Blicken på Zuma


Dagens gästbloggare är Hans Öhrn. Han är frilansjournalist med inriktning på internationella frågor och som i maj besökte Syrien och bland annat intervjuade företrädare för oppositionen. Tillsammans med mig har han publicerat artikeln ”Syrien – en bricka i USA:s spel mot Kina” i FIB-Kulturfront nr 8 2012, som nyligen kom ut. Se http://www.fib.se. 31 augusti publicerade han här inlägget Etnicitet och imperialism i Syrien – riksdagsmän skriver till Putin

Hans Öhrns blogginlägg.
Sydafrikas president Jacob Zuma har åter hamnat i blickpunkten. Efter massakern i Marikana, där 34 gruvarbetare sköts ihjäl av polisen, har Zuma och hans regerande ANC-parti fått utstå mycket kritik. Stefan Helgesson behandlar frågan i DN (6/9) på ett tidstypiskt sätt. I en artikel, som påstås vara en ”bakgrund till Marikanamassakern” och rubricerad ”Kejsar Zuma står naken”, kopplar han ihop den senaste tidens händelser i gruvfälten med inbussade ANC-aktivister som protesterade mot ett konstverk (hot mot yttrandefriheten) och president Zumas hittills misslyckade försök att köpa en ny presidentjet för 150 miljoner kronor.

Så älskar den liberala (och vita) pressen att beskriva afrikanska problem. Kontentan blir alltid att ett nytt skikt av nyrika (svarta) ledare nu själva hotar demokratin genom att de med alla medel är beredda att klamra sig fast vid makten och sina positioner. Även om det inte saknas politiska opportunister inom sydafrikansk politik och fackföreningsrörelse duger emellertid inte denna analys som förklaring till Sydafrikas svåra situation.

Jane Duncan vid The South African Civil Society Information Service ger konflikten i Sydafrika den internationella dimension den behöver för att bättre förstås. Duncan skriver bland annat att händelserna i Marikana är ett uttryck för de allt hårdare klimat som möter sociala rörelser över hela världen som utmanar grundläggande ekonomiska intressen. I Sydafrika, i Aten, i London eller Chile är den internationella ekonomiska eliten beredd att använda alla de medel som krävs för att slå ned protester som hotar dess intressen, påminner Duncan. När den brittiska klassrättvisan dömer aktivister som använder sig av sociala medier till oproportionerligt hårda fängelsestraff i avskräckande syfte talas det inte gärna om (hot mot) yttrandefrihet i den liberala pressen.

När Jacob Zuma blev president i Sydafrika sågs han som en representant för vänstern. I den liberala pressen framställdes han som en liderlig bigamist, svårt anfrätt av korruption och ett klart hot mot demokratin. När han inte infriade vänsterns förhoppningar släpptes han in i värmen och beskrevs som vilken statsman som helst. När Sydafrika röstade för resolution 1973 i FN:s säkerhetsråd, den resolution som innebar att Libyen kunde bombas sönder och samman av Nato, blev han till och med en ansvarsfull statsman.

Men på hemmaplan växte kritiken och Zuma utmanades av en vänster inom ANC, ledd av ungdomsförbundets ordförande Julius Malema. Denne var tidigare Zumas trogne vapendragare i kampen mot den förre presidenten Thabo Mbeki. När så Malema gick ut och sa att Thabo Mbeki var en bättre president än Zuma, avpolletterades han från ungdomsförbundet och ANC. Formellt uteslöts han bland annat för att han uppmanat radikala krafter i hela södra Afrika att hjälpas åt med att bli av med den imperialistvänlige presidenten Ian Khama i grannlandet Botswana. Det tolkades som inblandning i grannlandets inrikespolitik och sas strida mot ANC:s stadgar.

