Den framstående egyptiske marxisten Samir Amin har avlidit. Jag har själv haft nytta av några av hans böcker. Nedan en nekrolog av John Hörnqvist i Flamman, som förstås publiceras med dennes godkännande.
Flamman Amin disputerade i ekonomi i Paris 1957. Jag har bara hört honom en gång, på ABF för omkring 5 år sedan. Och jag instämmer inte i alla hans bedömningar. Han tror att Kina kan utvecklas i socialistisk riktning, vilket förefaller mycket osökert, minst sagt.
Den fransk-egyptiske marxisten och ekonomen Samir Amin avled den 12 augusti i Paris, vid 86 års ålder. En marxist med stort genomslag i Syd och i den världssociala rörelsen, men även på debatten i nord, kring imperialism, underutveckling och Eurocentrism.
Amin föddes 1931 i Kairo av en fransk mor och en egyptisk far. Att modernisera samhället bort från fattigdom, underutveckling, kolonial dominans blev en självklarhet för Amin redan som barn. Hans fokus har varit att utveckla marxismen till ett levande redskap för att förklara och bekämpa den globala polarisering mellan nord och syd som Amin såg som oupplösligt förbunden med kapitalismens inneboende logik.
Amin läste i Egypten och Frankrike och var politiskt aktiv i kommunistpartierna på båda håll. Han knöt många kontakter med senare ledande intellektuella och politiska ledare i de franska kolonierna. Han blev tidigt kritisk till Sovjetkommunismen, både för dess brist på demokrati och utvecklingsmodell, och var mer inspirerad av den maoistiska modellen, även om han även kritiserat Kina för att inte ha demokratiserats. I den franska vänstern träffade han också sin livskamrat Isabelle.
Amin skrev otaliga böcker och artiklar på franska, arabiska och engelska. De mest kända böckerna som finns översatta till svenska är Den globala kapitalackumulationen (1974), Eurocentrism (1989), Kapitalism i globaliseringens tid, (1997), Arabvärlden och Europa (2004) och Det liberala viruset (2005). Flera av hans artiklar har översatts i tillexempel Socialistisk Debatt och Clarté.
Doktorsavhandlingen L’accumulation à l’échelle mondiale, (Den globala kapitalackumulationen) 1970 utvidgade Marx analys av kapitalismen till global nivå. Den blev tongivande i ”beroendeskolan” och ”världssystemteorin”. Amin visar där hur underutvecklade länders exportinriktning och koppling till metropolernas ekonomier plundrar dem och förhindrar övriga landets modernisering. I stället skapas en ”utveckling av underutvecklingen”.
Amin hjälpte vänstern att förstå globaliseringen som dominerad av fem monopol – av massförstörelsevapen, högteknologi, råvaror, global kommunikation och finansiella flöden – vilka ersatt uppdelningen mellan industrialiserade och icke industrialiserade länder som grund för den globala polariseringen. Den hierarkiskt organiserade globala produktionen ger upphov till ett ojämnt utbyte som gör att samma arbete avlönas mycket lägre i ett land i periferin jämfört med i dess centrum.
Förankringen i politik och teori – i både nord och syd – skiljde ut Amin från andra i samma tradition, som André Gunder Frank, Immanuel Wallerstein och Giovanni Arrighi.
Amin var professor, men också rådgivare i flera länder i Afrika, han var chef för FN:s planeringsorgan för Afrika IDEP, och fram till sin död chef för Thirld World Forum i Dakkar, Senegal, tidvis med stöd från Sida, utverkat av Olof Palme själv. Amin förutsåg finanskrisen, den oheliga alliansen mellan imperialism och islamism, att Kina och inte Japan skulle bli nästa stora ”upcoming power”, att EU och EMU var ohållbara som vänsterprojekt, och så vidare.
Han betonade att kapitalismens huvudmotsättning löper mellan den finansiella oligarki som dominerar världsekonomin å ena sidan, och de arbetande klasserna i alla länder å den andra. Han underströk att hans arbete inte handlade om att ”förhålla sig till (Marx’) heliga uppenbarelsen av 1859”, utan om att ta vid och bygga vidare på det Marx ännu inte hade hunnit reda ut, som Nord-Syd-relationerna eller Eurocentrismen.
Han förstod både vänstern i Nord och Syd och betonade att de behövde varandra och har i samarbete med Centrum för marxistiska samhällsstudier och Ingemar Lindberg på LO ofta besökt Sverige.
