Avslöjandena duggar tätt med de dokument som Aljazeera väljer att offentliggöra. Återigen är det sådant som vi hela tiden har vetat. Så det är inte så mycket att förvånas över. Det som upptog mina tankar igår kväll var annat. Nabil Shaaths rynkfria ansikte exempelvis, Ahmad Quraeis huvudform, Yaser Abed Rabbuhs förkrympta ansikte och Saeb Ereikats frisyr.

Man kanske tror att jag inte orkade ta in det som sades och lästes upp, men det är inte riktigt sant. Jag tog till mig varenda stavelse men förståelsen blev större när jag lade märke till dessa herrars utseenden. Plötsligt blev allting solklart. Dessa män är inte sig själv. Det var länge sedan de var det.

Jag har träffat dem allihop, varenda en, här i Stockholm. När den svenska regeringen bjöd hit Abed Rabbuh för en massa år sedan bjöds jag till lunch tillsammans med honom hos Marita Ulvskog. Shaath, Quraia och Ereikat träffade jag på olika seminarier och föreläsningar.

Shaath träffade jag senast runt 1994 om jag minns rätt. Han var då en rund gammal farbror med grått hår och synliga rynkor i ansiktet. Exakt så såg Ereikat och Quraei ut också. Men de män som visade sig igår minst femton år yngre nu än då. De har slätare ansikten. Den som gått längst i föryngringsprocessen är Shaath. Han har inte bara lyft ansiktet, utan även sprutat in saker som slätar ut minsta lilla rynkan tills hans sedan förut dumma ansikte blivit slätare än en babyrumpa.

Den enda som åldrats och såg ut att inte må bra av det hela är Yaser Abed Rabbuh. Mellan mig och honom växte en sorts hat redan när vi träffades första gången i Stockholm. Jag genomskådade honom och ifrågasatte hans arbete offentligt och han väste hatiskt saker till mig som jag inte förstod och som jag inte tog åt mig av heller. Jag var större än alla hans titlar därför att det var jag som var rätt. Jag var hans dåliga samvete och hans helvete. Jag var den palestinska flyktingen som lemlästas, vars far slaktats, vars egendom står tom än idag i en raserad by i Övre Galilén och han var handlaren i mitt och alla andra palestiniers blod. Jag log ett leende som var värre än spottloska mitt i hans förrädartryne och det missade han inte. Långt senare träffade jag en palestinska författare, Mahmoud Shoqair som berättade för mig om det raseri som Abed Rabbuh hyste för mig. Jag var fullkomligt övertygade att det inte var mig personligen han avskydde, utan allt det jag representerade och stod för. Jag är blodet som vägrar levra sig eller blekna i hans minne, och det unnade jag honom mer än gärna. Och det var samma blod som en annan palestinsk ledare såg när han kramade om mig hårt och grät.

Till min förvåning såg jag igår att Abed Rabbuh tydligen är den enda av dem som har något som kan vara en rest av ett samvete. Resten, de släta, rakade och föryngrade ynkryggarna såg ut som clowner i en bloddrypande tragedi. Som maniska skrattande idioter mitt i ett blodbad. De begrep ingenting!

Plötsligt stod det hela klart för mig och för alla palestinier. Våra öden har de senaste decennierna legat i händerna på ett gäng fågelskrämmor. Därinne i bröstkorgarna finns i bästa fall rutten halm. Det som rinner i deras ådror är en cocktail av Vigra, silikon, alkohol, droger och antidepressiva medel.

De går runt runt som åsnor med bindel för ögonen och som drar ett vattenhjul i uttorkad källa. De är fångna i en process som inte skiljer sig en millimeter från Kafkas. Med dollarsedlar vassa som rakblad skär de i sitt eget kött och nu är de framme vid stora kroppspulsådern. De försöker sälja ett land som de inte äger. De försöker sälja rättigheter, individuella och kollektiva, som är garanterade av folkrätten så länge det finns en mänsklig civilisation värd namnet. De kan lika gärna försöka sälja himmelens blåa färg, flyttfåglarnas vingar eller blommornas förmåga att slå ut. Är Livni, Rice, Obama eller Netanyahu beredda att köpa det så är inte jag emot. Hotar amerikanerna att strypa pengarna till Abbas? Jag ber både till Gud och djävulen att de gör så. Utan pengar ingen Viagra- och silikonmyndighet och då måste ju Israel gå in och täcka de ockuperades ekonomiska behov.

Snart, mycket snart är de borta. Deras herrar och deras allierade har bara en massa illaluktande lik kvar. De har bara en förgörande pest som måste utplånas.

Men den palestinska flyktingen, blodet som står upp mot svärdet, jag och alla andra, försvinner inte. Flyktingarna som intervjuades igår i olika flyktingläger i Jordanien, Syrien och Libanon sa, oberoende och ovetande om varandra en och samma mening: ”Återvänder inte jag till Palestina så kommer mina barn och barnbarn att göra det”. Och det är precis det jag säger också.

it Flyktingfrågan, FN, Gaza, Israel, Mahmoud Abbas, Mellanöstern, Mellanösternkonflikten, Palestina, Palestinsk stat, PLO, Politik, Quisling, Rawia Morra, USA, Västbanken, Wikileaks dn1 svd123 x1 ab1 dagen Läs gärna: annarkia 1 lasse röda-b ilsemarie k&å