Statskupp på gång i Venezuela?

Detta blogginlägg inleder med en färsk rapport i etablerade media om sannolika planer i USA på statskupp i Venezuela (I) och fortsätter med utdrag ur en artikel om Colombias roll (II) och ett större latinamerikanske perspektiv och avslutas med en kommentar av mig. Man får komma ihåg att frågan om statskupp i Venezuela har diskuterats av och till under senare år, och även komma ihåg att ett USA-stött statskupsförsök skedde 2002. Nu verkar dock faran större. Venezuela nästa land för USA-statskupp? Maduro vädjar.

USA:s utrikesminister Mike Pompeo berättade för Fox News på fredagen att den amerikanska regeringen förbereder en ”serie åtgärder” under de närmaste dagarna för att öka sin press på Venezuelas regering. Reuters; Expect US ‘Actions’ Against Venezuela in Coming Days – Pompeo”>Sputniknews och New York Times

Utrikesminister Pompeo. By Gage Skidmore from Peoria, AZ, United States of America – Mike Pompeo, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=62767759

”Under de närmaste dagarna kommer man att se en rad åtgärder som fortsätter att öka trycket mot venezuelanska ledare, som arbetar direkt mot det venezuelanska folkets intresse,” berättade Pompeo.

President Trumps administration har fört en hård linje mot presidenten Nicolas Maduro, som lovat att föra arvet vidare från förre presidenten ugo Chavez.

I augusti 2017 utfärdade Trump sin första sanktionsrunda mot landet och kallade det en ”diktatur”. Sedan, i maj 2018, en dag efter att Maduro återigen vunnit presidentvalet i ett demokratiskt val, införde USA ytterligare sanktioner.

Medan Maduro har anklagat USA för ekonomisk krigföring och sabotage har USA ibland tagit en mer aktiv roll i att undergräva regeringen. Efter ett mordförsök på Maduro 4 augusti, vilket involverade en drone med sprängämnen, anklagade Caracas USA för att stödja förövarna.

I juli avslöjade McClatchy en psykologisk plan från USA:s utrikesdepartement för att övertyga Maduro om att en medlem av hans ”inre cirkel” faktiskt var en CIA-agent för att göra honom misstänksam.

I början av september avslöjade New York Times att Trump-administrationen hade diskuterat planer på att störta Maduro i en våldsam kupp tillsammans med oppositionsledare.

Efter ett misslyckat kuppförsök mot regeringen 2002 anklagade president Chavez USA för att ha deltagit i det.

President Maduro. By Congreso de la República del Perú – File:Canciller de Venezuela y Ofrenda Floral a Bolívar (2).jpg, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=25028666

II. De närmaste 90 dagarna avgör Venezuelas och (Sydamerikas) framtid.


Nedan följer utdrag ur en artikel på Svensk-Kubanska föreningens hemsida från 9/10, De närmaste 90 dagarna avgör Venezuelas och (Sydamerikas) framtidvilken är en översättning av en artikel av José Negrón Valera 180906 Venezuelaanalys

Colombias USA-stödda paramilitär, är en trolig spjutspets i ett kommande anfall mot Venezuela.
Den troligaste hypotesen är att USA är i färd med att beordra Colombia att utlösa en våldsam attack mot Venezuela för att inte Sydamerika ska kunna göra sig fritt från USA:s kontroll.

Washington behöver ett krig som innefattar hela regionen för att hindra Lula från att komma tillbaka i Brasilien och för att högerpresidenten Macri i Argentina kan överlämna sitt land till Internationella Valutafonden.

Genom att starta ett krigsäventyr kommer alla inhemska protester att tystna och opinionen vändas för att koncentrera sig på konflikten med andra länder. Historien är full av sådana exempel.

De senaste dagarna har dessutom flera av de olika politiska aktörerna gjort nyckeluttalanden som verkar visa enigheten bland militära ledare i USA i aggression mot Venezuela. Marco Rubio, en extremhöger USA-senator, anser att en militär intervention är en enorm möjlighet då Venezuelas regering utgör ett ”regionalt hot”, en åsikt han delar med John Bolton, nationell säkerhetsrådgivare till Vita Huset. [Det var för övrigt under Obama som USA började med de löjliga påståendena om att Venezuela utgjorde en säkerhetsrisk för USA].