Amin lämnar ett rikt politiskt och intellektuellt arv efter sig. Det är i dag mer känt i syd än i nord. Vi har allt att vinna på att ändra på den saken, för få kan ge så bra vägledning till hur vi förändrar dagens ohållbara värld. Valet står fortfarande mellan socialism och barbari, som Amin brukade påpeka.
intressant.se, Samir Amin, demokratisk socialism, kommunism, orättvisor, politik, kapitalism,socialism, fattigdom, rikedom, jämlikhet,ojämlikhet, ekonomi, demokrati, val, demokrati, marxism, klass
5 svar till “Den store marxisten Samir Amin har dött”
Monthly Review har en krönika som alla socialister, och alla andra, bör läsa. Av Prabhat Patnaik , Professor Emeritus at the Centre for Economic Studies and Planning, Jawaharlal Nehru University, New Delhi.
Utdrag
”The unambiguous conclusion that emerges from Amin’s analysis is the need for the periphery to de-link itself from global capitalism if it is to achieve genuine progress, and nobody to my mind has emphasized the need for such de-linking more strongly and persistently than Amin. Japan, the only country outside the metropolis of that time to succeed in breaking into the ranks of the developed countries, could do so because it was not colonized. No other country has yet succeeded in this effort, though China, because of its background of far-reaching reforms in the Maoist period, is perhaps the only one according to him which has the potential for doing so (unless it is subject to military aggression by the West, a risk which he thought China and post-Soviet Russia faced).
Amin was clear that the current phase of neo-liberal capitalism had reached a dead-end. It was not that capitalism had necessarily reached such a cul de sac, but where we go from here, whether towards a new period of capitalist consolidation or towards socialism, would depend upon our praxis. It is for this reason that Amin until almost his last breath was himself actively engaged, and exhorting others to become actively engaged, in revolutionary praxis. He was even suggesting the formation of a new International so that revolutionary praxis across the world could be coordinated.
No account of Amin’s life will be complete without a reference to his immense warmth, generosity, and sheer comradeship. His enthusiasm, his laughter, and his remarkable energy for getting people together and pushing them in the quest for revolutionary praxis, was heart-warming, and infectious for anyone who came into contact with him. Talking to him was itself a learning experience, whether one agreed or disagreed: he would take one over a whole gamut of subjects, ranging from post-war France to the Bandung Conference, to the 2008 financial crisis. It was the joy of talking to a Communist who had kept his faith. He will be sorely missed by legions of friends, comrades and admirers.” (https://mronline.org/2018/08/15/in-memoriam-samir-amin/)
Beroendeskolan och övriga socialistiska teorier för utveckling saknar relevans. Utvecklingen pekar på starka samband mellan handel och direktinvesteringar å ena sidan och ekonomisk utveckling å andra sidan. Inlemmandet i de globala värdekedjorna har möjliggjort att många länder har ökat sin levnadsstandard vilket kommit medborgarna tillgodo genom utbyggnad av hälso- och sjukvård samt utbildningssystem.
En fortsatt tillämpning av Maos politik hade hållit miljoner kineser kvar i armod.
IMF:s och Världsbankens politik har genom sin policy skadat ekonomin i många länder. Mer om IMF – USA:s ombud för ekonomisk imperialism
Utvecklingen i Maos Kina var under Maos tid betydligt bättre än i år 1949 jämbördiga Indien. Kina – vad finns att lära av Kulturrevolutionen?
Du ska jämföra utvecklingen under Mao med utvecklingen efter Mao. Maps politik ledde stundtals till svält vilket redovisas av bl.a. Hans Roaling i jans sista bok.
Men poängen är att globalisering leder till ökat välstånd, isolering eller ”nationellt självbestämmande” som en del kallar det leder till en lägre levnadsstandard.
Visst skedde svält i Kina under Mao, men av mycket att döma i betydligt mindre utsträckning än i länder på samma utvecklingsnivå som Indien. Undantag var nog främst ”Det stora språnget” 1958-60. Globaliseringen har inneburit ökad ojämlikhet, och oförändrad fattigdom i många länder, men klar minskning i främst Kina. Den ekonomiska politiken som pumpats ut av ekonomiskt överlägsna Väst via IMF och Världsbanken har varit långt ifrån optimal för fattiga länder, men passat de rika. Läs mina artiklar om IMF! Sök på IMF i höger kolumn.