Det är självklart att vi ska tillåta jakt på varg i våra skogar, vargen är ett rovdjur som måste hållas efter, men samtidigt så bör vargarnas antal vara sådant att arten inte riskerar att få genetiska problem. Det innebär att nivån på vargstammen i Sverige bör vara någonstans mellan ett och två tusen djur innan vargjakt tillåts på annat än enskilda problemvargar.

SvD: ”Men idag har länsstyrelsen skrivit ett nytt yttrande i ärendet. Vid två nya händelser i maj har att varg kommit nära människor och inte gått iväg trots att personerna har skrämt dem efter konstens alla regler. – Vi hamnar i ett läge där vi möjligen får acceptera att vargar beter sig annorlunda här än i mindre bebyggda trakter, eller acceptera ett visst inslag av skyddsjakt i reviret, säger Hanna Dittrich Söderman vid länsstyrelsen. Det är den frågan länsstyrelsens vill att Naturvårdsverket ska avgöra och det är skälet till att länsstyrelsen inte vill säga vare sig ja eller nej till skyddsjakt i sitt nya yttrande.”

Jag tror inte att Hanna Dittrich Söderman behöver bekymra sig om Rialavargen. Att den har bitit ihjäl en hund, och eventuellt ätit av den, är inte speciellt konstigt. För vargen är en lösspringande byracka en konkurrent om både andra vargar och annat byte. Problemet som Dittrich Söderman behöver adressera är folks förmåga att inse att deras fyrbenta familjemedlemmar ska hållas i koppel i den mån de inte är så väldresserade så att ägaren har en absolut kontroll över sina svansförsedda vänner. Och när jag skriver absolut kontroll så menar jag det bokstavligt.

Vargar däremot, de har all anledning att röra sig fritt i naturen, de hör faktiskt till naturen, till skillnad från deras släktingar hunden. Om människor i Riala känner sig oroliga av att se en varg på åttio meters avstånd så behöver de givetvis information, det finns böcker om vargar på deras bibliotek, precis som det finns böcker om vad en bra hundägare behöver känna till om att ha lösspringande hundar i naturen.

Jag känner en viss tveksamhet inför det nya påfundet att det är lokala myndigheter som har att besluta om skyddsjakt. Det SvD citerar av Hanna Dittrich Södermans uttalande indikerar möjligen att hennes egna kunskaper om varg är alltför grunda för att ha rätt att besluta i frågan. I Sverige har vi rätt att kräva att beslutande tjänstemän har faktiska kunskaper, och det innebär att beslutsrätten ska ligga på dessa, och inte på lokala förmågor. Därför gör hon helt rätt i att remittera frågan till Naturvårdsverket.

Det är givetvis mer än tråkigt när ens husdjur blir mat åt andra djur, men det är faktiskt helt naturligt. En lösspringande katt dödar normalt mer än ett djur om dagen, oftast handlar det om sorkar, möss och småfåglar. Hade det funnits rovdjur i Riala som gav sig på vår egen art så hade det varit lätt att förstå de omkringboendes oro, men sådana djur finns inte i Riala sedan åtskilliga tusen år tillbaks i tiden, så de kan andas lugnt.

it Andra om: Riala, Varg, Canis lupus, Rovdjur, Djur, Natur, Hundar, Jakt svd dn ab ex