Ramon Muchacho, talesman för den venezolanska högeroppositionen, har deklarerat att vad gäller militär intervention mot hans land så ”vid detta ögonblick måste det vara mycket intensiva, högnivåkonsultationer mellan militära experter, säkerhetsanalytiker och flera länder i regionen, främst Colombia, som efter USA är det land som har makten och styrkan att agera.”

Frågan är inte om de planerar att attackera, utom när.

Samuel Moncada, Venezuelas FN-representant har understrukit att hans land befinner sig i en ”ytterst farlig fas i aggressionen. Vi talar om hur migration och socio-ekonomiska frågor har manipulerats för att göra dem till en fråga om regional fred och säkerhet.”

För Moncada så är Brasiliens beslut att skicka militär till gränsen mellan länderna för att ta itu med venezolansk utvandring bara en förevändning. Samma sak gäller den intensifierade medieuppmärksamheten för samma sak vid gränsen med Colombia. Det handlar om att skapa en ”aktion eller händelse för att provocera fram eller rättfärdiga krig”. Att skapa en bild som gör att de kan deklarera att Venezuela är en fallerad stat som skapar regional instabilitet.

Också OAS, de Amerikanska Staternas Organisation som är en trogen USA-allierad, har kallat till möte med det permanenta rådet för att behandla ”migrationskrisen orsakad av situationen i den Bolivarianska Republiken Venezuela.” Representatnter för Internationella Migrationsorganisationen IOM och FN:s högkommissionär för flyktingar, UNHCR, har bjudits in.

OAS logga

Moncadas uppfattning är att ifall dessa organisationer deltar så ” rättfärdigar de att påbörja fientligheter med hotet om användning av militär makt för att i förebyggande syfte försvara USA:s säkerhet.”

Vad bör då Venezuela göra? Först och främst att beväpna gränsen.
Sabotagen nyligen i delstaten Zulia mot energiinfrastrukturen är en fingervisning om i vilken region Colombia planerar att anfalla.

Dessutom är det helt nödvändigt att göra som i delstaten Tachira, alltså inkludera så många i milisen som möjligt för att ett sammanhållet försvar för nationen omgående kan aktiveras. Doktrinen om ”hela folkets krig” måste användas fullt ut.

Slutligen måste vi inse att inom doktrinen om icke-konventionell krigföring så kommer inte aggressionen genom ett traditionellt anfall från armén. Det är högst troligt att, åtminstone inledningsvis, lotten att falla på colombiansk paramilitär, USA:s väpnade arm i regionen att agera med fullt logistiskt och militärt stöd från Washington och stöd på marken från Colombia.

Det andra Venezuela måste göra är att begära omfattande skydd och gemensamma operationer med Ryssland och Kina. September kommer att vara avgörande då USA- och NATO-enheter placeras ut vid Colombias gränser. Säkerhetsarbete och förebyggande åtgärder är fundamentala.

USA:s initiativ att bygga vattenbrunnar i ett område så känsligt som Guajira kan bara vara reklam för att dölja installation av elektroniska krigsvapen med syfte att orsaka allvarliga störningar under Venezuelas operationer. Det är rimligt att tro att elektronisk störning genom användning av E3 AWACS satelliter och flyg planeras för att ge Venezuelas övningar negativ publicitet inför den internationella opinionen.

Precis som kärnvapen skyddar Nordkorea från att bli utraderat av NATO så garanterar en allians med Ryssland och Kina att Venezuela inte röner samma öde som Libyen, Irak och Jemen. För USA är det högsta prioritet att minska Rysslands inflytande i Sydamerika.

Det tredje är att försäkra sig om intern enighet och sammanhållning. För några dagar sedan rapporterade websidor kopplade till den venezolanska oppositonen, att ”anonyma grupper” spred pamfletter med budskap om kommande destabiliseringsoperationer mot regeringen.

I ett land där ledningen för oppositionen är splittrad är det ekonomin som oroar alla. Trots att regeringen har ingått avtal om priser med affärs-och företagssektorn så har en ny våg av brist på livsmedel dykt upp i vissa områden. Ett klimat av tillit och stabilitet i befolkningen är vitalt för Venezuelas regering för att kunna möta ett hot utifrån som verkar allt mer troligt att bli en realitet.

