Den 28 juni i år skrev jag och berättade om en kvinna som kom och tiggde på pendeltåget, bilden här till höger är en bild på den inplastade lapp hon lade på sätet bredvid mig. Idag var jag iväg till Älvsjö fram och tillbaka, och återigen kom en kvinna och lämnade fram samma lapp, och det var just den lappen som jag tidigare visat på bloggen.
Problemet med detta är förstås att det inte var samma kvinna som förra gången, nu var det en ny. Första gången var hon i fyrtioårsåldern, det var denna kvinna också men det var inte samma. Uppenbarligen så byter man tiggare men man byter inte inplastade lappar tillräckligt ofta.
Jag kan inte rå för det men jag blir förbaskad. Det är en sorts bondfångeri, dessutom surnar jag till för att en yngre kille i samma vagn gav henne tjugo kronor, tack vare att hon bluffade. Hade det åtminstone stått att ”Jag är fattig och hungrig” på lappen, men nu drog hon in en annans bebis i ljugandet.
Jag skulle givetvis ha tagit upp saken med henne men hon förstås säkerligen lika lite svenska som jag förstår hennes hemlands tungomål. Den äldre mannen med kryckan fanns på det tåg jag åkte med in till Älvsjö, alla vet vem han är han dunkar kryckan i golvet med jämna mellanrum och säger Ola, Ola… Det förekommer aldrig att någon Ola ger sig till känna, och vilket språk han talar vet jag inte.
Det var inte den här gubben i alla fall. Jag vet inte om jag själv håller på att bli gnällig, men jag irriterar mig på folk som försöker luras. Tycker andra att jag är ogin så tyck det då, för jag blir sur som fasen. Jag bidrar gärna med att betala lite mer i skatt om det är så att dessa slantar går till dem som behöver, jag är som bekant inte moderat, men jag ruttnar verkligen på folk som utnyttjar folks godtrogenhet.
it Andra om: Tiggeri, Pendeltåg, Tunnelbana, Bulgarien, Rumänien, EU, Mänskliga rättigheter, Politik ab ex dn svd
Tweet
15 svar till “Tröttsamt tiggeri på pendeltågen”
Jag avskyr när folk och organisationer försöker använda sig av skuldkänslor för att få saker.
Nu ska inte farbror vara så knarrig, det heter entreprenörskap numera och inbringar en timpenning som slår de flesta s.k. ’normalt förekommande arbeten’. ;)
… däremot kan man ruttna en smula på deras fantasilöshet, det skulle roa mig att nån gång få se en sakframställan som gör gällande att vederbörandes morsa har blivit kidnappad av UFO:n och att pengarna ska gå till en räddningsexpedition.
1: Kvinnorna har det nog inte muntert, kanske tvångsarbetar de åt maffian. 2: Det är inte hälsosamt att bli förbaskad. Gör så här i stället: Res Dig upp, glöm inte att hålla i Dig. Vänd Dig mot damen och gör en djup bugning. Tänk inte på något speciellt, bara gör det. Stå kvar i denna bugande ställning så länge det känns bra, sitt sedan ner igen. Hur känns det nu?
Hur var det, förekom det tiggeri här i nuvarande omfattning innan vi gick med i eu?
Bedrövligt men vanligt. Första gången jag träffade på detta var före de datorprintade och laminerade lapparnas tid. Kom gående på Odengatan vid lunchtid (jobbade på KTH) kontaktades av ett par som visade en tummad blyertsskriven lapp med en vädjan om hjälp för deras svältande barn som väntade på Stockholms central. Några veckor senare upprepades samma sak, samma plats, samma par,lappen ännu mera sliten.
Tragiskt.
Ett helsvenskt exempel:
Väntade på bussen vid Fridhemsplan och blev tilltalad av en svensk kvinna. ”hej, du ser snäll ut” Hennes story var att hon behövde ta sig hem till Gävle men måste låna biljettpengar. Naturligtvis ville hon återbetala pengarna om hon fick mitt namn och min adress. Den historien upprepades också vid samma busshållplats vid ett senare tillfälle, med samma kvinna och exakt samma vädjan.
