Dags att höja räntan? Är centralbankerna helt tondöva?

Detta inlägg har skrivits av Ulf Karlström som berikat med artiklar flera ämnen. Han har även tidigare skrivit om ekonomi. Senast kom Går tillväxten går på högvarv tack vare flyktingarna?

Artikeln

Den 26 oktober offentliggjorde både svenska riksbanken och EU:s centralbank, ECB, sina beslut om styrräntor m m. Först ut var Riksbanken, som i avvaktan på ECB, behöll den negativa styrräntan (-0,5 %) och utgivning av ”låtsaspengar”. Några timmar senare meddelade ECB att man behåller styrräntan på 0 %, men halverar uppköp av obligationer, från 60 till 30 miljarder € per månad. Det senare sker från januari 2018 och gäller till september nästa år, ”eller längre om så behövs” (Mario Draghi)

euro imagesCAUFS3WD

ECB har sedan 2012 stödköpt statspapper för sammanlagt 2 300 miljarder euro. Räntorna har pressats ned och eurostaterna uppskattas – enligt ECB – ha sparat 1 000 miljarder euro, medan spararna har förlorat miljardintäkter. (Tomas Lundin, SvD N 27/19).

Finanskrisen 2009, ytterst orsakad av USA-bankernas vansinniga profitjakt, har haft dramatiska effekter på ekonomin inom Triaden (Nordamerika, EU och Japan m fl stater). Sverige har klarat sig relativt bra, medan andra länder har haft en mycket lång uppförsbacke.
ECB slår sig för bröstet och skriver att det är dess förtjänst: De låga räntorna har fått fart på ekonomin i euroländerna som nu uppvisar tillväxt på förväntade drygt 2 procent i år. Samtidigt har har den genomsnittliga arbetslösheten sjunkit till cirka 9 procent, den lägsta nivån sedan 2009.

Trots denna utveckling vill ECB inte höja räntan utan anger: ”Sedan början av året har euron gått upp med över 12 procent gentemot den amerikanska dollarn. En fortsatt ökning – i spåren av den nu inledde nyorienteringen – kan skada exporten och tillväxten” (SvD N 27/19). ECB framhärdar trots att länder som t ex Tyskland och Nederländerna har yrkat på en höjning av styrräntan, medan länderna i södra EU har motsatt sig höjningen. Mer om detta nedan.
krona

Den svenska Riksbankens beslut att sitta med armarna i kors spär på rekordhöga bostadspriser och hushållens skuldsättning. Och det saknas inte kritiker av beslutet; t ex förre (s)-finansministern Kjell-Olof Feldt gick snabbt ut med kritik mot Riksbanken.

Stefan Ingves försvarade beslutet med argumenten: ”Då löper vi risken at vi får en snabb förstärkning av den svenska kronan. Det leder till att importpriserna faller. Det leder sannolikt till att efterfrågan faller i svensk ekonomi för att det blir svårare att exportera och billigare att importera – arbetslösheten ökar och vi får sämre tillväxt. I den världen finns det också skäl att tro att vi skulle falla tillbaka när det gäller inflationstakt” (SvD N 27/10).

Riksbanken skriver i ett pressmeddelande (www.riksbanken.se) ”Köpen av statsobligationer fortsätter under andra halvåret 2017, enligt direktionens beslut i april. Eftersom nuvarande köpprogram löper året ut ger det möjlighet att avvakta ytterligare information som kan påverka ett beslut i december om en eventuell förlängning av köpen… Inflationen har stigit och var 2,3 procent i september. Framförallt är det tjänstepriserna som ökar snabbt, vilket avspeglar att den starka konjunkturen nu sätter tydligare avtryck i prisökningstakten”.
Riksbanken
Ingves har rätt i att den svenska kronan skulle stärkas vid en höjning av styrräntan. Vad han däremot inte säger är att en måttlig justering har en blygsam effekt på valutakursen. Och framför allt får man konstatera att kronan tidigare försvagats och nu igen börjat falla i förhållande till dollarn och euron. Det finns således ett utrymme.

Det svenska skuldberget i form av bostadslån är mycket brydsamt. Vid en kommande räntehöjning sitter relativt unga barnfamiljer, som köpt dyrt boende, illa till. Och runt hörnet lurar nästa kris. då kriserna under kapitalismen är mer eller mindre cykliska. De tycks också inträffa mer frekvent, vilket troligen beror på den extra instabilitet den nya finansregimen (de s k finansialisering av kapitlismen) har medfört.

