Det är nu 71 år och en dag sedan FN bildades i New York. För 1 år och en dag skrev jag bloggartikeln ”Hur förbättra FN efter 70 år?” Lika aktuellt idag, FN är ständigt på tapeten. Därför återpubliceras artikeln.Nyligen talade dess med rätta kritiserade generalsekreterare Ban-ki-Mon om kriget Syrien utan att med ett enda ord tala om terrorismen där! FN:s Ban-ki-Mon tiger om terrorismen i Syrien

FN har vid många tillfällen fattat beslut som knappast gagnat freden eller haft stöd i FN-stadgan. Ändå behövs organisationen, i högsta grad – men den kan och måste förbättras. Trots att världens enda supermakt, USA, sedan länge förbigår FN när det passar för egna (”De villigas koalition”) insatser (Irak-kriget 2003, kriget via ombud i Syrien) eller via NAT0, kanske efter FN-beslut som man grovt överträder (Afghanistan 2001-?, Libyen 2011).
Den 14 april antog FN:s Säkerhetsråd, med undantag för Ryssland, som lade ner sin röst Resolution 2216 om Jemen, framlagd av Jordanien [24]. Resolutionen lade hela ansvaret för konflikten på Houthi-rörelsen och belade denna som enda part med ett vapenembargo. Två ledare inom denna, samt ex-president Saleh, belades med reseförbud och sanktioner. Saudiarabiens och ”koalitionens” pågående bombkrig mot Jemen förbigicks med tystnad, och blev inte ens omnämnt i Säkerhetsrådets resolution.(http://jinge.se/mediekritik/fn-sanktionerat-angreppskrig-i-jemen-interventionen.htm)
Men FN har förhindrat felaktiga beslut som skulle ha störtat Syrien än i ännu värre elände än nu. Bland annat krävde USA & Co att Syriens ledare, nu vald till president i val med 72 % valdeltagande) skulle avgå, vilket är helt mot FN-stadga och nationellt självbestämmande.

FN:s roll diskuteras i kapitel 5 i boken ”USA som världspolis. Amerikansk utrikespolitik och ekonomi sedan 1945” av Ulf Karlström och mig. Första upplagan är slut, men den trycks upp ”On demand” efter kontakt med bokförlaget – se till höger på bloggsidan. Avsnitt 5.4 heter ”Kriser inom FN”. Där kan man inledningsvis läsa ”Under årens lopp har FN:s organisation och beslutsstruktur kritiserats av många, och organisationen har genomgått olika kriser. Inte minst stormakternas ställning har ifrågasatts och kritiserats. Många menar att rådet numera är USA:s verktyg (Blum 1998, Stea 2012). Vi ska här granska några kritiska frågor i FN:s historia nämligen Koreakriget, Första Irakkriget 1990–1991, Irakkriget 2003–, kriget i Afghanistan 2001–, invasionen i Libanon 2006 och hanteringen av resolutioner avseende Israel samt Syrienfrågan 2011-. Vietnamkriget behandlades aldrig i FN till följd av USA:s veto.”

Låt oss här bara nämna Koreakriget med ett utdrag ur boken ”Det är oklart hur kriget startade omkring den 25 juni 1950. 26 juni antog FN:s generalförsamling en resolution som fördömde Nordkoreas »provocerade aggression«. Sovjetunionen bojkottade FN vid denna tidpunkt i protest mot att Folkrepubliken Kina inte fick representera Kina. Senare röstade FN ned ett förslag från Sovjetunionen att inte endast låta Sydkorea utan även Nordkorea framlägga sin version inför FN. Vid denna tid var de allra flesta av de drygt 50 medlemmarna i FN mycket beroende av USA för ekonomisk återhämtning eller utveckling, och endast fyra länder i Sovjetblocket var medlemmar i FN (Blum 1998).
Efter en resolution 7 juli 1950 upprättades ett militärt kommande, men inte under ledning av FN, vilket stadgarna föreskrev, utan under USA:s förenade kommando lett av general Douglas MacArthur. Sydkoreas armé ställdes också under detta kommando och från och med juli hade FN stridande trupper i Korea (Horowitz 1967, Blum 1998). Koreakriget medförde att FN:s förste, mycket USA-vänlige generalsekreterare Trygve Lie tvingades avgå 1952. Genom att stödja USA:s linje i Koreakriget hade Lie helt förlorat Sovjetunionens stöd. Kritiken spred sig och när folk i Lies eget sekretariat började visa tecken på misstro mot honom blev situationen ohållbar. Senare avslöjades att Trygve Lie hade ingått en hemlig överenskommelse 1949 med USA:s utrikesdepartement om att avskeda FN-anställda som Washington ansåg ha tvivelaktiga politiska sympatier (Blum 1998:68).”

Avsnitt 5.4.4 behandlar ”Kriget i Afghanistan” och inleds på följande sätt. ”USA initierade redan dagen efter attacken den 11 september 2001 en FN-resolution (nr 1368) i säkerhetsrådet, som antogs enhälligt. Den nämner inte Afghanistan, utan talar om internationellt samarbete för att ställa terroristerna inför rätta. Det finns inget stöd för angrepp på Afghanistan med hänvisning till kapitel VII i FN-stadgan, som medger proaktiv krigföring. Resolutionen hävdar vidare varje lands rätt till självförsvar. USA:s försvar har aldrig legat i Afghanistan,men den 7 oktober 2001 anföll USA Afghanistan, vilket ansvarig för al-Qaidas verksamhet.” Sedan följer en utförlig diskussion, liksom då det gäller anfallet på Libyen 2011.

Avsnitt 5.5. har titeln ”FN:s legitimitetsproblem” och inleds med följande ”USA har inte sällan sökt att utöva ekonomisk press på FN på grund av USA:s missnöje över de ståndpunkter som många FN-medlemmar intagit. I många år har USA vägrat betala hela eller delar av sin medlemsavgift till FN. Många länder har sannolikt röstat med USA i olika frågor för att »FN ska hålla ihop«, ty USA har flera gånger varit betydligt mer kritiskt till FN än de flesta andra medlemsländer. USA är också, som nämnts ovan, det land som oftast lagt in sitt veto under senare år. Inför Irakkriget 2003 var Frankrikes hot att lägga in veto mot USA:s folkrättsvidriga krig mycket skarpt kritiserat av USA. På det hela taget har tankar på veto från andra stater rönt skarp kritik av regeringen i Washington, medan man hållit tyst om egna veton. Dessutom har USA genom sin maktställning i världen och i FN ofta
framtvingat en försvagning av resolutioner, till exempel sådana med kritik av staten Israel, eller till och med kunnat hålla viktiga frågor i världen utanför agendan, som Vietnamkriget.

”Frågan om hur maktfördelningen bör se ut i säkerhetsrådet och i andra FN-organ har diskuterats i många år. Det har hävdats att antingen skulle varje land ha en röst eller ett röstantal i förhållande till antalet invånare (mer demokratiskt) om vanliga demokratiska principer skulle tillämpas.

Sista avsnittet är 5.8 Sammanfattning som återges här ”Denna genomgång visar att Förenta Nationerna vid flera tillfällen inte har fattat beslut och handlat i enlighet med FN-stadgan. Det generella våldsförbudet i FN-stadgans artikel 2:4 är enligt folkrätten absolut och tvingande, och från vilken staterna inte kan göra avsteg ens genom överenskommelser. Bara våldsanvändning som beslutats av FN:s säkerhetsråd för att »upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet« och våld i självförsvar för att avvärja »ett väpnat angrepp« är tillåtet.