III. Min kommentar.


Vill påminna om att då det gäller mot demokratier statskupper och stöd till sådana statskupper är USA helt ledande i världen. USA:s utrikespolitik innebär inte alls något stöd till demokratin, som vi luras att tro.
USA kan kritisera och angripa diktaturer som står självständiga i förhållande till USA, som Irak, Libyen och Syrien men inte andra (Egypten, Tunisien, Bahrain, Saudiarabien, Pinochets Chile och alla de militärdiktaturer som USA stött/etablerat i Sydamerika och även i Sydostasien.) Några demokratiskt valda regeringar som USA störtat i statskupper. Listan är inte heltäckande.
-Mossadeq i Iran 1953;
-Arbenz i Guatemala 1954;
-Lumbumba i Kongo 1960;
-Sukarno i Indonesien 1965;
-Allende i Chile 1973;
-Sihanouk i Kambodja 1970;
-USA invaderar militärt och störtar den demokratiska Bishopregeringen i Grenada 1983;
-USA understödjer statskupp en i Venezuela 2002, och erkänner, omedelbart och officiellt, kuppmakarna som de nya representanterna för landet. Problemet för USA var att kuppen misslyckades;
-Den folkvalde presidenten Aristide kidnappas i Haiti av USA 2004 och skickas till Afrika. En statskupp genomförs, med USA:s stöd och många Aristide-anhängare mördas eller fängslas;
-Zelaya i Honduras 2009;
-Statskuppsplaner mot al-Assad omkring 2012-2013;
-Stödet till den egyptiska militärens statskupp mot Morsi 2013.
-Stödet till statskuppen i Ukraina i februari 2014
-Statskuppsförsök i Venezuela 2015.

  12 comments for “Statskupp på gång i Venezuela?

  1. 22 september, 2018 at 18:17

    Varför ingen attackerar själva källan till problemet är svårt att förstå.

    • arbetarklass
      23 september, 2018 at 00:18

      Du menar USA?
      På den här bloggsidan betraktas USA som en fiende men man får inte glömma att USA har ett stort förtroende runt om i världen och inte minst i vårt eget land Sverige. USA har ett anseende som demokratins försvarare och som många länder och regeringar förlitar sig till. En demokrati innehållande ett mer eller mindre överenskommet innehåll efter gammal västerländskt tradition. Men Anders Romelsjö har en stor poäng här. För att möjliggöra en regim change i Venezeula måste regimen där först demoniseras och det är där demokratin kommer in i bilden. För om många länder tycker att Venezuela inte svarar upp tillräckligt mot demokratin och man kan peka på att folket lider så kan åtgärder vidtas utan betydande protester. Anders R kan dom där exemplen men jag tänker närmast på de grymheter som västvärlden genomförde mot ”regeringarna” i Irak och Libyen. Socialism och klanstyren är inget som accepteras av demokratin. Demokrati betyder ”folkstyre” och något som ska missioneras över hela jordklotet menar försvararna. Men jag ifrågasätter om det alltid är bästa valet. Jordens länder har ibland väldigt långa traditioner och om en sådan bryts alltför häftigt kan landet kastas in i ett okontrollerat kaos som knappast är till folkets väl och ve. Den internationella solidariteten har en vacker fasad men brukad på fel sätt så kan den bli fullt jämförbar med Pandoras ask.

      • 23 september, 2018 at 15:39

        På den här bloggen i världen finner vi att USA:s ledning – inte det amerikanska folket – för en folkrättsvidrig utrikespolitik med flera krig hitills detta millenium. Vilka dödat över 2 milj människor, skadat fler och drivit fler på flykt. Vi finner att USA bedriver en olaglig sanktionspolitik mot flera länder. Man har en omfattande kontroll över alla medborgare via bl.a. NSA och förre presidenten stoppade fler visselblåsare än alla tidigare presidenter. USA är också helt ledande i statskupper mot demokratier. USA:s utrikespolitik är odemokratiskt och bryter ej sällan mot internationell rätt. Demokratin i USA har urholkats (upphört enligt ex-president Carter), då en presidentkandidat måste kunna disponera långt över 100 milj dollar för att ha en chans. USA:s demoniseringspolitik av motståndare som Ryssland är mycket framgångsrik. Den som vill stå upp för demokrati, yttrandefrihet och FN-stadga har all anledning att kritisera och bekämpa USA:s politik. Tilliten till USA minskar på många håll i världen. Enligt en opinionsundersökning i Tksland i maj Enligt en opinionsundersökning från ZDF-Politbarometer saknar 82 procent av tyskarna tillit till USA, Tysklands främsta allierade traditionellt, nästan 7 gånger fler än de 14 procent som uppger att det har tillit till USA.

