Är demokratin hotad?


Jag har i flera artiklar beskrivit inskränkningar i yttrandefrihet och införande av censur i västliga demokratier. I USA menar bl.a. förre presidenten Jimmie Carter att demokratin försvunnit, bl.a. i ”presidentkandidatsaktuella” Oprah Winfreys program där han sagt ”Former President Jimmy Carter thinks the United States is no longer a democracy, calling the nation an ”oligarchy” during an interview with Oprah Winfrey.”. I praktiken har företag närmaste obegränsade möjligheter att stödja kandidater i politiska val, vilket banar vägen för korruption, för ”plutkrati” eller ”Dollarocracy”, som är titeln på en bok i ämnet. Dollarocracy – hur pengar har förstört USA:s valsystem

Och frågan om ”fake news”, bland annat i etablerade media, är högt aktuell. Hur hantera alternativa fakta?

I DN Debatt skriver Sten Widmalm, professor i statskunskap ”Stödet för populistiska och extremistiska rörelser ökar och i många länder går utvecklingen i helt fel riktning. Forskning visar också att dramatiskt växande samhällsklyftor motverkar demokrati. Trots alla orostecken tycks allt för få samhällsvetare inse hur allvarligt läget är.” Han menar även ”Även i Sydasien går utvecklingen i helt fel riktning. I Indien, världens folkrikaste demokrati, har de demokratiska fri- och rättigheterna beskurits rejält av premiärminister Narendra Modi sedan 2014. I grannländerna likaså.” Han ägnar mest utrymme till att diskuteras forsknings- och metodfrågor inom statskunskap. ”Samhällsvetarna ser inte allvaret i demokratins kris”

Och förre SAP-ledaren Håkan Juholt varnar för hotad demokrati i Sverige. Demokrafrågan i Sverige ar behandlats i en i mitt tycke fin bokrecension av Torbjörn Wikland i Folket i Bild Kulturfront. Den hotade demokratin –
en recension

juholt-1132x670
Torbjörn Wiklands artikel.
Demokratin kommer att försvinna om några decennier och efterhand ersättas av expertvälde och diktatur. Det sade Håkan Juholt i en intervju i höstas (SvD 20171015). SvD Uttalandet väckte begränsad uppmärksamhet – och bara lite gnöl från kulturministern och utrikesministern. Men det kom från den som var partiledare för Sveriges största parti, socialdemokraterna, innan stafettpinnen gick över till Löfven. Det är inte bara Juholt utan flera högt uppsatta som sagt eller antytt samma sak.

Visst bör man oroa sig för demokratin. Just därför är den nyutkomna boken ”Folkstyret i rädslans tid” (Fri Tanke, maj 2017) intressant. Boken är en populariserad version av slutbetänkandet från ”Demokratiutredningen 2014” (SOU 2016:5), ledd av Olle Wästberg och med Håkan Lindvall som sekreterare. De är också bokens författare. Den är skriven på en lätt sakprosa på drygt 200 sidor – till skillnad från det supertjocka och tunglästa slutbetänkandet på nästan 750 sidor.
I rädslans tid

Boken är läsvärd trots begränsningar och luckor. Mängder av dystra fakta redovisas om urholkningen av det vi brukar mena med demokrati i Sverige.
* Det gäller t.ex. det drastiskt sjunkande antalet politiskt förtroendevalda – som numer bara kallas politiker.
* Allt färre frivilliginsatser har ersatts med avlönade partitjänstemän.
* Det är mediaföretag och ”think tanks” snarare än politikerna själva som utformar politiken.
* De noterar den allt tätare kopplingen mellan politiker och massmedia och att centrala politiker slutar som välbetalda konsulter.
* De noterar också att alla riksdagspartier är helt beroende av statsbidrag. Medlemsavgifter har bara en symbolisk roll i partiernas ekonomi.
* Demokrati på kommunala nivån urholkas av stora företag som intensivt uppvaktar lokala politiker.
* Partierna är inte heller längre stora folkrörelser.
* Samtidigt konstateras att politikerföraktet breder ut sig och att Sverigedemokraterna rekryterar proteströster från övriga partier.
Detta är bara några av de intressanta aspekter författarna belyser med statistik och forskningsresultat.

