Den senaste tiden har vi alla fått se de praktiska konsekvenserna av det nyliberala projekt som symboliseras av Euron. Då, när en folkmajoritet tar avstånd från Euron så anser EU-ministern Birgitta Ohlsson att vi på sikt bör införa Euron, möjligen tycker hon att vi ska sjunga We shall overcome den dag då Euron slutligen kommer att begravas.
SvD: ”Den massiva eurokritiska opinionen får inte EU-ministern Birgitta Ohlsson (FP) att ändra sig. Sverige bör ansluta sig till den föreslagna stabilitetspakten.
Enligt SCB:s mätning av den svenska euroopinionen skulle i november cirka 80 procent röst nej till att byta kronan mot euron.
– Den djupa ekonomiska krisen påverkar mycket och skapar en rädsla. Bara för två år sedan var det en övervikt för euron. Så det påverkas av konjunkturen, så är det i alla politiska frågor.”
Folkpartiet har väl alltid gjort sig bemärkt genom att sätta upp ett finger i luften och känna av vindriktningen, det underliga är väl att de aldrig har lyckats. Till deras försvar kan man ju säga att de i alla fall inte är opportunister, men att konsekvent tycka tvärtom som folkviljan ger knappast några större politiska framgångar. Möjligen är partiets problem grundligt förankrade i det faktum att de har övergett den traditionella liberalismen för att drabbas av en ny inriktning, kravliberalismen.
Ser man tillbaka på de år som partiet suttit i regeringsställning så inser man att valmanskåren tycks ha dåligt minne, inte för att vara elak, men nog måste FP vara en underbar källa för Standup-komiker? Jag förstår inte hur de kan få ett enda mandat i Sveriges riksdag. För egentligen så tror jag inte det är liberalismen det är fel på, många av ideologins centrala delar har anammats av andra ideologiska riktningar, möjligen är det bara det faktum att just Folkpartiet är det parti som fjärmat sig mest från liberalismen, jag vet inte.
it Andra om: EU-ministern, Birgitta Ohlsson, Folkpartiet, Euron, Politik, Fingertoppskänsla svd1 sr1 dn1 ex ab1
Tweet
9 svar till “Folkpartiet, mest vilse i pannkakan?”
Var det inte samma Birgitta Ohlsson som fredagen den 9 december lanserade ”regeringens nationella handlingsplan mot våldsbejakande extremism.” Hon fokuserade på det hon kallar den ”islamistisk” terrorismen. Risken för en svensk att drabbas av en islamistisk terrorattack är extremt liten till skillnad mot den antimuslimska terrorismen med Anders Behring Breivik hejdukar i spetsen. Det är väl en naturlig reflex för en folkpartist att vara så enögd antar jag.
BO framträder alltid (alltid? ALLTID!) med lika delar folkförakt, aningslös stupiditet, avgrundsdjup ignorans, total brist på verklighetssinne, en sjudande svada (”motorkäft” som amerikanerna så träffande säger) och – inte minst – alltför uppenbart egenintresse. Frågan som osökt inställer sig är ”hur är hon möjlig som politiker och minister”?
Här ser vi politiken när den är som allra sämst!
Möjlig som EU-minister mycket för att de egna vill se så lite som möjligt av personen på hemmaplan, en inte alldeles ovanlig manöver. Annars är det värt att notera hur FP aldrig ger upp rollen som oppositionsparti, haha.
Till de stackars folkpartisternas försvar bör nämnas att euro-frågan är deras enda kvarvarande ekonomipolitiska profilfråga. Ingen vet längre var partiet står när det handlar om hur samhällsekonomin ska gestaltas, men att de är för euron känner man ju till. Att överge frågan skulle vara som om exempelvis nykterhetsrörelsen slutade driva på för en restriktiv alkoholpolitik.
Ironiskt nog brukar liberaler vara de som pratar mest om ”kriser” inom andra partier. Det är väl för att slippa en diskussion om den egna ideologiska krisen, antar jag. Det viktigaste liberala partiet har reducerats till en obskyr kampanjrörelse för partiledarens egna, illa underbyggda idéer om skolpolitik. Det näst viktigaste liberala partiet, Moderaterna, drar iväg i en alltmer konservativ och teknokratisk riktning.
Björklund bryr sig knappast. Han är bara en major i reserven som trivs när han har ett manskap att leda. Men Birgitta Ohlsson har liberalismen i blodet och funderar säkert mer på ovanstående dilemma än vad vi här gör.
Alltså, OM euron överlever (då vissa länder lämnat valutan) så är det väl inte fel om Sverige går med (borträknat vad man personligen tycker om ett internationellt valutaområde).
Det är ju högre risk att gå med före kraschen än efter.
tycker det vore bättre att dela valuta med Kina, som iaf är en växande ekonomi, till skillnad från EU och usa.
Nää, Man kan inte ha en valuta tillsammans med någon på andra sidan jorden, dessutom med så annat kultur, löner och välfärd.
Vad gäller löner och välfärd så lär väl Kina slå oss med hästlängder. Om inte de gör det redan så gör de det garanterat efter två, tre år till med alliansen i styret. dessutom trodde jag vi var en globaliserad värld. Kan kapitalet ta sig till andra sidan jorden med sina fabriker så kan vi dela valuta också.
Det tål att påpekas att idén om en valutaunion på intet sätt är ny utan har prövats flera ggr tidigare i världshistorien och som vi alla vet så har ingen av dessa historiska valutaunioner överlevt.
Jag finner det därför både förvånande och beklämmande att vi inte kan lära av historien i denna fråga och överge det dödfödda projekt som en valutaunion per automatik är.
Inte ens den valutaunion där Sverige, Danmark och Norge ingick blev en succé och då handlar det endå om endast tre ’kulturellt’ mycket lika länder. Att €urozonen där länderna är mycket mer olika varandra skulle ha någon som helst chans att fungera något så när bra utan att €U blir en federal superstat (€USSR) borde vara uppenbart för alla när vi nu ser förödelsen som till stor del är just €urons fel.