Sverige som stat har relativt låg skuldsättning. Annat är det i söndra Europa. En höjning av styrräntan till ”normala nivåer” sätter omedelbart press på obligationsmarknaden. De flesta stater omsätter hela tiden sina lån, i synnerhet i södra Europa där lånebergen är gigantiska, medan t ex Sverige minskat sin skuldbörda. Länder med stora skuldberg kommer att pressas svårt av höga obligationsräntor vid omsättning av lånen.

Troligen kommer nästa ekonomiska kris att utlösas av kostnaderna för skuldbergen. En inducerad superinflation skulle ”lösa den frågan”, men samtidigt skapa enorma politiska spänningar – se på Tyskland under mellankrigstiden!

Vi som argumenterade mot Euron 2003 pekade på de studier som relativt entydigt visade att Euroland vore ett mycket problematiskt valutaområde; skillnaderna mellan länderna var för stora. Ytterst krävs en gemensam finanspolitik inom EU och därmed någon form av federation, dvs Europas Förenta Stater. Nu ser vi tydligt hur ECB hamnar mellan stolarna, kort och gott en olösbar situation. Ja, genom ”bondeoffer” är förståss en lösning möjlig.

Den negativa eller lågräntepolitiken har haft entydiga förlorare. Det är alla småsparare, som alltsedan 2009 förlorat enorma summor.

Det om något indikerar ett sjukt system, vars credo är: Köp, och bränn allt, spara inget! Om några år kommer barnfamiljer som köpt boende dyrt, och ser ökade räntor och fallande bostadspriser, desperat ha behövt sparade medel. Men de finns inte då.
Finanskapitalist indedcccvx_1
Var finns de någonstans? Hos bankerna, och de parasitära finansaktörerna, kort sagt spekulanterna. För fullständighetens skull bör nämnas hos de storföretag, ja, även mindre aktiebolag, som använt Centralbankernas pengar till att återköpa egna aktier och hos managementtopparna, dvs Vd-ar m fl.

intressant.se ränta, , , , , , ECB,

  13 comments for “Dags att höja räntan? Är centralbankerna helt tondöva?

  1. Anders J
    1 november, 2017 at 14:19

    Spararna har inte förlorat enorma summor efter 2009. Man har kunnat få ca 1 procents bankränta samtidigt som inflationen legat under 1 procent i många år.

    Man borde försämrat avdragsmöjliheten för låneräntor för att hålla nere bostadspriserna samt återinföra den gamla fastighetsskatten.

  2. Benny
    1 november, 2017 at 17:46

    Nu är det ju inte så att statsskulden egentligen minskar utan det att staten flyttat över kostnader på kommunerna som blir alltmer skuldsatta…siffran 600 miljarder har nämnts. Nej, ”flyktingar” är ingen kassako för Sverige och svenskarna är totalt sett hårt skuldsatta även om svenska staten anser sig lågbelånade i jämförelse med andra länder. Läget blir oerhört bekymmersamt när lågkonjunkturen kommer och med de stora kostnader man dragit på sig som den ”humanitära stormakten” så ser det mycket mörkt ut. Det blir snart ”tomt i ladorna” igen när den ekonomiska verkligheten gör sig påmind.

  3. arbetarklass
    1 november, 2017 at 19:33

    När jag gick med i Vänsterpartiet för något tiotal år sedan verkade debatten om migrationspolitiken just kommit igång men jag själv var inte intresserad och snarare istället positiv på rent humanitär grund. Jag tyckte det var klart vi kunde ta hand om människor som hade det svårt. Personen jag träffa på lokalavdelningen tog upp frågan själv, kanske för att pejla min inställning, och menade samtidigt att Sverige hade ”råd” med en generös flyktingpolitik. Jag lyssnade och svarade med ett ”jaha”. Mycket har hänt sedan dess och idag är jag införstådd med att det är skattebetalarnas pengar politikerna hanterar och inte sina egna eller ”Sveriges”. Politiker genererar inga pengar alls vad jag vet, de är istället tvärs om en kostnad för skattebetalarna.

    • 1 november, 2017 at 20:53

      Intressant, jag trodde du var mer positiv till kapitalism än de V-are jag träffar.

      • arbetarklass
        2 november, 2017 at 00:27

        Världens mest populära ekonomiska system kan inte enbart ha brister. Det är när de ekonomiska systemen vanställs som problemen kommer. En sådan vanställning är ett resultat av vad det här inlägget handlar om. En lånebaserad ekonomi som inte går att få stopp på utan omfattande konsekvenser som kan resultera i kaos. Ordet ekonomi betyder ”hushålla” (med resurser) men med en perverterad marknadsekonomi blir det istället tvärs om. Det var marknadsekonomi här även för femtio år sedan, men inte såg den väl ut på det här sättet då?