Men det är mycket som saknas. Exempel ges på ökande skillnader i medborgarnas inkomster, utbildning, samhällelig aktivitet m.m. men författarna drar ändå inte slutsatsen att de ökade klassklyftorna är en avgörande förklaring till demokratins problem.
I boken konstateras att offentliga demokratiutredningar gjorts tidigare – men utlämnar helt referenser till den stora Låginkomstutredningen som skickade chockvågor in i svensk debatt i skiftet 1960- och 70-tal. Den borde ha varit utgångspunkten för diskussionen om bristande jämlikhet, ökade klassklyftor m.m. som idag undergräver demokratin. I boken görs långa utläggningar om populismens utbredning i hela västvärlden (många exempel rör Sverigedemokraterna). Ändå undviker de att koppla populismen till de etablerade partiernas brister. En enkel förklaring till att journalister som K-G Bergström och Mats Knutsson blivit stora idoler i TV:s nyhetsprogram finns. Båda två har fått glänsa med att på enkel svenska dechiffrera vad de etablerade partiernas uttalanden och politik egentligen betyder för vanligt folk. Tyvärr påminner författarnas behandling av populismen om Holbergs pjäs Jeppe på Berget – alla vet att Jeppe super men ingen frågar varför han super.
Libyen Sverige skickar plan imagesCADO8RPI
Inte heller diskuterar de yttrande- och tryckfriheten och skyddet för den personliga integriteten som avgörande för verklig demokrati. Trots att de nämner internetbaserade medier och kommunikationsvägar så sägs inget om att vi numer är i händerna på multijättar som Facebook, Googles och Amazon. De gör ju redan ingrepp i den personliga integriteten genom att systematiskt samla in all nätinformation de kan om oss alla. De börjar också inskränka yttrande- och tryckfriheten på nätet genom att styra bort vad de anser ”opassande” – även om det t.ex. gäller foton på nakna barn som drabbades av napalm i Vietnam. Så påverkas idag informationsfriheten för miljarder människor runt om i världen – men det berörs inte i boken.

Det enda exemplet på styrd information är en diskussion av ryska ”troll”, dvs. egentligen staters desinformation, och hur de kan påverka viktiga val såsom det hävdas ha gjort i USA. Även om bevisen för rysk inblandning, trots utredningar, inte är övertygande så kan det givetvis ha förekommit. Alla stormakter blandar sig i och påverkar andra staters angelägenheter – öppet eller dolt. Bland stormakterna är det dock USA som sedan länge överglänser alla andra i alla sorters ”godkänd” eller otillåten inblandning – särskilt i mindre staters angelägenheter, t.ex. Sveriges. Är det för känsligt att diskutera för Olle Wästberg, f.d. generalkonsul i New York, tillika styrelseledamot i Sverige-Amerika Stiftelsen?

Det som begränsar en stats politiska handlingsfrihet påverkar givetvis invånarnas uppfattning vad man ska ha demokratin till. Många retar sig på att politiska frågor inte längre beslutas i Sverige utan i EU-organ – och därmed långt ovanför vad de uppfattar som påverkbart. På liknande sätt kan säkerhets- och utrikespolitiken bli en fången burfågel när vår regering närmar sig Nato och USA. Då måste man först fråga höga vederbörande om lov innan man uttalar sig eller fattar beslut.
FN:s resolution om nej till kärnvapen i somras är ett aktuellt exempel. Det var på sin tid ingen tillfällighet att det var svenska regeringen och inte de Nato-anknutna danska och norska regeringarna som kritiserade USA under Vietnamkriget.

Då kan vi återknyta till det jag började skriva om, Håkan Juholt, och varför han fick silkessnöret som partiledare. Han ifrågasatte öppet det svenska deltagandet i invasionen av Libyen 2011. Där gick gränser för ledarskiktet i socialdemokratin (och makthavare utanför partiet) och som förklarar varför Juholts politiska karriär slutade snöpligt som ambassadör på Island. Att på detta ”listiga” sätt chikanera Juholt har flera historiska paralleller. Efter Stalins död blev Molotov åter utrikesminister i Sovjetunionen, men efter att ha protesterat mot Chrustjevs politik degraderades han till ambassadör i Mongoliet. Den som tydligt vill markera Sveriges alliansfrihet i tider av ökat beroendet av Nato och USA måste straffas hårt. Sådana frågor ska hållas högt ovanför vanliga medborgare och demokratisk insyn. Det är ett stort demokratiskt problem, som inte alls berörs i boken.

