Låt Grimsvötn vara en påminnelse


Igår skrev jag ”Heja Grimsvötn!”, jag fick förstås en mejlfråga om hur jag kunde glädjas åt en naturkatastrof. Men jag menar att det inte handlar om en naturkatastrof utan bara en naturlig händelse, en händelse som ställer till besvär för oss som lever här, djur och människor men absolut inte en katastrof eftersom ännu ingen kommit till skada.

AB: ”Vulkanen Grímsvötn fortsatte i natt att spy ut sin aska 10-12 kilometer upp i luften. Samtidigt ökade utbrottets intensitet och enligt experterna finns det inget som tyder på att utbrottet kommer att upphöra. – De senaste sex till åtta timmarna har det ökat, vad man kan säga är att det inte finns några tecken på att det håller på att ta slut, säger Reynir Bödvarsson, seismolog vid Uppsala universitet. Islands luftrum är fortsatt stängt, och delar av det grönländska luftrummet har tvingats stänga. Även de norra delarna av Norge och Storbritannien kan tvingas stänga ner flygtrafiken under dagen.”

Det känns viktigt att vi ständigt påminner oss om att vi inte kan bestämma över naturen, vare sig det gäller vulkanisk aktivitet eller växande blåbär i våra skogar. Vulkaner kan vi inte påverka, men vi har själva möjligheten att leva så att vi skadar vår miljö så lite som möjligt. Igår pekade jag på vårt oljeberoende, men man kan givetvis ta fram massor av exempel på hur vi själva ställer till det så att de som kommer efter oss kommer drabbas.

Ett av exemplen är kärnkraften, vi ska gömma vårt avfall nere i berget i 100 000 år, det vill säga till år 102 011. Titta på siffran en gång till, 102 011, till år ett-hundra-två-tusen-elva. Det handlar om 1.300 livstider eller flera tusen generationer, kanske tre tusen generationer. Jag tycker att det påminner oss om vår litenhet och vår extrema oförmåga att ta in det faktum att vi på fullt allvar allvar överväger att överlämna våra problem till tusentals generationer efter oss.

it Andra om: , , , , , , , ab ex1 svd12 dn1234 sr1 svt

  14 comments for “Låt Grimsvötn vara en påminnelse

  1. Anders
    23 maj, 2011 at 09:24

    Det är enengtligen ofattbart, hur kommer man om tio-tjugo generationer betrakta arvet efter oss? En massa radioaktivitet som behöver passning dygnet runt, och vakter? I hundratusen år? Man baxnar inför siffrorna, fan vad de kommer hata oss. Undrar vad de kommer kalla oss som levde på 2000-talet? Dårarnas generation? Jag tror annars att många reagerar likadant, vår planet lever. Att man inte kan flyga på ett par veckor spelar ju i sammanhanget noll roll. Ska man till Island så kan man ju segla, det gjorde man förr :-P

    • 23 maj, 2011 at 09:52

      hur kommer man om tio-tjugo generationer betrakta arvet efter oss? En massa radioaktivitet som behöver passning dygnet runt, och vakter?

      Det är väl vår generation som kommer att betraktas som en katastrof…

    • 23 maj, 2011 at 11:40

      Ett problem med det är väl närmast att vi inte vet vad det skulle innebära? Att ta reda på det kostar väl mer än hela planetens bruttonationalprodukt. Då verkar det rimligare att forska fram någon slags metod att ”upparbeta” gammalt bränsle, men det borde vara gjort innan det slutförvaras.

      • 24 maj, 2011 at 10:24

        Det är ju inte vara sig en energimässigt vettig lösning och dessutom den i särklass dyraste. Eller vill du betala 10.- extra för varje kilowatt för att de ska sända avfallet till Jupiter?