Gav inga pengar i något av dessa fall. Jag ger gärna några kronor till musiker och andra artister i T-banan om jag gillar vad de gör.
Ställde en gång en tiggare med laminerad plastlapp i en kul situation då jag erbjöd henne en femma för att få fotografera hennes lapp. Med synlig tvekan tog hon budet.
Förra sommaren stannade en merca bredvid mig och ville ha två hundra för två jättefeta guldringar… Deras kontokort var trasigt och de behövde köpa bensin. ”- lämna ringarna på macken där borta”, sade jag och pekade. De drog iväg svärandes…
Hamnade en gång i en situation där jag faktiskt vågar vara stolt över mitt civilkurage. Östermalmstorg T-baneperrong. En latinamerikansk (troligen) man spelade på en mindre harpa. Även en liten harpa är en jävla pjäs att bära omkring.
Han spelade mycket vackert och samlade en stor publik.
Plötsligt fick en slipsklädd medelålders svensk man tokspel och attackerade harpisten skrikande om ”ordningsstörning” Jag fick bara NOG och konfronterade slipsnissen. Sade, tillräckligt högt för att alla skulle höra, att förmodligen var de flesta på platse eniga om att hans gapande var den enda ordningsstörningen. Inga invändningar hördes från publiken och gaphalsen lämnade platsen som ett grått streck i en serieteckning :-)
Bra! Ja det finns gatumusiker som verkligen är musiker! Då brukar jag stanna om jag kan, och visst får de en slant oxo..
Mjnns du irländarna? Lille Phil med stor mustasch och banjo och hans gäng. Brukade uppträda runt Sergels Torg under tidigt 70-tal. Enmansorkestern Don Partridge med bastrumma på ryggen? Ett gäng svenska, troligen något nersupna jazzmusiker i T-banan?
Minns en helt icke-kommersiell men väldigt kul situation då jag sent en natt, eller tidigt en morgon, gick Västerlånggatan hemåt. Fanns bara två människor inom syn- och hörhåll, jag och en man som stod i ett gathörn spelande klarinett. Kan bara gissa att han var jazzmusiker på väg hem efter en bra kväll och inte kunde sluta ännu.
Måste ha varit jörgen haag, en musikant av högsta klass som bla spelade i gamla stan under många år. Han var även med och bildade punkbandet betongen ruttnar… Kolla norrpings tidningar http://www.nt.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=1769009 om det verkar som en bekanting.
Nu är jag mycket off-topic. men på tal om jazzmusik vill jag postumt tacka Gugge Hedrenius.
Jag anlände för många år sedan med min uråldriga båt till en kaj vid Skeppsholmen, backstage under den pågående Stocholm Jazz Festival. Blev omedelbart antastad av vakter som förklarade att dessa båtplatser var endast för artisterna och deras sällskap. I samma ögonblick som jag lossade min tamp för att lämna platsen kom en man springande till mig och dunkade mig i ryggen. ”hej, jag heter Gugge, vad heter du?
Gugge Hedrenius och hans band hade just gått av scenen och Gugge var på ett strålande gott humör, möjligen inspirerad av min tändkulestånka. Bodde sedan oantastad av vakter och helt gratis i båten under hela festivalen. Stan Getz var helt underbar på scen. Dizzy Gillespie var en gammal man som bara stod där och var legenden Dizzy Gillespie.
Denna historia ledde också till en liten romans med en kvinnlig jazzälskare.
Iack än en gång Gugge!
Jag och tangentbord gär inte bra ihop. Skriver med pekfingret som en gammal snut (eller präst)
Menade naturligtvis Tack än en gång Gugge!
Denna lilla romans som Gugge möjliggjorde ledde bl.a. till att jag klättrade upp i tornet i ett danskt vindkraftverk och varmluftballongflygning över Stockholm.
Ja där ser man vad lite kultur kan ställa till det! Vad vore livet utan kultur? Ingen kul tur i alla fall. (m)en vissa tyx inte vilja att det ska finnas, åt(m)instone inte så (m)ycket och fra(m)förallt inte till alla… Dessuto)m) ska utövarna helst inte ha någon ersättning för sitt arbete utan leva på luft, för det är ju så trevligt att syssla med kultur… :-)