Nu är det över en vecka sedan den nationalistiska terroristen mördade över sjuttio människor, men fortfarande behandlar kvällspressen händelsen som om den hade inträffat igår.

Nu handlar det inte längre om att i första hand informera läsarna om katastrofen, den känner alla till, nu är det andra saker som gäller. Kvällspressen konkurrerar om lösnummerköparna, så har det alltid varit och så lär det förbli ett bra tag än. Konsekvenserna av detta förhållande ser vi på löpsedlar både utanför försäljningsställen och på webben. Braskande rubriker, och ofta så har de ingen reell täckning, det saknas substans och motiv till detta slöseri med trycksvärta.

Det är givetvis ett faktum att det finns ett sug efter information, folk vill veta om det har kommit fram något nytt, men det nya står sällan i proportion till rubrikernas storlek. Nu skriker båda kvällstidningarna ut att Anders Behring Breivik hade planer på att spränga slottet i Oslo och dessutom Arbeiderpartiets huvudkontor vid centrala Youngstorget. Det stämmer säkert att han har sagt detta i förhör, men ska man lyckas med ett sådant terroristdåd så måste man vara flera, något han säkert var också – i sin fantasi.

Då blir det tveksamt om nyheten verkligen kräver den placering den fått, att den ska berättas är klart, men det hade säkerligen räckt med en liten notis. Jämför man tidningarna så ser man skillnaden i behandlingen av nyheten i kvälls- respektive morgontidningarna. Skillnaden stavas – lösnummerförsäljning.

I praktiken innebär det att en nyhets proportion och vikt aldrig kan skattas utifrån löpsedlarnas typsnitt och storlek, det enda man kan se där är hur tidningarnas medarbetare tror att de ska locka fler lösnummerköpare än konkur-
renten.

Själv har jag länge trott att det på sikt kommer att leda till att kvällspressen dör sotdöden, att folk blir så less så att de helt enkelt avstår från dessa tidningar, för det är så jag har gjort. Men så enkelt är det uppenbarligen inte.

Själv minns jag ett tillfälle på 70-talet. Jag var utsänd som fotograf för en av de större kvällstidningarna för att fotografera elitseriehockey på Isstadion. Jag tog mina bilder, plötsligen började en 14-årig gosse mucka med en vakt varpå polisen helt sonika bar ut illbattingen. Jag tog givetvis några bilder på det också, men vare sig jag eller publiken tog någon större notis om det hela.

Döm om min förvåning när jag dagen efter fick se tidningens löpsedel. Min bild på de bärande poliserna täckte hela löpet och sedan hade jag fler bilder på förstasidan och på mittuppslaget. Kravaller på Hovet, eller något liknande var en av rubrikerna. Hockeybråk och huliganer var en annan. I själva verket var det en tämligen ordinär match och vare sig jag eller någon annan som såg den minns den som bråkig. En unge som spelade över inför sina kompisar blev utburen, en fullt rimlig åtgärd, antagligen körde polisen honom hem till mamma. (texten fortsätter under annonsen)

Möjligen bidrar den och andra liknande upplevelser till att jag känner mig så skeptisk, jag vet inte…

it Andra om: Mediekritik, Anders Behring Breivik, Norge, Terrorism, Politik ab12 ex1 dn12 svd12 ekot svt gp1