Jag har idag glädjen att ha professor Anders Björnsson som gästbloggare. Historiker och publicist, var senast redaktör för den internationella kvartalstidskriften Baltic Worlds (2008–2012), utgiven vid Södertörns högskola. Utkom i slutet av förra året med en studie om de svenska arbetsterapeuternas historia (”Organisationen som skapade en profession”) samt en översättningsvolym (”Kejsarbysten och andra noveller av Joseph Roth”, Atlantis). Hans politiska journaler finns på www.kontrarevolutionen.se. Anders Björnsson utgav under hösten en svit politiska journaler i bokform ”Den krypande kontrarevolutionen” (CKM Förlag). Annonseras nedtill höger på bloggsidan. Detta inlägg mottogs från skribenten Andra söndagen i advent, 8 december.
Första tesen. Krig och fred är varandras skuggor. Människor måste leva för att kriget ska vinnas. Människor måste dö för att freden ska säkras. Politikens uppgift bör vara att minimera offrens antal och att göra en rättvis fred. I alla dessa hänseenden misslyckades 1900-talets politiker – man vill ogärna kalla dem statsmän.
Andra tesen. De stora romanerna utspelas i denna skugga: Tolstojs, Grossmans. Hans Fallada skrev sin märkligaste bok, ”Jeder stirbt für sich allein”, i mäktig fart strax före sin död, när Tyskland låg i ruiner. Heinrich Manns epos om Henrik av Frankrike och Navarra går inte att tänka sig utan den pågående kampen mellan ideologier, en modern upplaga av religionskrigen, och bekännelsen till humanismen.
Tredje tesen. Kriget måste följas av försoning. Segraren får lov att inse att han inte kan fortsätta att segra. Han måste regera och avveckla undantagstillståndet. Det kalla kriget var ett sätt att behålla undantagstillståndet. Det gjorde det fredliga livet onormalt, eftersom det gick ut på att skapa förlorare av människor som redan hade förlorat mycket.
Fjärde tesen. Det har varit svårt för många att erkänna att en av 1900-talets mest beundrade personer var en kommunist. Nelson Mandela agerade storsint mot sina fiender, vilket de som gjorde upp med kommunismen på annat håll inte alltid gjorde. Han såg freden som vinsten med kampen och tycktes mindre stridslysten än de flesta segrare genom historien. Av Mandela lär man att man lär av historien.
Femte tesen. Det är sent, men ändå inte för sent för att lära. Soldaten är den kanske läraktigaste av dem alla. Han har ingen tid att förlora. När han står i stålstormarna, tänker kan inte på sitt brustna hjärta. När Mandela kom tillbaka, hade hans hustru tagit sig en annan. Men nu var inte tid att tänka på hämnd, nu var tid att regera. Regerandet är också en läroprocess. En klok regering vet att sätta rättvisan före rättigheterna.”
intressant.se, krig, politik, fred, böcker, kapitalism, litteratur, statsmän, Mandela, ekonomi, massmediakommunism, socialism, försoning, soldater, hållbarhet, tolerans
DN 6/12Aftonbladet 5/12 Expressen 5/12SvT 5/12Sveriges Radio 5/12 SvD 5/12 DN 5/12 DN 23/6Massakern på gruvarbetareVeiken’s blog Counterpunch
7 svar till “Fem teser om vår krigiska tid”
Vad hände med första tesen?
Jag ser bara 2-5. Var döljer sig ettan?
Vet inte varför det var så. I Admin-delen där jag skriver blogginlägget fanns första tesen på rätt plats.
Nu har jag lyckats korrigera detta.
På Stefans Lindgren ”8 dagar” (red@nyhetsbanken.se) hämtar jag denna för dagens aktuella betraktelse:
”Men alla de liberaler som idag hyllar Mandela – och som glömmer att han en gång stod på Vita husets terroristlista – bör också betänka vad Sydafrikas polis hittade i Mandelas gömställe i Liliesleaf sedan de gripit honom.
Bland de handlingar som Mandela inte hann undanröja fanns ett manus på nära 100 sidor med titeln ”Hur man blir en bra kommunist”.
”En kommunistisk revolutionärs liv är ingen dans på rosor”, hade han hade skrivit i det
inledande kapitlet.
”Det består av seriösa studier av marxistisk litteratur, av hårt arbete och ständigt deltagande i mångtaliga och ändlösa masstrider. Han har ingen tid för världsliga nöjen och hela hans liv ägnas åt en sak och bara den, nämligen att krossa det kapitalistiska samhället, undanröja alla former av utsugning och befria mänskligheten … Kommunismens mål är det största och mest krävande målet i mänsklighetens historia … Under en kommunistisk regering kommer Sydafrika att bli ett land av mjölk och honung … Det kommer inte finnas någon arbetslöshet, svält eller några sjukdomar.”