        Planekonomi har fördelar, det vet jag, men jag är inte längre 100% säker på att jag vill leva i den. Men kanske, om den kan ge mig så mycket frihet att jag kan känna mig nöjd. Det därför jag har perspektiv som även värdesätter det materiella. Det kan möjligen finnas dem som mest kan leva på ideal men mitt hem, min tillvaro och mina saker är faktiskt min borg fullt värd att försvara mot angrepp.

        • 2 november, 2017 at 09:15

          Naturligtvis inte, vilket redan Marx betonade. Planekonomi utmärker nog alla större företag i kapitalismen – men fokuserat på det egna företagets vinst och inte för folkets och samhällets behov.

  4. Gunnar Andersson
    1 november, 2017 at 20:48

    Ja, det är märkligt att en regering som säger sig värna om miljön, så fullständigt har gett upp kontrollen över lånemarknaden. Det är klart att sossar och miljöpartister inser att de billiga lånen bidrar till att förstöra naturen.
    Det skulle vara lätt att få bort den överkonsumtion som den privata bostadsmarknaden skapar, genom att väga in de billiga lånen, som gör så att priserna på fastigheter stadigt ökar, i inflationsbedömningen.
    Istället gör man tvärtom. Låg ränta anses leda till låg inflation. Och den värdeökning på villor och bostadsrätter som alla är medvetna om ingår inte i den ”korg” man köper/beräknar inflationen utifrån.
    En radikal genväg hade varit att förstatliga alla banker och ställa krav på blivande låntagare att man måste ha ett eget sparat kapital innan lån ges.

  5. Andersson
    1 november, 2017 at 21:14

    Skulle du låna ut 50000 till tiggaren utanför butiken om du i inte var ofantligt rik att det saknade betydelse om du fick tillbaka pengarna? Troligen inte och det är där problemet ligger. Det är inte räntan priset på krediten som är problemet utan att man lånar ut belopp till folk som inte har ekonomiska resurser till att långsiktigt kunna betala tillbaka dessa krediter. Det är ytterst få bostadsaffärer som betalas kontant så det är bankerna som helt styr fastighetspriserna. Sätter de upp kriterier som på 90-talet vilka då var väl tuffa så beviljas inga krediter på flera miljoner. Får man inte låna mer än 3 miljoner kan man inte köpa ett hus för 5 miljoner. Att förhindra inflation på fastighetspriser via ökade räntekostnader slår mot hela samhällsekonomin och kan dra igång en okontrollerbar deflation. Det som krävs är att lägga ansvaret på kreditgivaren. Förövrigt borde Kjell Olof Feldt och Göran Persson skämmas för allt elände de ställt till med. Hur kan dessa överhuvudtaget yttra sig efter allt de ställt till med?

  6. arbetarklass
    2 november, 2017 at 00:50

    Håller med er ovan och liberaliseringarna gjorde staten till en tandlös tiger. Problemet är de senaste decenniernas politiska övertro att fri marknad löser problemen. Kapitalism får inte betraktas som någon slags medicin och det var det som blev det stora felet. Det största problemet tror jag är politiker som inte längre vill ta ansvar och ibland verkar de heller inte vilja ”tävla” om makten. Intrycket är istället att det att det är något uppgjort bakom lyckta dörrar inför folkmassan. Kapitalet stöttar staten som själv inte längre orkar representera medborgarna. Myndigheter som betalar lösensummor till utpressare och polisstationer som sprängs i luften. Och inte minst det här asylkaoset. Det är en skam hur slapp staten har blivit.

    • 2 november, 2017 at 09:44

      Och staten stödjer kapitalet.

  7. arbetarklass
    2 november, 2017 at 01:08

    Skattesmitning betraktades med blida ögon längre tillbaka men hur är det idag?
    Är det ens längre straffbart?
    Mitt intryck är idag att skatt till samhället idag hämtas från folket genom genererade mallar och utöver dem gällande skatt som då främst riktas mot borgarna är tänjbar och bygger till stor del på ”frivilliga gåvor”. När senast gavs fängelsestraff till en borgare som smitit från skatten?

