Valvindar, faror och tendenser

Så här dagen efter den första sommardagen detta år så finns det anledning att fundera på hösten och höstens val. Det finns olika scenarior att måla upp och ett av dessa tangerades av Jan Guillou i Aftonbladet som skrev en kolumn med rubriken ”Vänstern tiger om kriget för att vinna röster”. Samtidigt så har de konservativa vunnit valet i England och bildar nu en – koalitionsregering.

Olle Svenning/AB: ”Den brittiska politiken är allt tydligare på väg att bli ett spel mellan eliter. Kanske vann David Cameron förra veckans parlamentsval redan i oktober för fem år sedan. Han talade då bland de frodiga växterna i Blackpools vinterträdgård; partikongressen lyssnade: Vår tid, sa han, behöver en modern medkännande konservatism.

Talet om en medkännande konservatism kan antagligen få det att vända sig i magen för de flesta. Guillous artikel i Aftonbladet föranledde en av Flammans medarbetare att skriva en notis på ledarsidan vars budskap var att Vänsterpartiets budskap på kongressen var ”glasklart”. Möjligen är det hyfsat tydligt för dem som följer partiet noga, men för merparten av väljarna är det nog långt ifrån klart. Det som är sagt är att man inom de rödgröna ska utreda och utvärdera den förda politiken för att sedan komma fram till en gemensam linje. Peter Eriksson hävdade i något nyhetsprogram igår att allt talar för att trupperna ska dras tillbaka under mandatperioden, en period som sträcker sig fram till september 2014, så klarheten grumlas under alla omständigheter rejält av andra.

Att frågan om Afghanistan är viktig inser nog alla, men att klaga på Guillou på ledarsidan i Flamman hjälper föga, jag känner personligen vänsterpartister som kommer avstå från att lägga sin röst på (V) i höst, det är i alla fall vad de säger även om osvuret är bäst.

Men den viktigare frågan är den som rapats upp hela tiden ända sedan det blev klart med det rödgröna samarbetet. Vad tar småpartierna vägen när pragmatismen tar över? Miljöpartiets ställning är stark, det tack vare Maria Wetterstrands genomslag i politiken, inte bara tack vare partiets politik. Vänsterpartiets ställning är betydligt svagare, i vart fall om man ser till opinions-
mätningarna. Många av kritikerna hävdar att Sverige nu i full fart är på väg mot ett USA-liknande tvåpartisystem och att orsaken är att mångfalden inom svensk politik är på väg att försvinna.

Själv är jag inte säker på det, jag är inte heller övertygad om att den pragmatiska hållningen skadar partiet. Huvudsaken måste ändå vara att bli av med den närmast folkfientliga regering som nu sitter vid makten. För att lyckas med den saken så krävs det pragmatism, framförallt nu när socialdemokraterna har en ordförande som inte är partiets förstaval. Själv anser jag att Sahlin har en hel del kvaliteter, men det finns också angreppspunkter som vi redan sett högerpartierna använda.

Och visst kan pragmatismen vara farlig för vänsterpartiet. Nu har det visat sig att ett av resultaten av det rödgröna samarbetet innebär att det inte kommer att bli någon ”återställarpolitik”, i vart fall inte i den första budgeten. Ett av motiven för högerpartiernas skattepolitik har givetvis varit att försvåra för efterkommande regeringar att ändra ekonomisk kurs, det är också därför man lånat upp miljarder för att sänka skatten för dem som har det bra ställt. En kostnad som givetvis kan ses som en försäkring mot en rödgrön regering.

Sammantaget är det lätt att se vilken fälla det kan utvecklas till. Om vänsterpartiet ses som svikare bland sina kärnväljare så kommer partiet att tvingas lämna Riksdagen 2014, i så fall är det utomordentligt tveksamt om det någonsin åter-
kommer. Det är lätt att förstå att tiden fram till valet kommer att innehålla en hel del dramatik, men den försvinner inte om de rödgröna vinner valet, det kanske är då som den verkliga dramatiken börjar? Och frågan om Afghanistan och den svenska truppnärvaron är ingen ”liten tuva”.

(Förhandsgranskning av kommentarer tillämpas, rapportera tveksamma annonser!)

i Tags: , , , , , , , , , , ab12 e1 svd12 dn12 gp Läs oxo lasse annarkiat