Vietnam är nära



Jag har just läst Aftonbladets ledarsida från 2010, något som fick mig att backa tillbaka till den här tiden år 1975. Bilden som visar ett antal demonstranter under en banderoll om USA-imperialismen visar också hur undertecknad såg ut för trettiofem år sedan. Mannen som bär en liten illbatting på axlarna är bloggaren själv.

[column width=”49%” padding=”2%”]

Vietnam


Eva Franchell/AB:
På Valborgsmässoafton har det gått 35 år sedan Saigon befriades. Dagen efter, den första maj 1975, skrev jag min första mening som nyanställd
Vietnam
journalist: Vi hyllar det fria Vietnam. Jag citerade den dåvarande försvarsministern Eric Holmqvist som höll tal på Stora torget i Norrtälje. Han var klädd i finkostym och jag fick hans tal efteråt, täta rader som perforerade det tunna skrivmaskinspappret. Han skrev om freden i Vietnam. Ett nästan 20 år långt krig var till ända, över en miljon människor döda och mer än tre miljoner sårade. Människor var på flykt och stora delar av landet besprutat med avlövningsmedlet Agent Orange som också det dödade befolkningen, fast på ett långsammare sätt.

(Gammal post, ompostad)

[/column]
[column width=”49%” padding=”0″]
En av många minnesvärda melodier från tiden efter 1968

Det andra fotografiet är från den dag Eva Franchell skriver om. Jag var utsänd som fotograf för någon tidning och var på en representation som Nordvietnam hade i Stockholm, jag tror inte att det var en ambassad utan en mindre formell verksamhet, men trettiofem år är en lång tid så jag kan inte minnas allt.

Men musiken minns jag, det fanns mängder med sång-
grupper och till min glädje hittade jag många av FNL-grup-
pernas gamla låtar på Youtube. Jag sökte på ”Vietnam är nära” och hittade sången direkt. När jag lyssnar på den blir jag vemodig, inte bara för alla minnens skull, minst lika mycket för att kriget fortfarande pågår. USA-imperialismen har bara bytt fronter, människor mördas varje dag i Afghanistan och Irak, Palestina är fortfarande ockuperat, för att inte tala om alla andra mer eller mindre stora krig som pågår.

Jag lägger likafullt in sången Vietnam är nära här på bloggen, för att riktigt uppskatta den bör du vara 60+ och helst, precis som undertecknad, en gammal FNL:are…

i Tag: , , , , , , , , , , t
[/column]


10 svar till “Vietnam är nära”

  1. Yapp bland annat Hyllningen till Stalin av Knutna Nävar.
    Härligt: ”… Stalin vår vän och hjälte!” Jajamen, den underbare massmördaren. ;-)
    Nu stödjer jag med kraft antiimperialism vare sig den är röd eller blå men men det finns saker som 70-talsvänstern slukade och okritiskt papegojjade som tog och fortfarande tar ner deras förtroende.

    Kan rekommendera favofilmen Brända av solen, som skildrar några dagar under Stalintiden.

    • Visst! Men det mesta var inte tydligt då man stod mitt uppe i det. Fienden var så ond att den var lättast att identifiera. Att det fanns ondska även bland fiendens fiende har det skrivits hyllmeter om…

      • Jag håller med dig och har full förståelse. Det intressanta är parallellerna till alla dom som blint och ihärdigt försvarar USA och israels handlingar, och vägrar se att det finns mycket ondska på den ”goda” sidan. Kriget mot terrorismen är det många som ser bara med ett öga eftersom ”man står mitt uppe i det”.

        • Kriget mot terrorismen är det många som ser bara med ett öga eftersom ”man står mitt uppe i det”.

          Så är det, något som gör det extra knepigt när man möter krigsförespråkare och islamofober…

  2. Jag har fortfarande kvar Typerna & Draken som LP-skiva, spelar den då och då. Det var tider det !

  3. Visst, krigen pågår fortfarande.

    På den tiden Vietnam, idag Irak och Afghanistan.
    På den tiden FNL, idag … ?

    Det är lätt att bli missmodig. Utvecklingen har gått bakåt på många sätt. Återkolonisering pågår.

  4. Nostalgitripp det här Jinge! Hade en stor poster på Che och Ho Chi Minh på väggen hemma. Sen behöver man inte vara riktigt 60+ för att minnas den här tiden. Räcker gott och väl med 50+. 70-talet var den tid då jag tog min politiska ställning i livet. Pink Floyd, Black Sabbath och Deep purple var det man lyssnade på, förutom Nationalteatern, Nynningen och Motvind. Hoola Bandoola Band förstås. De var tider det.

  5. Det värsta med de åren var att vänstern var så upptagen av sin egen framgång och sa, nu är allt snart vunnet, och såg inte att SAF och högern mobiliserade.

  6. Synd att svenska politiker har så lågt förtroende för ”uppdragsgivarna”, lusten att diskutera utrikespolitik eller göra sådant till valfrågor tycks aldrig riktigt infinna sig. Folkomröstningar i sådana frågor vore antagligen ”djupt oansvarigt” eller rent av ”oacceptabelt”. Ett område närmast bortom den ”demokrati-fest” medierna menar inträffar vart 4:e år. Blått eller rött, allt tycks sluta med att skattebetalda mordmaskiner ska skickas ut på ”stabiliserande” uppdrag utan att medborgarna får veta särskilt mycket av medierna. Antagligen för ”uppdragsgivarnas” eget bästa, i deras eget intresse, för fredens & frihetens skull.