|
För någon vecka sedan skrev jag om Wahhabismen och den roll som Saudiarabiens kungahus har när det gäller finansieringen av internationell terrorism. Det resulterade i en del kommentarer på bloggen och några e-postmeddelanden från dem som läste vad jag skrev. En svensk ung man som bor i Tel Aviv vädrade genast morgonluft och ville plötsligen etablera något slags kommunikativ fas med undertecknad, han förklarade att han inte alls hatade araber och att han i själva verket hade arabiska vänner. Men jag var tvungen att förstå att Hamas egentligen var Talibaner och medlemmar i al Qaida. Sedan ramlade det in några e-postmeddelanden med något slags intellektuell kökkenmödding som gjorde att jag på allvar började oroa mig för den unge mannens mentala hälsa. Han var oförmögen att skilja på Sunni och Shia och framförde åsikter som kan vara typiska för en del av dem som bor i Israel, men knappast en majoritet av landets judiska befolkning. De palestinier som bor i Israel hade givetvis kunnat upplysa honom om fakta, men han har uppenbarligen inte talat med någon av dessa. Igår skrev jag om den nya sexköpslag som instiftats i Norge, en bloggning där jag i rubriken frågade om vi skulle införa Sharialagar i Sverige. Tanken bakom rubriken var underförstått att det är
|
landet man befinner sig i som tolkar och beslutar om lag och rätt, och att man måste följa dess lagar. När det gäller sharialagarna så finns det säkerligen en hel del vettigheter i dess olika tolkningsmöjligheter, men det vi i väst reagerar mot är vissa delar av bestraffningen, något som sticker i ögonen på många av oss. Det är underligt att folk som studerar vartenda komma i det jag skriver inte kan koppla ihop min kritik mot de saudiska prinsarnas terrorfinansiering med min kritiska inställning till svenska soldaternas inblandning i det amerikanska ”Kriget mot Terrorismen”, eller Operation Enduring Freedom som de väljer att kalla det i Afghanistan. Å ena sidan är jag kritisk mot det vi kallar wahhabismen, å andra sidan vill jag inte att svenska soldater ska vara med i NATO-trupperna som försöker slå tillbaka dessa wahhabister. Den ekvationen har vissa väldigt svårt att förstå, något som antagligen säger mer om dem själva än vad de egentligen önskar. it Andra om: Talibaner, Afghanistan, Wahhabism, Kökkenmödding, Tel Aviv, Sionister, Israel, Mellanöstern, ISAF, Nato, Palestinier, Politik [tags]Talibaner, Afghanistan, Wahhabism, Kökkenmödding, Tel Aviv, Sionister, Israel, Mellanöstern, ISAF, Nato, Palestinier, Politik[/tags]
|
4 svar till “Kognitiva tillkortakommanden”
Ja, sionister som försvarar Israels brott mot palestiniernas mänskliga rättigheter ivrigast, börjar alltid med att påstå att de har otaliga palestinska vänner. Ja, de är mer palestinier än palestinierna själva, och läxar upp dem därför att de begriper mer, anser dem. Väder-Anna är väl ett praktexempel?
Varför tror du att en sionist ens kommer på tanken att rådfråga en palestinier om någonting? Samma palestinier som man trampar på dagligen?
”Å ena sidan är jag kritisk mot det vi kallar wahhabismen, å andra sidan vill jag inte att svenska soldater ska vara med i NATO-trupperna som försöker slå tillbaka dessa wahhabister.
Den ekvationen har vissa väldigt svårt att förstå, något som antagligen säger mer om dem själva än vad de egentligen önskar”
Tydligen verkar det som om det är många som har svårt att förstå den ekvationen. I fallet med invasionen av Irak så kunde vissa inte förstå eller ville inte förstå att vi var många som var kritiska mot både Saddams regims sätt att styra och samtidigt emot en invasion av landet som en lösning. Det är tydligen för svårt för dem att förstå. Eller så vill de styra debatten för att förhindra en fredligare och annorlunda lösning. Jag undrar i bland hur dessa personer löser sina egna personliga problem med sina nära och kära? Är det även där either you are with me or you are with the bad people?
Att vara kritisk mot wahabbismen betyder inte att man måste stödja ett blodigt krig med västerländska vapen som i huvudsak skadar och dödar barn, kvinnor och andra civila. Afghanistanfråga är så komplicerad att det krävs helt andra lösningar än våld, det finns stora motsättningar mellan olika folkslag, pasthtuner, persisktalande tadzjiker och hazarer och turktalande folk i norr, som manifesterade sig i ett blodigt inbördeskrig på 90-talet. Talibanerna lyckades ena landet med våld, men var extremt stränga muslimer. Afhanistan är en s.k. failed state där institutioner och infrastruktur rasat ihop, och enda chansen till lösning tror jag ligger i någon slags förhandlingar mellan olika folkgrupper samt ekonomiskt stöd från västvärlden för att bygga upp landet igen. Premiärminister Hamid Karzai har f.ö föreslagit ett avtal om ett amerikanskt trupptillbakadragande, kanske är det en öppning som kan få slut på denna olösliga situation? (Källa Ahmed Rashid, Talibanerna, finns att köpa hos Svenska Afghanistankommittén).
Marie! Både Rashids ”Talibanerna” och ”Jihad” är utomordentligt intressanta böcker. han är oerhört kunnig och folk skulle nästan nekas att tala om talibaner utan att ha läst dessa.
MYCKET intressanta! Jag har skrivit om dem för mer än fyra år sedan…