        I samma mätning har 36 % (250 % fler) förtroende för Ryssland och 43 % (300 % fler) har förtroende för Kina. ZDF-Politbarometer:Tyskarna har mycket större tillit till Ryssland och Kina än till USA

        USA:s internationella politik har en vacker fasad men som den brukas är den ofta fullt jämförbar med Pandoras ask.

    • Zoltan Tiroler
      23 september, 2018 at 11:14

      Martin Gustavsson: du menar förstås USA? Vem har du tänkt ska attackera det?

  2. Kerstin Stigsson, medlem i Sveriges Kommunistiska Parti
    22 september, 2018 at 18:37

    Du glömde, Anders Romelsjö, att föra in på listan över USAs interventioner att USA invaderade Afghanistan redan i början av juli 1979 – ungefär sex månader innan Sovjetunionen ansåg sig vara tvungna att tillmötesgå den afghanska regeringens begäran om hjälp.
    https://www.counterpunch.org/2011/10/14/the-price-of-getting-it-wrong/

    • 22 september, 2018 at 21:26

      Nej USA invaderade inte, men försökte i vanlig ordning stärka sitt inflytande i landet.

      I artikeln står:

      As Paul Jay of the Real News (and before him, the French publication Le Nouvel Observateur) discovered, the Carter administration made the decision to intervene in an Afghan civil war fully six months before the Soviet invasion. In a July 1979 “finding” the White House authorized U.S. military and intelligence agencies to supply the anti-communist mujahideen fighters with money and supplies.

      The “finding” was the beginning of “Operation Cyclone,” a clandestine plan aimed at luring the Soviets into invading Afghanistan. From a relatively modest $23 million down payment, Cyclone turned into a multi-billion behemoth—the most expensive intelligence operation in U.S. history—and one that eventually forced the Soviets to withdraw.

  3. Kerstin Stigsson, medlem i Sveriges Kommunistiska Parti
    23 september, 2018 at 07:00

    Jaså, du anser att USA som vanligt försökte stärka sitt inflytande med att Jimmy Carter skrev under ett ‘[…] covert directive that provided secret aid to violent opposition fighters in Afghanistan’?
    https://sputniknews.com/military/201801291061067966-uk-mujahideen-afghanistan-secret/
    Så vad är skillnad enligt DIN definition om att intervenera och invadera?
    Det Internationella militärinsatsen i Libyen 2011 (NATO och USA) försökte också i sin vanliga ordning att stärka sitt inflytande i Libyen. De kallade det också för att intervenera.
    Min definition om vad intervention är när man utbildar och förstärker våldet och tortyren i ett land, som t ex ‘Chile och Allende 1972’ (vilket också står på din lista, samma lista där du inte nämner USAs intervention i Afghanistan den 3 juli 1979).
    Att intervenera kan också betyda att man hjälper en annat lands lagliga regering med beväpnade styrkor, t ex att Ryssland hjälper Syrien. Och att Sovjetunionen hjälpte den afghanska regeringen 1979.
    Min definition av invasion av ett land är två. Ett när ett land eller flera länder anfaller ett annat land med beväpnade styrkor (vilket inte börjar bli så vanligt idag). Den andra definitionen av invasion börjar bli allt mer vanligare i dagens konfliktfyllda värld. Och är också att man för ett proxykrig, finansierar och beväpnar en opposition (som man gör i Syrien) – och som USA gjorde sommaren 1979.
    Jag tror inte att USA kommer att försöka invadera Venezuela, som de gjorde med Irak. Men de kommer förmodligen att invadera landet via proxykrig, och beväpnar den borgerliga oppositionen – precis som de gjorde i Afghanistan 1979.