Det sägs att Mandela i långa stycken hade hämtat inspiration av den kinesiske kommunisten Li Shao-chi (senare fördömd som revisionist) som höll en serie föreläsningar i Yenan 1939 (utgivna i Sverige på Arbetarkulturs förlag 1952 under titeln ”Hur bli en bra kommunist?”).
Mandela kallade sig inte kommunist. Men vi som anser att ordet är en hedersbeteckning kan gott säga att han förtjänade det.
Mandela samarbetade mycket nära med Sydafrikas mestadels vita kommunister. De behövde varandra.”
Mandela hyllas idag av ”världens ledare” med vackra tal. Och hans linje med försoning i Sydafrika framhålls som ett föredöme. Och självklart bör Mandela hyllas för den frihetskamp han förde. Anders Björnsson skriver i sitt inlägg ovan om Mandela: ”Han såg freden som vinsten med kampen och tycktes mindre stridslysten än de flesta segrare genom historien. Av Mandela lär man att man lär av historien.” Sydafrikas invånare är genom ANC och Mandela idag juridiskt sett ”fria”. Men en gång lovade ANC befolkningen även utbildning, anständiga bostäder och löner att leva på. Det löftet har inte infriats. Materiellt sett lever merparten av befolkningen på samma eländiga nivå som under apartheid-tiden. Vilka och vad tvingade ANC att ge upp efter halva segern? Hade de framhärdat i sina krav hade ett blodigt inbördeskrig startats. Kanske med ingripande av stormakter med ekonomiska intressen i Sydafrika. ANC och Mandela hade inget val och ”försoning” var enda utvägen. Men frågan blir: om han fortsatt kampen för befolkningens materiella krav hade världen då hyllat Mandela eller fortfarande kallat honom terrorist? Smärtsamt att skriva detta men ANC är besegrat. Liksom vänstern i Europa som en gång stödde dem. Och segrarna i Sydafrika – gruvägarna – kunde göra en frihetskämpe till en ”Onkel Tom”. En ädel men ofarlig gestalt. (Vi skall som parallell minnas att de belgiska gruvägarna i Kongo där lät mörda Lumumba.
– Inbördeskrigets följder.) Ger länken till Erik Esbjörnssons artikel ”Förtrycket frodas i Sydafrika tjugo år efter apartheid” (DN) http://www.dn.se/nyheter/varlden/fortrycket-frodas-i-sydafrika-tjugo-ar-efter-apartheid/
Ulla Johansson
President Obama höll enligt massmedia ett uppskattat tal vid Mandels begravning och framhöll bl.a. Mandels betydelse som insiprationskälla för honom själv. Ja han kan hålla fina, skenheliga, förljugna tal.
Obama har sagt: ”Vi kommer inte att se någon som Mandela igen. Hans förmåga till förlåtelse har givit ett exempel som hela mänskligheten bör sträva efter. Jag studerade hans ord och liksom så många på jorden … och så länge jag lever ska jag lära från honom… och det faller på oss att fatta beslut grundade på kärlek, inte på hat”.
Obama själv fattar varje vecka beslut om att utan rättslig prövning med drönare döda människor som ofta visat sig oskyldia. Då det var populärt före presidentvalet talade han om att stänga Guantanamo. Detta är raka motsatsen till Mandelas förlåtande av de som satt honom i fängelse. Och vad har den dolda NSA-övervakningen av befolkningen och andra länders företag och regeringar att göra med Mandelas ord?
Obamas politik att via NATO angripa och förstöra Libyen, hans upptrappning av kriget i Afghanistan, samt krav att USA ska stanna kvar i minst 10 år till. Obama lämnar världens största ambassade kvar i Bagdad i ett Irak som man förstört. Ingen ursäkt, ingen utfästelse att bygga upp landet. Och det aktiva stödet till rebeller i Syrien sedan våren 2011, desinformationen, det väl förberedda omänskliga angreppskriget mot Syrien som stoppades i sista stund.
Nej Obama har INGET gemensamt med Mandela i dessa viktiga avseenden. Inser världen detta? Är han rentav en hycklare?
Kajsa Ekis Ekman gör en bra betraktelse om Nelson Mandel i DN Kultur. Hon påminner om att det Mandel som i början av 60-talet tog initiativ till att organisera ANC för väpnat uppror. Bilden av pacifiseten Mandel och vikten av icke-våld är oriktig och djupt hycklande. Det är i vår tid mycket inskränkt ”demokratiska” USA, främar av icke-demokrati runtom i världen som står för i särklass mest våld i världen de senaste 65 åren, tillsammans med några f.d. kolonialmakter me. Man har rustat upp kraftigt, talar om vikten av fred, men initierar krig (http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/kajsa-ekis-ekman-bilden-av-pacifisten-mandela-ar-djupt-hycklande/)