En debatt om museerna och deras uppgifter har dragit igång. Debatten inleddes av Ola Wong 28/9 ”Bah Kuhnkes kulturpolitik hotar kulturarvet. Regeringen vill använda museer som ideologiskt verktyg mot Sverigedemokraterna. Men den pågående politiseringen av Världskulturmuseerna riskerar att i stället kratta manegen åt högerpopulismen. SvD:s Ola Wong varnar för en kulturpolitik som har gått vilse i postkolonialt och normkritiskt tänkande.”

SvD rapporterar 4/10 att ”Regeringen har inte gett Statens museer för världskultur i uppdrag att arbeta med normkritik. Tvärtom ska vi politiker undvika att detaljstyra kulturinstitutioner, skriver kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke med anledning av den debatt som SvD:s Ola Wong satte igång.” … ”Reformen med fri entré har varit en succé hittills. Detta visar på ett stort och genuint intresse hos allmänheten för att ta del av kunskaper och berättelser som finns på våra institutioner. Statens museer för världskultur har under många år haft ekonomiska underskott och obalanser, inte minst på grund av höga lokalkostnader, något som nyligen belystes av Statskontoret. De ekonomiska problemen är inget inbillat problem och kräver både analys och nya tankar.
Därför fick Ann Folin, myndighetens chef och en av våra mest erfarna museichefer, i uppdrag att presentera förslag på lösningar för att komma tillrätta med situationen.” SvD 4/10

Ulf Karlström, som berikat bloggen med många artiklar i skilda frågor ger sig nu in i debatten.

Artikeln.
På de större tidningarnas kultursidor och i andra media, som Sveriges Radio, har det ”rasat” en s k normdebatt. Vad då normer, vad handlar det om, förutom muséer? Debatten är spretig, men det finns onekligen en politisk kärna med förtecken som relativism, postmodernism, och postkolonialism. Därmed är vi inne på ett hett, politiskt fält.
Debattfröna har säker legat och grott en längre tid, men med artiklar av journalisten Ola Wong (SvD), andra inlägg och senast 7/10 i SvD av ett drygt 20-tal forskare och museifolk har det hettat till rejält. Den senare grupper skriver om bakgrunden till konflikten: ”2015 lade Statskontoret fram ett antal förslag på förändringar av Världskulturmuseerna i syfte att öka den interna styrningen och förbättra ekonomin. Med de direktiven i ryggen har överintendent Ann Follin därför under året avskaffat samtliga museichefer och placerat erfarna intendenter långt ner på rangskalan. I stället har nya samlingschefer rekryterats som helt tycks sakna erfarenhet av internationella kulturer och av samlingarna de ska hantera.”

För oss som inte insatta är det naturligtvis svårt att bedöma olika sakförhållanden, men vi fortsätter att låta kritikerna tala: ”I Ann Follins rapport förordas att ett nytt Världskulturmuseum i Stockholm skapas. Men varför ska vi ha två museer med samma inriktning: ett i Göteborg och ett i Stockholm?… Det har successivt urholkat Etnografiska museets, Medelhavsmuseets och Östasiatiska museets traditionellt mycket starka kopplingar mellan regional forskning, publika möten och kontakter med samlingarnas ursprungsländer.”
Ola Wong satsar rejält i P1 Kultur 6/10 och talar om en politisering av muséerna. Han angriper de nya postkoloniala företrädarna för deras tal om ”en speciell blick, en vit mans, kolonial grundsyn… få folk att tänka rätt, med exkluderande krafter/åtgärder, lyfta fram klimatfrågan trots att det inte har något med de tre, aktuella muséerna att göra, bara trams att tala om vita normer och ”det mångkulturella”.
En företrädare för Mångkulturellt Centrum i Botkyrka talade om att de gällde att få folk till utställningar och muséerna, och därför måste det postkoloniala lyftas fram,

I P1 Kultur 6/10 intervjuades en företrädare för Sveriges Hembygdsföreningar, med 350 000 medlemmar. Jan Nordvall kände inte igen sig i debatten och befarade att den skulle skrämma iväg föreningens medlemmar. Och, frågade han, varför upprätthålla sig vid etnicitet, identitet, sexuell läggning m m, medan frågor om klass skjuts i bakgrunden? Hela vår senaste 150 åriga historia kretsar kring klass, politisk kamp och ekonomisk utveckling. Den typen av frågor måste väl vara centrala om man vill förstå svensk kultur och historia?

För att fokusera på det politiskt mer intressanta får vi rensa bort ett antal frågor, vilka kan vara svåra att bedöma för oss måttligt insatta i museivärlden:

– Statens Fastighetsverk tar ut rejäla hyror. Skall policyn bestå ter det sig måhända rationellt, men knappast särskilt vidsynt, att slå ihop de tre mindre muséerna, tillsammans med ett nytt Världskulturmuséum i Stockholm.

– Som kritikerna påpekar, varför behövs två Världskulturmuséer i lilla Sverige?

– Överintendent Ann Follins rotation på muséitjänsterna är svårbedömd för utomstående.

Med dessa faktorer bortrensade verkar det politiska spelet något klarare. Det handlar uppenbarligen om att t ex de tre mindre Stockholmsmuséerna och Världskulturmuséet i Göteborg mer skall profileras i att avslöja kolonialismen av igår och ”den vite mannens blick”, ”vithetsnormen”, ”rasifiering” av idag, tolkat genom framför allt postkoloniala raster. Från en vänsterposition kan detta i förstone tyckas vara positivt.
Reflekterar vi ytterligare kring detta så måste man starkt ifrågasätta vissa inslag i den postkoloniala ideologin, framför allt dess avhängighet av postmodernismen (PM). En av PM:s huvudmåltavlor är marxismen, vilken beskrivs som en berättelse, narrativ, vid sidan av många andra, lika giltiga. Och det är väl höger snarare än vänster? Vidare skymmer fokuseringen på ”vithetsnormen” och etnicitet den väsentligt viktigare frågan om klass. Varför skall vi skola fram en kår av muséitjänstemän med starka inslag av postkolonialism? Vilket politiskt syfte gynnar det?
Min kunskap om de tre Stockholmsmuséerna och dess samlingar är begränsad. Det hindrar inte att jag vill resa frågan att om vi har ett Medelhavsmuséum bör vi väl, via samlingarna, belysa den historiska Medelhavskulturen, i stället för klimatfrågan eller kolonialismen par preference? Det samma gäller väl för de andra två muséerna. Kommentarer om kolonialism bör naturligtvis göras i samband med utställningar. Som ett mene tekel står de tomma ytorna av Parthenonfrisen i det nya Akropolismuséet; de återfinns nämligen i British Museum i London. Att påtala det koloniala korståget – på lämpligt sätt – bör ske, men det postkoloniala perspektivet kan inte vara huvudspåret.

Företrädaren för Mångkulturellt Centrum i Botkyrka (P1 6/10) betonar med rätta hur viktigt det är att få ökat tillträde till muséerna. Nu är väl erfarenheten den att gratis inträde har visat sig vara den största faktorn för att öka tillströmingen, och inte allmänt tal om mångkultur.

Årets stora Marx-seminarium går av stapeln 15-16/10 i ABF-huset i Sthlm. Söndag 16/10 talar Vivek Chibber om ”The promise and perils of postcolonial theory”. Chibber har bl a skrivit den utmärkta, kritiska boken ”Postcolonial theory and the specter of capital” (Verso 2013). Seminarieföreläsningen kan således vara en utmärkt introduktion till svensk muséidebatt.

intressant.se museer, kultur, postmodernism
ekonomi, politik,yttrandefrihet, massmedia demokrati, propaganda