  8. 3 november, 2017 at 05:02

    1) Spararna har inte förlorat enorma summor efter 2009. Man har kunnat få ca 1 procents bankränta samtidigt som inflationen legat under 1 procent i många år.
    Svar: Jag menar att Andersson missuppfattat frågan om småsparare vs innehavare av fast egendom eller värdepapper som t ex aktier. När statslåneräntorna är höga, till följd av Centralbankernas beslut, följer bankerna med, och erbjuder småspararna högre räntor, medan hårt skuldsatta stater svettas när de omsätter sina lån, eller lånar mer pengar. Den motsatta situationen har nu rått i flera år. Det betyder att bankerna har lysande tider genom att fler lån begärs – och beviljas. ”Det globala flytande kapitalet” flyttas snabbt från statspapper till aktier och annan spekulation. Instabiliteten gör att placerare ändå vill ha vissa poster i statspapper, trots att räntan nu är låg. Och, det var min poäng, vi småsparare, utan fast egendom, gråter när vi ser räntebeskedan från våra blygsamma s k sparlån.

    Så, om vi jämför ägare av fast egendom oc aktier med småsparare så tror jag de flesta instämmer att spararna har förlorat gigantiska belopp.

    2) Benny; ”Spararna har inte förlorat enorma summor efter 2009. Man har kunnat få ca 1 procents bankränta samtidigt som inflationen legat under 1 procent i många år”.
    Svar. Du har både rätt och fel. Statsskulden har de facto minskat, men kommunernas upplåning har ökat.

    3) Andersson skriver: ”Det är inte räntan priset på krediten som är problemet utan att man lånar ut belopp till folk som inte har ekonomiska resurser till att långsiktigt kunna betala tillbaka dessa krediter”, m m.
    Svar: Jag är inte säker att jag förstår vad du menar. Det finns knappast någon som anser att en låg ränta inte spelar någon roll för skuldsättningen; på den punkten är du ganska ensam om din ståndpunkt. Låga räntor gör ju att mäklarnas kalkyler ser rätt bra ut trots lån på 3-5 miljonr kr.

    Jag diskuterar inflationens roll i min artikel. Du skriver: ”Att förhindra inflation på fastighetspriser via ökade räntekostnader slår mot hela samhällsekonomin och kan dra igång en okontrollerbar deflation”. Tja, återigen frågan om inflation-deflation. Kanske bör man vara mer konkret än Anderson är? Var bör nivån ligga, och för vilka klasser? Vilka gynnas resp missgynnas hög/medel/låg inflation resp deflation? Se där ett uppslag för en mycket lång Jinge-artikel.

  9. Andersson
    9 november, 2017 at 22:48

    Lite sent att svara på detta men eftersom detta är ett så hett och dagsaktuellt ämne vill jag förklara vad jag menar. Naturligtvis spelar räntan en betydande roll när man kalkylerar boendekostnader och beviljar storlekar på krediter. Problemet är att när räntan blir extremt låg så kan även en relativt fattig betala räntan på ett mycket stort belopp. Idag är det många som betalar en ränta på runt 1,5% på sina bostadslån och med den räntan kan tiggaren klara av att betala ett lån på 50000, det blir c:a 2 kronor om dagen men om hen skall amortera lika mycket 2 kronor om dagen (beräknat på bankdagar 360 per år) på lånet är det betalt om drygt 69 år. Problemet är att det är omöjligt att förutspå räntenivåerna under en så lång tid. Amorterar man 10000 i månaden så tar det över 8 år att amortera 1 miljon
    och idag köper folk med relativt mediokra inkomster bostäder för över fyra miljoner. Kalkylen som ligger till grund för det maxbelopp kreditgivaren kan låna ut kan därför inte baseras på den dagsaktuella räntenivån utan det bör upprättas ett regelverk hur en sådan kalkyl skall upprättas samt vilken kalkylräntenivå som gäller för samtliga kreditgivare/banker. Detta har en liknande effekt som det amorteringskrav som idag diskuteras.
    Problemet är att när man börjar begränsa kreditnivåerna så förändrar man förhållandet mellan utbud och efterfrågan vilket snabbt resulterar i fallande bostadspriser där säljaren gör förlust och blir sittandes med en enorm restkredit som med dagens belopp troligen resulterar i personliga konkurser och i slutändan kommer åtstramningen generera bankernas egna kreditförluster. En nerkylning av bostadsmarknaden måste därför fasas in och lämpligt vore om man skiljde på + affärer respektive -/0 affärer så att en generösare kreditbedömning kan göras för att undvika att säljaren måste sälja med förlust. Detta skulle hindra en fortsatt prisökningen och i bästa fall även förhindra det prisras vi hade i början på 90-talet.

Comments are closed.