Om några dagar får vi veta vem som ska verka som politisk ledare för världens enda superstat. Media har nu börjat tävla om att framhäva att detta är det sämsta presidentvalet i USA. Två mycket rika förespråkare för den ekonomiska eliten på 0,1 % eller så tävlar mot varandra. Den ene är en politiskt oerfaren mer rasistiskt inriktad buffel med litet egna idéer, medan den andra har en rejäl meritlista avseende politisk erfarenhet, men också av brott mot FN-stadga, folkrätt, korruption och ekonomiska fiffel – denna är favorit hos etablissemanget och dominerande massmedia.

Nedan diskuteras några grundläggande förhållanden och svagheter i USA:s valsystem. Några år har gått sedan jag
publicerade jag ett inlägg där USA:s expresident Jimmy Carter ifrågasatte att USA var demokratiskt.

Ja, Jimmíe Carter har faktiskt upprepade gånger påstått att USA inte längre är en demokrati, t.ex. i Oprah Winfreys program”Former President Jimmy Carter thinks the United States is no longer a democracy, calling the nation an ”oligarchy” during an interview with Oprah Winfrey.” Är han ute och cyklar, eller bakom flötet – eller insiktsfull?
http://mic.com/articles/125813/jimmy-carter-tells-oprah-america-is-no-longer-a-democracy-now-an-oligarchy#.q6Rpqab8q

Mina exempel nedan är inte de senaste – men de är lika aktuella idag!

Frågan om valet också för att USA kritiserar andra länder för bristande demokrati. Och än mer då USA startar krig med det uppgivna motivet att införa demokrati (förre presidenten GW Bush prisar sig för att ha infört demokrati i Irak). Jag har i tidigare blogginlägg påvisat att demokratin under senare år minskat på olika områden i USA, baserat på uppgifter från och bedömningar av jurister i USA. I debatt har jag då bl.a. replierat på bedömning av statsvetare och andra att det finns grader av demokrati och mellanformer mellan diktatur och demokratin. En dikotom uppdelning av demokrati och diktatur är inte möjlig menar dessa forskare.

I boken ”Dollarocracy – how the money and media election complex is destroying America” ges en ingående och skrämmande analys som påvisar hur valsystemet i USA alltmer fjärmat sig från att vara demokratiskt. Den är skriven av Robert E McChesney, Gutgsell Enodwed professor vid och John Nichols som är journalist vid tidningen Nation.

I inledningskapitlet får vi veta att valet 2012 kostade 10 000 000 000 dollar, dvs. motsvarande 65 miljarder svenska kronor, efter en kraftig ökning sedan 2008. Har detta stöd hos väljarna? Enligt en opinionsundersökning av Rasmussens Reports group av ett slumpvis urval i USA 2012 tror 59 % av de svarande att valen i USA är riggade för att ge resultat som är bortom väljarnas kontroll. Enligt en annan opinionsundersökning året innan menade 45 % att det var bättre att välja medlemmar till USA:s kongress genom lottning bland telefonnummer i telefonkatalogen än i valen. DN skriver ändå idag att särskild beslut behövas i kongressen om USA inte ska gå i bankrutt formellt. Pengar finns – men hur används de? Vi minns att Obama fick motsvarande 100 miljoner kronor i kampanjstöd från Wall Street 2008, varav 7 miljoner från Guldman Sachs. Författarna menar att:
”Dollarocracy includes research and analysis of the following topics:
* a history of the development of election laws and campaign finance since the beginning of the republic through Citizens United
* an accounting of the $10 billion spent on the 2012 election campaigns—where it came from and what it was spent on—nearly twice what was spent in 2008. And we explain why is going to only get worse
* an examination of what big funders get by bankrolling election campaigns; basically they remove the general population from having any meaningful influence over government policies
* a review of the Supreme Court’s extraordinary 40 year path to overturn all legislation on campaign spending and make unlimited, anonymous and unaccountable individual and corporate campaign spending not only possible, but rational* a detailed examination of the growth, nature and impact of political advertising, and the media corporations that benefit by it as they discontinue actual campaign journalism. These media giants profit mightily by the dreadful election system and are to campaign finance reform what the NRA is to gun control how the collapse of journalism and the lack of meaningful public media have accelerated the crisis; this is as much an issue of dreadful news media as it is an issue of campaign finance and election laws
there is now a “money-and-media election complex.” This complex is built on a set of commercial and institutional relationships connecting wealthy donors, corporations, lobbyists, politicians, coin-operated “think tanks,” massive media conglomerates, beltway pundits, and now super-PACS. These relationships are not just eviscerating democratic elections, they are benefitting by that evisceration
* a trailblazing chapter on how the Internet has been incorporated into the “money-and-media election complex.” The NSA has nothing on the politicians who data mine, surreptitiously monitor and manipulate voters in a manner that has made Madison Avenue and Silicon Valley corporate giants envious.* a conclusion on how Americans are beginning to fight back and the inspiring grassroots movements to establish the constitutional right to vote and to eliminate corporate campaign spending

Låt mig beröra några av bristerna med valsystemet i USA. Jag kan tillägga att jag bott ett år i USA och besöker släktingar och samarbetspartner i USA vart eller vartannat år samt har övervägande positiva erfarenheter i kontakten med olika människor i USA.