    • Kamelsilaren
      25 maj, 2011 at 00:06

      De isländska vulkanerna lyckas med det som miljövännernas kampanjer i flera år förgäves försökt få till stånd: begränsning av flygtrafiken. Men det är (trots de underbara namnen) två mycket brutala språkrör de där Eyjafjallajökull och Grimsvötn, tamboskap kvävs till döds och barn får lungskador.

  2. T Lindholm
    23 maj, 2011 at 09:39

    Om man nu skall jämföra begreppet ”katastrof” så kan man ju tänka på vad som hände i Japan,stor skilnad på katastrofer.
    ”Katastrofen” på Island avser nog bara flyget som måste stanna kvar på backen,en liten ”penningkatstrof” för flyget alltså och ingenting annat.

  3. Sniff
    23 maj, 2011 at 09:47

    Läste en artikel om hur man på 50-talet var helt övertygad om att vi i framtiden skulle bestämma över vädret suga energin ur blixar m.m. Artikeln då var skriven riktigt överoptimistiska vetenskapsmän och genomsyrades av en total förnekelse över att naturkrafterna fanns och att människan bara kunde ignorera dom. På något vänster så väljer alltför många fotfarande att bortse ifrån att hav, mark, väder och vind har kraft att mosa oss som insekter. Kanske ett bra tillfälle att tänka efter lite och inte kalla det för naturkatastrofer så fort det inte gynnar vår konsumtion.

    • Pelle Pelikan
      23 maj, 2011 at 11:51

      Jag gillar tanken med att inte överkonsummera ordet katastrof.

      Men måste bara svara angående din artikel från 50-talet. SÅ himla fel var den inte. Det finns seriösa experiment där man faktiskt utvinner energi ur blixtar. I Kina finns det STATLIGA organisationen ”Beijing Wather Modification Office” som faktiskt KAN skapa regn (använder silver iodid). Och de gör det varje år inför skördetiden i grymmt full skala. Så personligen oroar jag mig mer över en nations direkta inverkan på naturen än på lite slutförvaring av kärnbränsle som man i värsta fall kan skicka ut i rymden (solen (som redan är radioaktiv)).

      Och tekniken går faktiskt framåt. Man har redan grävt upp 30 år gammalt kärnbränsle som vi idag kan ”förbränna” ännu mer pga bättre teknik. Så troligen kommer denna trend att fortsätta och framtiden bör kunna utnyttja allt.

      Så var lite optimistiska, men samtidigt bör man ju inte blunda för galenskaper :)

  4. Anders Sjölander
    23 maj, 2011 at 16:07

    Och hur bra är det att spruta silverjodid i luften? Och i vilket syfte ska vi göra det? Ryssland gjorde väl det för att förflytta regnoväder från Moskva till andra platser när det var ett idrottsevenemang på gång. Ingen vet vad det får för konsekvenser, det är ju enorma system.

    Ytterligare en Rysslandsanekdot angående att skjuta iväg radioaktivt avfall: Ryssland skulle för ett gäng år sedan skjuta iväg sonden Mars’96 till Mars men uppskjutningen misslyckades och sonden ramlade tillbaka på jorden. Eftersom den var försedd med ett plutoniumbatteri spred den skit över en stor del av Sydamerika. Det var ett par kilo. Vad hade hänt om det spridits över en stad? Och om det inte varit några få kilo plutonium, utan ett par ton? Hundra ton (som är den ungefärliga gränsen största vikten vi har just nu per uppskjutning)? Hur mycket avfall finns det att skicka iväg? Det måste ju vara många tiotusentals ton och mer blir det varje år. Det är inte realistiskt, helt enkelt, och det är inte säkert för fem öre.

  5. Sayvara
    24 maj, 2011 at 07:32

    Läs reglerna för kommentarer, är det något du inte förstår så fråga. / Jinge

  6. Sayvara
    24 maj, 2011 at 13:14

    Ok, förlåt. Jag skall försöka göra bättre ifrån mig.

