Denna aktuella artikel fick jag igår av Margret Stab som berikat bloggen tidigare. Tack!

Den fullständiga titeln är ”Brittisk regeringskris hotar – ministrar avgår i protest mot Mays ”mjuka” Brexit-plan” efter en artikel på annan plats med samma namn här

Jag inleder på eget initiativ med en beskrivande ingress därifrån, sedan Margrets artikel.

Tidigt på måndagseftermiddagen meddelande Brexit-minister David Davis sin avgång i protest mot premiärminister Theresa Mays Brexit-plan som uppfattas som bara ett halvt utträde ur EU. Några timmar sedan meddelande utrikesminister Boris Johnson att även han lämnar regeringen av samma skäl.
Redan i fredags avgick också den högt uppsatte tjänstemannen Steve Baker som arbetat direkt under Davis. Ett flertal parlamentsledamöter från Mays konservativa parti har också uttryckt skarp kritik mot den ofullständiga Brexit-planen.
Regeringskris hotar
Bedömare anser att avgångarna kan leda till en fullt utvecklad regeringskris. Senare på måndagen ska May träffa tunga parlamentsledamöter från sitt parti och det antas att det då kommer att hållas en intern omröstning om huruvida May ska ges fortsatt förtroende.
Oppositionspartiet Labours vice partiledare Tom Watson kommenterar turbulensen i tory-regeringen med att beskriva det som ”fullständigt kaos”. Han menar att May nu har förlorat all trovärdighet i Brexit-frågan.
Den tidigare UKIP-ledaren Nigel Farage väljer däremot att se ljust på avgångarna och säger i en kommentar på Twitter att dessa kan leda till att även May tvingas avgå och att Brexit-förhandlingarna då kan komma på rätt spår igen.

Artikeln av Margret Stab.

Att de brittiska medborgarna fick rösta om en så viktig fråga som medlemskapet i EU är i sig förvånansvärt: att vara medlem i EU eller ej handlar ju om hur det ska gå för Storbrittaniens kapitalistiska ekonomi i framtiden, och det brukar ju inte vanligt folk besluta om, utan regeringen och näringslivet.

Tanken som fick så många att rösta för Brexit, var förväntningen att en nationell regering nog kommer att se till de egna medborgarnas sociala trygghet, om den bara fick bestämma själv utan odemokratiska Brysseldiktat. De, vars öde det är att regeras, förväntar sig att välstånd och säkerhet ska ordnas av statsmakten som bestämmer över deras livsvillkor.

Men så är det inte: I det här samhället garanteras att den stora massan av befolkningen är beroende av att arbeta som löntagare för andras profit. Det är alternativlöst och fastspikat i grundlagen.

„Svenska företags konkurrenskraft är beroende av tillgången till framtida medarbetare med rätt kompetens och att kompetensförsörjningen fungerar. Kompetenta framtida medarbetare och företag är en förutsättning för Sveriges välstånd“. (Riksdagen)

Att utländska arbetskrafter släpps in i landet och tillåts konkurrera om arbetsplatser och löner med inhemska lönearbetare, för att kapitalistiska företag vill använda sig av dem så billigt som möjligt, är en sak. Att inhemska arbetskrafter lider av ökad konkurrens om arbetsplatser är en annan sak: men om utlänningarna skulle lämna landet, gäller fortfarande den kapitalistiska principen och då konkurrerar nationens infödda om arbetsplatserna.
När det engelska kapitalet har brist på arbetskrafter, är det för att lönerna inom landet är för höga för kapitalets behov (läs: ”Arbetskraftsbrist hotar i Storbritannien”, 14 februari 2017, https://www.europaportalen.se/content/arbetskraftsbrist-hotar-i-storbritannien).

Att inhemska löntagare ska kräva högre löner av ”arbetsgivarna” går ju inte an – företagen behöver ju låga löner för att klara konkurrensen med sina likar hemma och på världsmarknaden.
Vilken roll spelar vanligt folk verkligen i det kapitalistiska samhället? De ska inte strida för högre löner och social trygghet, utan för nationens rätt och för slutet på statmaktens vanmakt inom EU.
Man översätter alltså sina svårigheter att livnära sig med att nationen inte är suverän gentemot utlandet, och att främlingarna är den personifierade bristen på nationell bestämmanderätt.

Det som BREXIT verkligen handlar om är inte männskornas sociala trygghet, utan den engelska regeringens behov att vara ”rulemaker” för sin kapitalistiska ekonomi i förhållande till Europa i stället för ”ruletaker”:
England har sen landet blev medlem 1973 hela tiden haft en speciell roll inom EU:
Att London blev den viktigaste finansmetropolen i Europa kan det internationella finanskapitalet tacka Thatcherregeringen för och inte EU-byråkraterna – den liberaliserade börshandeln öppnade landet för utländska direktinvesteringar.
Sen dess har alla engelska regeringar, Torys och Labour, genomfört lagar som främjar finanskapitalet, inkl. skatteparadisen (en av de största ”offshore”-marknaderna i världen utanför USA).
GBs finansmakt grundar sig framför allt på bankkapitalens vinster och inte på varuexporten. Londons City fungerade från början som den viktigaste handelsplatsen i världen för valutahandeln med euron, för profitabla euro-investitioner, för statsskulder i euro och för derivatprodukter.

Eurozonen gällde inte restriktioner på brittiskt territorium! Men nackdelen för den brittiska statsmakten var att eurozonen stiftar de politiska ramvillkoren, som gäller när kapital och tjänster överskrider gränserna.

Maktkampen med EU fortsätter!

Bloggen har behandlat Brexit i några inlägg 2016.
Ökad majoritet för Brexit. I en artikel i mars presenterades olika grupper i Storbritannien som är för Brexit.
Vilka är Brexit-grupperna?

Folkomröstningen om Brexit – frågan avgjord nu?
Brexit vann

i Andra om: BREXIT, imperialism,Storbritannien, EU, Storbritannien, USA, politik, May, invandring, Boris Johnson, demokrati