Utöver detta finns i boken förslag till förbättringar av demokratin men det är små, små pusselbitar som jag inte berör här.

intressant.se, , , , , , , ,
, ,, ,


7 svar till “Är demokratin hotad?”

  1. Det här är en process som hållit på länge, redan på Erlanders och Palmes tid. 90 procent av de gamla kommunerna försvann genom sammanslagningar, och därmed försvann också stora delar av kåren av lokalt kända lokalpolitiker. Det kom att stärka tjänstemännens position i de nya storkommunerna på de valdas bekostnad, även om en del partifunktionärer fick politiken som heltidsjobb. Under samma period togs folkrörelser och kooperation alltmer över av anställda tjänstemän, samtidigt som partierna och media blev alltmer offentligt finansierade och därmed deras ledare oberoende av medlemmarna. Och när detta skedde talades det inte mycket om kris för demokratin. Vad det gäller kommunerna sågs det väl snarast som effektivisering och svar på kraven om mer offentliga tjänster.

  2. Borde rubriken snarare fråga: finns någon meningsfull demokrati kvar längre ? Hotad har den alltid varit. Fungerande då och då. Välfungerande ganska sällan, och alltmer sällan måste man säga. En förutsättning för fungerande demokrati är att folket är informerat och förstår vad valet handlar om. När har detta krav uppfyllts senast ?
    Vi kan jämföra Europa med USA. I Europa fungerade demokratin efter Andra världskriget då välfärdsstaten skapades. I USA byggdes aldrig någon egentlig välfärdsstat därför att plutokratin redan var ett faktum och arbetarrörelsen hade krossats. Detta illustreras på ett fantastiskt sätt i Michael Moores nya film ”Where to Invade Next?” Där reser han runt från land till land i Europa och kontrasterar vad en samhällsstyrd organisation kan prestera för medborgarna jämfört med sitt hemland där allting privatiserats. Att det blivit så illa i USA är knappast folkets vilja utan brist på kunskap och makt.
    Demokratidebatten i media är mest dimridåer. Det är de små små hjärtevärmande sakerna som får debatteras, medan alla stora frågor sedan länge tagits över av överstatliga organ eller inhemska teknokrater. Penningpolitiken som är en hörnsten i den ekonomiska politiken har i de flesta länder helt undandragits demokratisk kontroll. Det försöker man inte ens dölja utan förklarar det med hänsyn till ansvarstagandet som i politikers händer skulle leda till kohandel och kaos. Där har vi det – de folkvalda kan inte styra, därför måste de spela teater i stället.
    När de gamla partierna sopades av banan i Grekland som en protest mot åtstramningspolitiken – vad hände ? Ingenting hände. EU-teknokraterna sade att de skiter i ert valresultat – de nya styrande skall krypa till korset i Bryssel, annars krossas de. Och de stackarna kröp till korset.
    Det gröna partiets kandidat i presidentvalet i Finland sade att folket inte kan rösta om NATO därför att så mycket är hemligt i försvarspolitiken som de inte känner till. Detta i ett läge där endast 20 procent av väljarna ens vill ha ett medlemskap men där huvudfrågan i alla val som gubben ur lådan är NATO-medlemsskapet som på tvärs mot all folkvilja skall påtvingas folket.

  3. Det skulle vara förment att påstå det skulle gå särskilt bra för revolutionen just nu. I Göteborg motarbetas en mindre men aktiv proletär fackförening både av LO, Socialdemokrati och arbetgivare. Tveksamt om den fackföreningen kommer överleva trycket. Ser även nedan att Borås stad vill förbjuda Kommunistiska Partiet att hyra kommunens lokaler och hänvisar till att förhindra våldsbejakande extremism.
    Är kommunister extrema?

    https://www.nyatider.nu/boras-stad-stoppar-kommunistiska-partiet-fran-att-hyra-lokal-valdsbejakande-extremism/

    • Uppdrag Granskning har just visat ett mycket intressant program om Hamnkonflikten. Här finns utförlig text.Uppdrag Granskning
      Hamnarbetarförbundet är större än Transport bland hamnarbetarna i Göteborg.

      Nej kommunisterna är inte extrema. USA är mycket extremt i sin akrig och statskupper mot demokratier. Sveriges regering som vill samarbeta intimt med USA:s regering är väl också extrema. Liksom tolernasen mot ett ekonomiskt system som innebär stora ekonomiska skillnader och orättvisor.