Liksom Zimbabwe för omkring 10 år sedan står nu Sydafrika inför ett avgörande skeende i utvecklingen. För att komma till rätta med problemen krävs drastiska åtgärder som till exempel ett förstatligande av gruvsektorn. I Zimbabwe ledde den tillspetsade situationen för drygt 10 år sedan till att den genomgripande jordreform som länge hade utlovats äntligen genomfördes. Grundläggande ekonomiska intressen stöptes om. Det skedde bland annat till priset av en formidabel smutskastningskampanj i den liberala pressen mot de politiska krafter i Zimbabwe som stod bakom jordreformen.

Både det sydafrikanska kommunistpartiet (SACP) och fackföreningsrörelsen Cosatu valde då att göra gemensam sak med det internationella kapitalet och fördöma ledarna i grannlandet, medan delar av ANC, framför allt inom ungdomsförbundet, bättre förstod situationen. Ingen anklagade då SACP och Cosatu för att lägga sig i grannlandets inrikespolitik. Det är också kommunistparitet och Cosatu som nu har varit ivrigast i att skylla oroligheterna i gruvfälten på den konkurerande fackföreningen AMCU.

Det är inte helt lätt att reda ut trådarna i denna konflikt mellan facken och det är inte säkert att AMCU är embryo till den radikala fackföreningsrörelse som Sydafrika behöver. Det är viktigare att ANC, Cosatu och SACP nu sluter leder och riktar kampen mot de internationella ekonomiska krafter som hotar inte bara Sydafrika utan kämpande människor i hela världen. Oavsett vem som än träder fram för att leda den kampen kan vi vara säkra på en sak: i den liberala pressen kommer hon eller han att framställas som den mest liderliga, sexuellt perversa och korrupta ledaren i hela Afrika. För dit Sydafrika går, går Afrika.


i Andra om: , ,, , , , , , ,

DN SvD Expressen Aftonbladet SvT Sveriges Radio Flamman Proletären

  11 comments for “Blicken på Zuma

  1. 7 september, 2012 at 09:45

    Hittade en artikel från SACP som försöker föra in ytterligare aspekter på vad som händer i gruvorna. http://www.sacp.org.za/main.php?ID=3733

  2. 7 september, 2012 at 09:49

    Om man inte ser att ANC är språkrör för den nya svarta borgerligheten i Sydafrika är det svårt att förstå något alls. Skillnaden går inte längre mellan svarta och vita, den går (huvudsakligen) mellan folk med pengar och folk utan.

    Sydafrika följde på 90-talet exakt samma policy som dåtidens korrupta latinamerikanska regeringar och privatiserade nödvändigheter som vatten. I Latinamerika lyckades folk slå tillbaka såna angrepp och har nu nått en viss grad av kontroll över sina regeringar. I Sydafrika har detta ännu inte hänt, där fortsätter privatiseringspolitiken, trots ett tidvis ganska våldsamt motstånd.

    Jag vet inte i hur hög grad de fackliga konflikterna i gruvorna är kopplade till detta. Men det går våldsamt till i kåkstäderna också, med ANC-aktivister som angriper kåkstadsaktivister när dessa tjuvkopplar vatten och el för att överleva eller bara protesterar när kronofogden kommer för att stänga av.

    Mer om detta kan man läsa hos Anti-Privatization Forum, http://apf.org.za/, eller Abahlali baseMjondolo, http://abahlali.org/, två kåkstadsorganisationer.

    • 7 september, 2012 at 11:23

      Jag kan inte så mycket om Sydafrika. Dock minns jag hur Naomi Klein beskriver i ”Chockdoktrinen” hur den så omhuldade Nelson Mandela snabbt övergav ANC:s plattform om omfördelning av förtryckarnas orättmätigt förvärvade rikedomar. Han lade väl en grund för dagens situation.

  3. 7 september, 2012 at 09:51

    PS. Borde kanske tillägga att ”sluta leden” är det som minst av allt krävs; då offrar man kåkstäderna. Vad som behövs är stöd till motståndet mot privatiseringspolitiken.

  4. 7 september, 2012 at 10:47

    Efter att ha läst artikeln från SACP, det sydafrikanska kommunistpartiet, som Björnbrum länkade till, förstår jag inte varför de kallar sig för kommunister. De klagar t.ex. på att de sydafrikanska gruvbolagen konkurrerar med varandra istället för att utnyttja sitt monopolläge på världsmarknaden!

