Denna analys är skriven av Ulf Karlström, som berikat artikel med många artiklar i skilda ämnen. Han kommenterade också valet i september 2014. Hur kunde katastrofen ske?

”När detta skrivs den 10 september återstår två valkretsar och utlandsrösterna att räkna. Det slutliga resultatet presenteras därför först på ondag. Utlandsrösterna brukar ha en klar Alliansövervikt, varför nuvarande mandatställning 144-143, i de s k rödgrönas favör, med all sannolikhet svängs om. Stefan Löfvén har meddelat att han inte omedelbart avgår, utan skall börja skicka ut trevare.

Valdeltagandet var mycket högt i en europeisk jämförelse, 84,4 %, och en procent högre än 2014. Valet var mycket jämnt mellan blocken, och SD får en stark vågmästarroll med sin 17,6 %, en uppgång med 4,7 %. Partiet är valets stora vinnare, även om de själva hoppats bli större än M, och Sveriges andra parti. Ett skrämmande faktum är att 1,1 miljoner röstberättigade valde SD, och att ytterligare 317 000 personer, jämfört med valet 2014, slöt upp bakom Åkesson.

Vallokalerna stängde på söndagen kl 20 och inte långt efter presenterades Valu, dvs SVT valundersökning hur folk faktiskt röstade. Nedan jämförs den med det preliminära utfallet, och årets resultat i jämförelse med utfallet 2014 (+ eller -, i procent):

Parti: M C L KD SD S V MP
ValU 17,8 8,9 5,5 7,4 19,2 26,2 9,0 4,2
Röstningen 19,8 8,6 5,5 6,4 17,6 28,4 7,9 4,3
2018/2014 -3,1 +2,5 +0,1 +1,8 +4,7 -2,8 +2,2 -2,4

Vinnarna i procent är alltså SD, C, V och KD, i fallande ordning.
Feministiskt Initiativ raderades bokstavligen ut och tappade 157 000 väljare, och fick nu bara 27 700 röster eller 0,4 %. Troligen gick de flesta rösterna till V. Övriga anmälda partier fick i riksdagsvalet 64 000 röster eller 1,0 %. Antalet blankröster var nästan lika många, 51 000 eller 0,8 %. Räknas diverse ogiltiga röster, t ex på Kalle Anka-partiet, 24 000 röster, eller 0,4 % så valde nära 140 000 personer eller 2,2 % att inte rösta på riksdagspartierna och Fi.

Förlorarna i året val var således M, S och MP i fallande ordning. Det är intressant eftersom M och S var och är de två största partierna. I förhållande till SVT:s valundersökning så ökade bägge dessa partier med cirka 2 procent, medan SD tappade nära 2 procent. Tidigare val har röstande varit obenägna att uppge att de röstat på SD, När mer än 1 miljon röstar på SD tycks man inte längre skämmas över sin röstning. ValU överskattade också något V:s antal röster.

Hur skall då valet värderas, och vad konkret kommer att hända? För majoriteten av denna bloggs läsare är valresultatet dystert. SD är utifrån omröstningarna i förra riksdagen ett direkt högerparti, i 7-8 frågor av 10 röstade man med Alliansen. I Natofrågan svängde man på mycket kort tid, och röstade för det s k värdlandsavtalet. Kritiken mot EU har tonats ned och någon Svexit viskas det inte ens om. Således har en rejäl framryckning skett av borgerliga positioner i riksdagen.
De socialdemokratiska partiledningarnas högersvängar sedan 1980-talet förstärker det trista faktum att vi har levt och lever – för närvarande – i Högerns och Nyliberalismens Tid.

V samlade ytterligare 150 000 väljare, till totalt nära 0,5 miljoner. Partisekreteraren Aron Etzler förklarade sent på söndagkvällen att partiet vuxit i medlemsantal till 25 000 och att många är unga. Det är möjligt att det förhåller sig så, men frågan är om V:s utomordentligt svaga organisation, med obefintligt basarbete kan förklara framgången? Det är väl knappast så att Fi ”råkade” tappa 150 000 röstande och V ”råkade” få lika många, nya röster? Dessutom är V:s politik mycket svajig.

Major Björklund lyckades i den stora TV-debatten 7/9 skickligt ironisera över V:s och SD:s sätt att stuva undan EU-frågan. Majoren välkomnade dem skrattande till EU-kramarnas läger. Utrikespolitiskt har V, och i synnerhet Sjöstedt, utmärkt sig för att stundtals sluta upp på USA-imperialismens sida (Kuba, Libyen, Syrien m fl).
V skall dock ha kredit för att ha lyft fram Inga vinster i välfärden, ojämlikheten, bankernas m fl:s stora vinster, samt tydligt peka på de s k utanförskapsområdenas social orsaker, och inte etnicitet och andra sekundära frågor.

Vi får det definitiva valresultatet först på onsdag. Dock, med tanke på utlandsrösterna och att Löfvéns inviter till Allianspartier om samarbete i stort avfärdats, talar mycket för en Alliansregering under hösten. Framför allt C, men även L, har gått ut hårt mot SD, och förklarat att allt samarbete är uteslutet. M och KD har varit mer nedtonade i samarbetsfrågan. Jag kan därför se framför mig en ny Alliansregering, eventuellt utan C, vilken samarbetar, mer eller mindre öppet, med SD.
Vi skulle då få en dansk situation. Där har Danskt Folkparti kohandlat framgångsrikt med den borgerliga regeringen. Allianspartierna kan gå ut med patetiska utrop om att ”de måste ta ansvar för Sverig”, för att rättfärdig SD-samarbetet. SD kommer då att få igenom några av deras viktigare frågor, mot att de stödjer Alliansregeringen vid riksdagsomröstningar, t ex om budgeten. Även om C skulle stå utanför en sådan regeringen skulle partiet aldrig gå samman med de s rödgröna och fälla regeringen.

Har vi nya skattesänkningar, minskad välfärd, mer privatisering och medlemskap i NATO att se fram emot?

Något mindre elakartad utveckling får vi måhända med en S+MP+C-regering (41,3 %), med stöd av V (49,2 %). Hur skall V kunna försvara sig, som stödparti, vid en svekdebatt? Beroende på mandatfördelningen så kan faktiskt M+KD, L och SD fälla en sådan regering. Och då har Åkesson lyckats göra sig regeringsfähig, återigen med motiveringen från Allianspartierna; ”vi måste ta ansvar för Sverig”.