  4. Sven Andersson
    23 september, 2018 at 14:51

    Mycket fria fantasier i den här artikeln som är omöjliga att kontrollera. Att Colombianska ”paramilitärer” skulle användas för angripa Venezuela är bara pinsamt. Sedan den paramilitära gruppen AUC avvecklades 2003 så finns det bara lokala rester kvar som är förmögna på sin höjd att smuggla kokain och lönnmörda sociala aktivister. För att angripa Venezuela krävs en reguljär armè. Lokala gangstrar i Malmö kan ställa till mycket skada men de kan inte invadera Ryssland.
    Tidigare har alla länder i regionen varit kraftigt emot en militär intervension men nu verkar det som om Guyana och Colombia vacklar och la ner sin röst vid senaste mötet i Limagruppen som annars vidhåller sitt motstånd mot ett militärt ingripande.
    (Lima-gruppen består av Argentina, Brasilien, Canada, Chile, Colombia, Costa Rica, Guatemala, Honduras, Mexico, Panama, Paraguay, Peru, Guyana och Saint Lucia). Ytterligare en faktor som kan innebära ökade spänningar är Kinas ökade inflytande över Venezuelas oljeproduktion. Nyligen har ett nytt massivt investeringspaket avtalats med Kina för att få Venezuelas förfallna oljeindustri på fötter
    Och det är hög tid, produktionssiffrorna är fortfarande på väg ner och var förra månaden nere på drygt 1,2 miljoner fat per dag från c:a 3 miljoner fat för några få år sedan. Problemet är om USA kan tillåta att Kina lägger beslag på ännu en oljereserv (världens största). Jag tror att USA i stort sett accepterat både Chavez och Maduro så länge som USA var Venezuelas största handelspartner.
    Man krigade med högtidiga fraser om rrrrrevolution från ena sidan och demokrati/mänskliga rättigheter från den andra. Samtidigt satt man i bolagsstyrelserummen och förhandlade om priser. Tar Kina fullständigt kontroll över Venezuelas olja så innebär det för första gången ett verkligt hot mot USAs intressen. Och när det sker på USAs ”bakgård” skulle det om det vill sig illa leda till en ny Kuba-kris modell 1962.

  5. Sven Andersson
    23 september, 2018 at 18:42

    Några siffror för att bedöma rimligheten i påståendet att Venezuela skulle bli attackerat av Colombianska paramilitärer som främsta styrka.
    De s.k. paramilitära grupper som finns kvar i Colombia består huvudsakligen av lokala kriminella organisationer med droghandel som huvudsysselsättning. Ingen vet riktigt hur många det rör sig om men International Crisis Group påstod 2014:
    ”New Illegal Armed Groups (NAIGs). Their number has fallen from 32 in 2006 to three, but they still muster some 3,000 members often concentrated in regions with a strong paramilitary legacy such as Uraba, the Eastern Plains, the south-western departments or the Caribbean coast. ”
    Enligt artikeln ovan skulle alltså dessa kriminella gäng vara huvudstyrkan i en attack mot Venezuela! För att få lite perspektiv på styrkeförhållandena. Venezuelas väpnade styrkor består enligt Wikipedia av:
    1. Army
    The Venezuelan Army (Fuerzas Terrestres or Ejército), is made up today of roughly 130,000 troops
    2. Navy (Fuerzas Navales or Armada Bolivariana)
    The staff is estimated at 60,000 personnel including 12,000 Marines

    3. National Guard
    The National Guard of Venezuela (Fuerzas Armadas de Cooperacion or Guardia Nacional), is a military corps with police functions with roughly 70,000 troops,

    4. National Militia
    400,000 men and women are on various training levels

    Summa: Venezuelas väpnade styrkor: ung. 660 000

    Bara som jämförelse så har Colombias väpnade trupper följande storlek
    Army: 246,325
    Navy: 33,824
    Air force: 13,928
    National police: 176,557

    Summa Colombias väpnade styrkor: ung. 500 000

    Man brukar normalt använda som tumregel att en angripande nation måste vara 3 gånger så stark som en försvarande nation. Detta förutsätter att den försvarande nationens befolkningen har försvarsvilja. I Venezuelas fall är det tveksamt.
    Venezuelas väpnade styrkor är således 220 gånger så starka som Colombias ”paramilitärer”.
    Och Venezuelas arme är något större än Colombias.

Comments are closed.