Ibland undrar jag hur de debatter som publiken erbjuds påverkar väljarna. Visst kan det vara underhållande med slagfärdiga politiker som tar till en eller annan politisk uppercut. Men ofta nog är dessa diskussioner ett skådespel enbart avsett för de närmast sörjande.

AB citerar ur en TV4-debatt: ”– Vi har redovisat ton för ton vad våra åtgärder har för effekter. Miljöpartiet har sagt upp höga mål, men inte berättat för väljarna hur de ska nå målen, sade Maud Olofsson.

Det låter mycket, påpekade programledaren och vände sig till Maud Olofsson som replikerade blixtsnabbt: – Är det låtsaspengar så är det inte så mycket. De har inte de där pengarna.”

I ärlighetens namn så ska jag berätta att jag inte såg eller lyssnade på dessa damer. Jag ägnade mig åt en omläsning av boken – Plan B 3.0 av Lester B Brown, en bok vars innehåll fungerar minst lika bra som vilken rysare som helst. Visserligen är Miljöpartiet ett miljöparti till skillnad från Centerpartiet, men jag tror att den kommande klimatförändringen är långt allvarligare än vad dessa bägge kvinnor låter framskina i diverse TV-debatter. Det är troligt att enstaka medlemmar i framförallt Miljöpartiet förstår allvaret, men dessa släpps inte fram i debatten eftersom verkligheten pekar mot en så radikal förändring att det bara skapar oro.

Eftersom vårt klimat är cykliskt så vet vi att kraftiga förändringar kommer med jämna mellanrum. Vår egen roll i dessa har tidigare enbart varit åskådarens, och eventuellt offrets, men idag spelar vi en aktiv roll eller så kanske jag borde skriva att vi redan har spelat vår aktiva roll?

Den förändring av utsläppen som borde ha gjorts skulle rätteligen vara genomförd sedan ett antal år, frågan är väl om något av det vi själva kan göra idag verkligen förhindrar havsytan att höjas med 8-12 meter?

it Maud Olofsson, Maria Wetterstrand, Klimat, Miljö, Val 2010, Politik, Klimatförändringen, Väder ab123 ex123 dn123 svd123 Zaramis