    Att samtidigt kämpa för en enad fackföreningsrörelse (under sin egen kontroll, kan man förmoda), ge råd till kapitalet hur man ska maximera sina vinster, föreslå bästa sätt att administrera den borgerliga staten och bekämpa alla rörelser som i praktiken kämpar mot kapitalets politik – det låter ju på pricken som klassisk reformistisk socialdemokrati!

  5. Hans Öhrn
    7 september, 2012 at 11:38

    När det gäller oroligheterna i Marikana ligger det säkert en del i det Cronin säger som gruvindustrins försök att splittra arbetarna genom att underlätta för konkurrerande fackföreningar. Å andra sidan har ANC-SACP på många sätt fört en politik som skapat nya sprickor i det sydafrikanska samhället, sprickor som kapitalet inte har varit sen att utnyttja. Tycker mig ana viss ruelse över detta i Cronins artikeln och också en insikt om att en radikalisering behövs. Det är bra. Varken gula fackföreningar, finansierade av storbolagen, eller för den delen, enskilda organisationer som lever på ”demokratibistånd” från regeringarna i Nord, kan föra Sydafrika framåt.

  6. 7 september, 2012 at 12:34

    När jag sökte efter annat på nätet fann jag följande i SvD 12/2 i år ”Ingen nationalisering i Sydafrika. Sydafrikas president Jacob Zuma avfärdar kategoriskt alla tankar på att nationalisera landets gruvindustri, en idé som framförts av bland andra det styrande ANC:s omstridde förre ungdomsledare Julius Malema.”

  7. 7 september, 2012 at 12:43

    Det Jan beskriver är väl gammal hederlig klasskamp helt enkelt. Angående vad partier kallar sig så är väl exempelvis det ’marxistiska’ kommunistpartiet i Indien (CPM) och dess förebild i det kinesiska kommunistpartiet typexempel på affärsidkare som opererar med hammaren & skäran som symbol. Fast det indiska partiet har ju fått stryk (bokstavligen) på sina håll. Kanske samma sak behövs i Sydafrika för att få partiet att vakna till?

  8. Claes Thure Moberg
    7 september, 2012 at 19:41

    Det sätt som vi betraktar de olika Afrikanska ”movements” grundlades redan på 1960-talet. De som var mot kolonialismen, eller mot apartheid var goda. Alltså var alla ”frihetsrörelser” goda. De som kritiserade de olika frihetsrörelserna var enligt samma princip onda. Även om dessa samtidigt var mot både kolonialism och apartheid. Allt enligt principen ”Min fiendes fiende måste vara min vän”.

    Själv jobbade jag i Södra Afrika redan på 1970-talet och reste runt i alla de intressanta länderna. Men det som förvånade mig hela tiden var just det jag skrivit ovan. Den Svenska debatten såg inte något problem med någon som helst ”movement” i hela Södra Afrika. Alldeles oavsett vad de företog sig.

    Nu långt senare riktar vi vår vrede mot till exempel Robert Mugabe. Men redan på den tiden stod det ju väldigt klart vart hans ”movement” siktade. Fast det ville man inte se här.

    Dess värre förefaller det som om det enda politiskt acceptabla sättet att tolka världen är att välja antingen Svart eller Vitt. Det vill säga – antingen är du för någon, eller så är du fiende till dem. Alldeles oavsett vad de finner på att göra i det praktiska livet.

  9. 9 september, 2012 at 22:02

    Som Mao sa finns det i varje läge en viktigaste konflikt som det gäller att förhålla sig till. På 70-talet handlade det otvivelaktigt (i Sydafrika) att få bort rasistregimen. Att sen de som hade detta som gemensamt mål splittrades när målet var uppnått borde inte förvåna någon. Så är det alltid.

  10. 10 september, 2012 at 22:27

    Om jag förstår rätt fanns ett tydligt program hos ANC. Men Mandela och medarbetare följde det bara inte.

Comments are closed.