1. Svårigheter att få rösta. I USA måste man registrera sig före en tidpunkt före valet. Dagens Nyheter skriver 25/9 2012 att ”Nya vallagar gör det svårare för minoriteter att rösta” och ”Vid valet 2008 missade 6 miljoner amerikaner sista datum för registrering och kunde ej rösta.” Vid valet 2008 var bara 71 % (146 miljoner invånare) av alla röstberättigade registrerade enligt USA:s SCB. Genom de nya vallagarna med skärpta krav på foto-id (som 11 % saknar, 25 % bland svarta), ökade svårigheter för röstregistrering och poströstning ökar svårigheterna, vilket särskilt drabbar de med mindre resurser, en grupp som anses främst vilja rösta på demokraterna. Vidare saknar de miljontals medborgare i USA som är dömda till fängelse rösträtt.

2. Lågt valdeltagande. Vid president- och kongressval röstar sedan decennier endast 50-60 % av de röstberättigade. Vid presidentvalet 2008 röstade knappt 130 miljoner, vilket var knappt 62 % av alla röstberättigade (Wikipedia), den högsta siffran sedan 1968. Obama fick knappt 53 % av rösterna, vilket innebär att knappt 33 % av de röstberättigade aktivt röstade för Obama. Då GW Bush vann över Al Gore år 2000 hade den senare fler röster, valdeltagande var lägre, varför den valde presidenten bara fick drygt 25 % av de röstberättigades röster. Vad säger det om legitimiteten?

3. Elektorsystemet, som gynnar delstater med mindre befolkning. Detta kan innebära att den kandidat som får flest röster inte vinner. Vid valet 2000 fick Al Gore 48,4 % av rösterna medan GW Bush fick 47,9 %. Elektorsystemet anses också medföra att valdeltagandet lätt sjunker i delstater som anses säkra för ena parten, varför de som sympatiserar med motståndaren kanske avstår.

4. En stark ekonomi behövs hos presidentkandidaterna, med ekonomiskt stöd från näringslivet i praktiken. Obama fick 14,9 miljoner USD (100 000 000 kronor) från Wall Street inför valet 2008, varav 1 miljon från Goldman Sachs. Enligt morgonekot 25/9 beräknas valkampanjen totalt kosta 10 000 miljoner USD – ungefär 65 000 000 000 kr i dagens penningvärde. Detta ger lätt ett beroende, och inte för inte kommer många av GW Bush och Obamas män från näringslivet.

5. Smutskastning av motståndaren i annonser och reklam dominerar. Vid presidentvalet 2008 användes 2 800 miljoner dollar till TV-reklam, medan beloppet i år beräknas bli 5 000 miljoner dollar.
År 1972 spenderades 37 miljoner USD totalt på politisk reklam i TV, vilket var fyra gånger mer än 1960. Dessa 37 miljoner USD 1972 motsvarar 200 miljoner år 2012. I årets presidentval spenderar man alltså 25 gånger mer på TV-reklam än 1972. Forskning visar att andelen negativa politiska TV-inslag, inkl. de med smutskastning, ökat från 50 % år 2000 till 60 % år 2008. Och andelen var större vid kongressvalen 2010 (”unpreccedent”) och är mer framträdande detta presidentval.

6. Smutskastningen har effekt. Ett känt exempel är från presidentvalskampanjen 1988. Då ledde den demokratiske kandidaten Dukakis över G Bush den äldre med 17 %. Bush kampanjgäng kom på att Dukakis gett permission till en färgad fånge, som under permissionen våldtog en vit kvinna. De kunde blåsa upp detta till, liksom en nedsmutsning av hamnen i Boston till orimliga proportioner. Sonen GW Bush inför valet år 2004. Under sommaren ledde demokraten John Kerry, och hans insatser i Vietnam som dekorerad soldat i framträdanden med hans ”band of Vietnam brothers” kontrasterade mot Bush som undvikit att ta värvning. Då framträdde en oberoende grupp ”Swift Boart Veterans for Truth” som i en serie TV-annonser med framgång förde fram budskapet att Kerry egentligen varit en fegis och förått sin soldatkompisar i Vietnam.

7. Politiska budskap har fått minskad sändningstid av TV-bolagen.1952 fick kandidaterna 60 minuter på sig att presentera sitt budskap, 1972 20 minuter medan tiden var nere i 5 minuter år 1988. Att man har 3 timslånga debatter på TV mellan presidentkandidaterna i år är förstås bra. De motverkas dock av massmediareklamen.

8. TV-bolagen skär guld med täljknivar genom den kraftig ökning av betalda politiska TV-inslag. I början av 1990-talet svarade dessa för 2 % av vinsten medan de beräknas svara för 20 % 2012. Och här behövs knappast några säljinsatser av TV-bolagen och de får betalt i förväg.

Sammanfattningsvis innebär utvecklingen en kraftig ökad kommersialisering av politiken där presidentkandidaterna blivit en handelsvara som ska säljas in, och som då också blivit mycket beroende av rika och av storbolag. Den ökade smutskastningen, de fula tricken och den minskade tiden för seriös debatt har inneburit att demokratin kraftigt urholkats, hur än den definieras. Om detta påverkar valdeltagandet i USA vet jag inte, men folk är där kanske lika trötta på politisk TV-reklam som på annan TV-reklam – ett sundhetstecken.Erfarenheterna från Bernie Sanders visar på den möjliga framgången för ett socialistiskt parti som vill ha progressiv skatt, stark allmän hälso- och sjukvård, bra socialförsäkringar och möjligen reduktion av de enorma militärutgifterna. Men också på etablissemangets förmåga att suga upp kritiker

intressant.se, USA, politik, president, kapitalism, orättvisor, ekonomi,
val pengar, demokrati, reklam,TV, Obama,Romney