Felix Antman Debels, kända socialdemokrater från tidskriften Tiden att
”Just nu är den stora uppgiften att hindra S-kongressen att säga nej till vinster i välfärden”. Men Stefan Löfven och Carin Jämtin gav 26/10 beskedet att socialdemokraterna tycker att det är OK med vinst i vården. På DN Debatt 18/2 skriver Suhonen och Dany Kessel ”Ny undersökning. En majoritet svenskar är kritiska till vinster i välfärden och vill att frågan åtgärdas”. De lägger också fram ett intressant förslag på hur detta ska ske, vilket inte analyseras närmare i just detta blogginlägg.

Privata ägare och stora vinster

Dagens Industri (DI) skrev 6/10 2011 under rubriken ”Åtta av tio gör vinst i vården” läsa: ”På tre år, mitt under finanskrisen, har hälso-och sjukvårdsföretagen visat upp stigande rörelsevinster på sammanlagt 18,6 miljarder kronor”. ”Under 2009 hade de drygt 23 000 hälso- och sjukvårdsföretag som ingår i SCB:s underlag en samlad omsättning på drygt 47 miljarder kronor, varav merparten är skattemedel”. Särskilt omfattande är den privata verksamheten i Stockholms län (med sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt), där den då svarade för 23 % av nettkostnaderna, dubbelt så mycket som i de landsting som satsat näst mest på det privata.

Vinster går inte minst till skatteparadis, fast en hel del av vinsten återinvesteras. Sveriges enda privata akutsjukhus, S:t Görans i Stockholm, har gett vinster på 482 miljoner sedan privatiseringen 1999. Under samma period har ägaren Capio betalat 16.700 kronor i skatt, uppger DI. Vad säger Skatteverket?

I DN Debatt 14/4 titeln ”Nödvändigt med ett socioekonomiskt index i ersättningssystemet” riktade Jan Halldin och jag kritik mot att ”Primärvårdens Vårdval ger en fortsatt ojämlik vård”. Vi påtalade ovannämnda brister och kritiserade måttet ”antal läkarbesök”, bland annat då Vårdval medfört att en del sjukvårdskontakter som tidigare korrekt togs om hand av sjuksköterskor nu går till läkare, då det ger bättre ersättning. Detta medför också att den lovordade LEON-principen urholkas. (LEON=Lägsta Effektiva OmhändertagandeNivå). Filippa R och andra landstingsråd har inte oväntat hade annan uppfattning i sitt svar till oss, men inga bra argument.
Gå också till Socialistiska läkares hemsida (länk nedan) för vettiga synpunkter på vårdpolitik.

Läkemedelsindustrin bidrar.
Den välinformerade professorn i geriatrik i Umeå Yngve Gustavsson uppgav i ett radioprogram i fredags att mer än hälften av all sjukhusvård för äldre beror på medicinbiverkningar. Detta är en annan viktig faktor, och har både att göra med brister i utbildning & kunskap och med läkemedelsindustrins osakliga marknadsföring. Dagens Medicin rapporterade 12/12 ”Ännu en sammanställning visar att prövningar som finansierats av industrin oftare ger positiva resultat”. Forskarna drar i den stora studien slutsatsen att det finns en risk för snedvridning av resultat vid industrisponsring.
Och Dagens Medicins nätupplaga presenterade 8/1 en studie i högt rankade vetenskapstidskriften JAMA bland 3 500 amerikanska läkare som visar att läkare som kommit i kontakt med läkemedelsindustrin, oftare än andra läkare skrev ut dyrare originalläkemedel i stället för billigare identiska läkemedel på patienters begäran. Även läkare som erbjudits gratis mat och dricka på jobbet av läkemedelsbolag (vilket var mycket vanligt i Sverige) skrev oftare ut originalläkemedel.

Aktuellt i SvT rapporterade senare i januari att man inom läkemedelsindustrin tiger om studier med negativa resultat. ”Det är ett stort bekymmer när man bara presenterar positiva uppgifter man har om sina preparat. Det kan bli vilseledande för den som har till uppgift att komma med rekommendationer kring vilka läkemedel som ska godkännas och inte”, säger Axel Haglund, psykiatriker på S:t Görans Sjukhus.

Vill medborgarna betala mer för en vård som sannolikt är sämre genom att den blir mer ojämlik (i strid med Hälso- och sjukvårdslagen) och där utsatta grupper särskilt riskerar att hamna i kläm, och där vinstmedel går till skatteparadis i utlandet?