Min dag startade nyss, den började som vanligt med frukost och med att jag slog på Radions P1 för att höra nyheterna 05.30.

Efter nyheterna kommer ett sammandrag av Ring-P1, det kan jag filtrera bort utan problem, därefter kommer ett inslag som kallas för Morgonandakt, där blir jag alltid tvungen att skruva ner volymen för att inte drabbas av dåligt humör. Jag har ingen förståelse för att Sveriges Radio ska tvinga på sina lyssnare den typen av sagoberättande, framförallt utifrån det faktum att ytterst få procent av befolk-
ningen i landet tror på något slags andeväsen som skapade jorden för sex tusen år sedan.

Jag har inget större problem med religiösa människor. De har laglig rätt att sprida sina felaktiga budskap oavsett om de är kristna, judar eller muslimer. De har rätt att tro på vad de vill, och det ifrågasätts inte bland majoriteten av innevånarna i landet. Det är först då deras tro inkräktar på andras livsutrymme som det skapar konflikt, t.ex. när fundamentalister vägrar att respektera icke troende, eller när vanföreställningarna tar sig uttryck som tungomålstalande och liknande.

Helle Klein citerar i dagens Aftonbladet den förre biskopen och teologen Nathan Söderblom och skriver: ”Människor, som fyllas av ett patos, vare sig det gäller livets eller tankens problem, blir lätt om de saknar humor och självironi innestängda i en het atmosfär utan luftväxling”, skriver Söderblom. Det skrevs 1919 men skulle kunna skrivas i dag om både kyrkans och politikens dilemma: avsaknaden av humor.”

I meningen efter hävdar hon att det gäller både kyrkans och – vänsterns förkunnare. Vem eller vilka som är vänsterns förkunnare vet jag inte riktigt trots att jag själv är vänster-
sympatisör. Ska det vara Lars Ohly och Josefin Brink, kanske Kalle Larsson och Ali Esbati? Det kan under inga omständigheter vara någon socialdemokrat som t.ex. Mona Sahlin, för inte ens Helle Klein har kallat Sahlin för vänster vad jag sett, och jag brukar ändå läsa vad Helle skriver. Men det är egentligen fortsättningen jag stör mig mest på, eller rättare sagt inledningen. Här har jag nämligen placerat inledningen efter Nathan Söderblom-citatet.

HK: ”Vad har Martin Luther att säga vår tid? Ganska mycket faktiskt. Nacka församling har startat en Lutherkurs. Bland deltagarna finns präster, diakoner, församlingspedagoger, barntimmeledare, frivilligarbetare, kyrkorådsledamöter, en imam från moskén i Fisksätra och en katolsk munk. Vi söker våra identiteter i det mångkulturella Sverige. I kväll gestaltas Martin Luther av skådespelaren Per Ragnar i en offentlig föreställning i Nacka kyrka.”

Att Helle Klein, som jag uppfattar som en klok kvinna, tar tjänstledigt från arbetet som politisk chefredaktör på landets största tidning för att bli präst är verkligen en udda sak. Var och en blir salig på sin tro heter det men vi var nog många som höjde på ögonbrynen när vi fick reda på det. När hon sedan fortsätter sin gärning som präst i Nacka så blev antagligen ännu fler förvånade.

Men mest förvånad blir jag när jag förstår att hon numera använder Aftonbladet som ett annonsblad för kommande evenemang i sin församling, och över att Schibstedt och LO inte tycks reagera på det. Helle har säkert hög kapacitet arbetsmässigt, hon klarar kanske att vara både engagerad präst och samhälls-
debattör, men var verkligen avsikten att hon skulle agera utifrån den kyrkliga plattformen som ledarkrönikör?

Nu har inte Aftonbladet någon religiös sida vad jag sett, möjligen passar Helles ledar-
krönika bättre på Kultur- eller Debattsidan. Men som ledarkrönika passar den definitivt inte.

Nåväl, politikens förkunnare saknar humor påstår hon, möjligen lyckades jag illa med att skruva ner ljudet på radions morgonandakt i morse, jag vet inte…

Helle Klein – Ledarkrönika

[tags]Helle Klein, Religion, Aftonbladet, Ledarkrönika, Morgonandakt, Propaganda, Nacka, Martin Luther, Nathan Söderblom, Schibstedt, LO, Humor, Politik[/tags]