    Det jag tänkte på var följande kommentar:

    Ett av exemplen är kärnkraften, vi ska gömma vårt avfall nere i berget i 100 000 år, det vill säga till år 102 011. Titta på siffran en gång till, 102 011, till år ett-hundra-två-tusen-elva. Det handlar om 1.300 livstider eller flera tusen generationer, kanske tre tusen generationer.

    Ja… jo… det är ju en enormt lång tidsrymd. Om man då tittar till nästa generation kärnkraft så finns där flera lösningar som använder de långlivade restämnena – speciellt plutonium – som bränsle. På det viset krymper förvaringstiden från 100 000 år till en så där 500 år. Lite om det hela från Financial Times.

    None of these new reactors is likely to be available for deployment this decade. However, one version of the technology is now being put forward for political support as a ”timely” answer to the question of what to do with US nuclear waste, because it can use the waste created by today’s reactors as a source of fuel.

    Prism-reaktorn nämndes nyligen i Ny Teknik med Oskarshamn som möjlig byggnadsplats.

    Vem blir först med en snabb reaktor i Oskarshamn? Svenska Electra eller amerikansk-japanska Prism? Det handlar om fjärde generationens reaktorer som ska lösa problemet med långlivat kärnavfall.

    Den svenska forskargruppen Genius, med KTH-professorn Janne Wallenius i spetsen, vill bygga en kombinerad testreaktor och utbildningsreaktor i Oskarshamn. Man har döpt den till Electra och vänt sig till regeringen för att få support.

    – Electra skulle kunna stå färdig 2020, säger Janne Wallenius till Ny Teknik.

    Samtidigt ligger det amerikanska reaktorföretaget GE Hitachi Nuclear Energy i startgroparna för att sälja in sin generation fyra-reaktor Prism.

    – Vi är redo att bygga den första kommersiella Prism-reaktorn. Jag hoppas Sverige blir ett av de första länderna, kanske rentav det första, säger Eric Loewen, chefsingenjör för Prismprojektet vid GE i USA, till Ny Teknik.

    Och överlag så tycker jag att detta låter mycket glädjande… att om man låter kärnkraften vidareutvecklas så kan alltså avfallsproblemet krympas dramatiskt. Istället för flera tusen generationer som måste stå ut med vårt avfall så blir det cirkus tjugo.

    • 24 maj, 2011 at 14:24

      Fast det räcker inte. Vi kan inte överlämna problemen åt barn-barns-barns-barn-barns-barns-barn-barns-barns-barn-barns-barns-barn-barns-barns-barn-barns-barns-barnen heller. Det måste du väl inse??

  7. Jeb
    25 maj, 2011 at 09:43

    Halkade in här pga Grimsvötn o Google. ;)
    Läste även ”Heja Grimsvötn”. Blir inte klok på att människor förlitar sig på framtida tekniska landvinningar för att försvara fortsatt överkonsumtion. Vi borde lära oss att respektera naturen och planeten vi bor på och förhålla oss därefter, nu.

    500 år eller 100000 år för slutförvaring?? Tjaa, spelar kanske inte så stor roll om man ser på det historiskt…

    Om vi endast håller oss till vulkaner och ovanstående tidsrymd:
    Grimsvötn 1783 (Laki)(VEI6) spydde ut ca 14 km³.
    Tambora 1815 (VEI7) spydde ut uppskattningsvis 160 km³. ”Året utan sommar”.
    Lake Toba för ca 70000 år sedan (VEI8) fick ur sig ca 2800 km³. Det tog nästan livet av människan.

    Det finns många, många fler. De sista femhundra åren har det varit drygt 200 större utbrott. De har tyvärr en tendens att upprepa sig. Kommer vårt samhälle klara ett utbrott i Tamboras storlek som påverkar klimatet under ett helt år? Njääe (se bara på bränderna i Ryssland i fjol och hur det påverkade världsmarknadspriserna på spannmål).

    Sen finns det andra styggelser än vulkaner… ;)

    • 25 maj, 2011 at 09:46

      Bra kommentar!

Comments are closed.