Det där EU-projektet upphör aldrig att förvåna mig. Vi medborgare förutsätts vara positiva till EU och en ny konstitution, är vi inte det så är vi antingen bakåtsträvare eller dumskallar.

De enda som egentligen har förstått vad det handlar om är våra valda politiker. De har dessutom bestämt sig för att vi övriga är så korkade att vi inte ska få vara med och ta ställning till någonting inom EU, de är själva de enda som begriper fördelarna med att ha en gemensam konstitution, ett gemensamt försvar och ett parlament som bestämmer allt som rör de enskilda ländernas medborgare.

Att EU betraktas som ett elitistiskt projekt är därmed självklart. Unionen hade möjligen en chans att vinna acceptans hos flertalet svenskar, till och med undertecknad förstod att det fanns vissa fördelar med en union, men när man inte tillät ländernas befolkningar att själva ta ställning så försatt man den chansen.

Idag ojar man sig över Irlands nej till fördraget. Innan landet folkomröstade så hävdade man att om Irland röstar nej, ja då blir det inget fördrag. Irland röstade nej men fördragstanken är inte skrinlagd för det. Nu säger man istället att det är upp till Irland hur man ska lösa problemet. Varför det skulle vara ett problem inser inte jag, säkerligen inte irländarna heller. Men uppenbarligen räknas inte längre Irlands folkomröstning eftersom den slutade med ett entydigt – nej.

Tydligen så har inte våra politiker förstått vad ett nej betyder. Man fortsätter precis som förut och nu ska det upp på nästa politiska EU-toppmöte som ska hållas. Möjligen ska man försöka muta Irland att hålla ytterligare en folkomröstning, en omröstning som då efter mutan förväntas bli ett – ja.

Det är ungefär samma mekanismer som ligger bakom den nya FRA-lagen. Någon har bestämt att en sådan lag behövs och då spelar det inte längre någon roll vad folket tycker. Vi har valda ombud sägs det, människor som ska föra vår talan i Sveriges Riksdag. Men så fort dessa har blivit valda så uppgår de i något slags nirvana där inte bara lidandet har upphört, en livsvisdom som är oändligt överlägsen den vanliga medborgarens inträder som över en natt.

Personligen är jag övertygad om att det är en ytterst farlig väg som dessa politiker är inne på. Vi har redan ett manifest politikerförakt,

något som är hyfsat jämt fördelat över riksdagens partier. Dessutom har vi de senaste decennierna fått några av våra rikspolitiker mördade av oklara skäl. Psykisk sjukdom och missbruk när det gällde Anna Lindhs mördare, och Palme dödades säkerligen av en missbrukare eller psyksjuk, alternativt av folk som var knutna till Säpo eller någon annan del av underrättelsetjänsten.

Problemet med det är sannolikt att fler och fler knäppgökar kommer att fixera sig vid politikers oförmåga att föra vanligt folks talan. I takt med den sociala nedrustningen kommer fler och fler att hamna i ett utanförskap som i förlängningen riskerar att sudda ut det som vi vanliga kallar normer, eftertänksamhet och sans. Möjligen är politikerna medvetna om detta och vi i det kan finna orsaken till FRA-lagen, jag vet inte.

Men jag vet att riksdagens ledamöter har överskridit gränsen, och jag ser inte heller något tecken till att man nu har förstått sitt uppdrag, tvärtom. Och det skrämmer mig…

AB1 SDS1 SvD12 HD DN Dagbladet it

[tags]FRA-lagen, EU, Irland, Lissabonfördraget, Demokrati, Politiker, Federation, Lagstiftning, Vetorätt, Riksdagsledamöter, Folkviljan, Carl Bildt, Israel, Handelsavtal, Mänskliga rättigheter, Associationsavtalet, Europeiska Unionen, Demokratisyn, Politik[/tags]