Just nu finns en intressant artikel på New York magazine på nätet. Man gör reklam för den på tidningens förstasida med texten ”Den första judiska presidenten”. Den är både läsvärd och intressant, om än lite för lång. Men jag citerar inledningen så att den som är intresserad kan gå direkt dit för att läsa:
John Heilemann/New York magazine: Barack Obama is the best thing Israel has going for it right now. Why is that so difficult for Netanyahu and his American Jewish allies to understand?
The last time Barack Obama and Benjamin Netanyahu shared each other’s company, you could say that the encounter did not go well—if by “not well” you mean abysmally. This was on May 20, the day after Obama gave his big speech on the Arab Spring, in which he unleashed a tsunami of tsuris by endorsing the use of Israel’s 1967 borders “with mutually agreed [land] swaps” as the basis for a two-state solution with the Palestinians. Obama and Netanyahu were seated in the Oval Office for what was supposed to be one of those photo ops devoted to roasting rhetorical chestnuts about the solidity of the U.S.-Israel alliance. Instead, while Obama watched silently, looking poleaxed, Netanyahu lectured him—for seven and a half minutes, on live television—about the folly, the sheer absurdity, of suggesting Israel ever return to what he called the “indefensible” 1967 lines.
Obama was furious with Netanyahu, who in choosing to ignore the crucial qualifier about land swaps had twisted Obama’s words beyond recognition—the kind of mendacious misinterpretation that makes the presidential mental. The seniormost members of Obama’s team felt much the same. Joe Biden, Hillary Clinton, Bob Gates, Bill Daley, the former Mideast-peace envoy George Mitchell: All were apoplectic with the prime minister, whose behavior over the past two years had already tried their patience. “The collective view here is that he is a small-minded, fairly craven politician,” says an administration source deeply involved in its efforts to push the parties to the negotiating table. “And one who simply isn’t serious about making peace.”
But this week, when Barack and Bibi arrive in New York for the 66th session of the United Nations General Assembly, they will not be going toe-to-toe but standing arm-in-arm. For months, the Palestinian president, Mahmoud Abbas, has been threatening to mount a bid for statehood recognition at the U.N. The Obama administration has been scrambling furiously to fashion a compromise with Abbas to forestall that application—at this writing, to no avail—and has pledged to veto the bid should it come before the Security Council. Fortsätter i New York magazine…
it Andra om: NY Magazine, Obama, USA, Judisk, Palestina, Israel, Politik sr1 dn123 svd123 svt ex12 ab12
Tweet
6 svar till “Obama, den första judiska presidenten?”
Ok då måste ogillande av USA:s president räknas till antisemitism?!
Eller?
Nu har det motsatta bevisats att det inte är Israels som är USA:s 53:dje stat, utan att det är USA som är en stat i Israel!
Obama har överträffat sin föregångaren George w Bush som var den mest fanatiska anhängare av Israel bland alla amerikanska presidenter , Obama låter som om han är en sionistisk ledare
Han har nergrävd sina egna ord i Kairo för ett och ett halvt år sedan och han har också undergrävt sin trovärdighet ,
Obama är mycket inspirerad av den värsta sionistiska propaganda , Det är bara klippa och klistra
Han säger sig talar en historisk fakta om Israel som har förkastat av många israeliska historiker , Han talar om rättvisan , förtryck men inte när det gäller Israel
Han talar om friheten men stödjer Israel ockupation , Han talar om mänskliga rättigheter men blundar för Israel
Obama är lik alla andra tidigare presidenter som har hållet Palestina som ett offer för USA.s politik , samtidigt alla dessa presidenter hållets som gisslan av de israeliska politiker och så har det varit under de senaste 6 decennierna
Varför blev det så ?
Varför blev det så ?
För att det är val igen i USA nästa år, en amerikansk president som inte beundrar Israel kommer aldrig att bli återvald. Han skulle ha agerat direkt efter Kairotalet, nu är det kört.
Det beror i sin tur främst på att fundamentalistiska kristna, en nyckelgrupp bland republikanska väljare, tror att alla judar måste samlas i Israel för att Domedagen ska kunna komma.
Är det inte så att Obama är en svag, opportunistisk och oärlig president? Inför valet talade han om ”change” – men han har i allt väsentligt fortsatt högerrepublikanen Bush’ krigspolitik och ekonomiska politik också. Han tog inga större initiativ då demokraterna hade majoritet i kongressen, med undantag av vad som blev en mycket urvattnad sjukvårdsreform. Han fortsatte med Bush krigsminister Gates och säkerhetspolitiska rådgivare (marinkårsgeneralen Jones), stängde ej Guantanamo. Han rustade upp i bl.a Afghanistan där det kommer att vara mer US-trupp efter neddragningen än då han tillträdde, och där användningen av obemannade flygplan kraftigt ökat, med ökat risk för att civila skadas.
”Reformerna” inom finanspolitik är mycket obetydliga (Nobelpristagare Stiglitz), och spekulanterna inom finansvärlden tjänar åter miljarder US dollar i bonusar.
Under valkampanjen fick Obama 14,9 miljoner US dollar (c:a 100.000.000 kr) i stöd från storfinansen. Är det elakt att säga han tjänar sina herrar väl?
Åh herre, ibland blir man glömsk och hoppas på en möjlighet till fred, sedan läser man om uttalanden från Netanyahu och vad han anser om 1967-gränsen och slås tillbaks till verkligheten. Fred känns just nu ljusår iväg. Israel är för envisa, för extremnationalistiska.