Assar Lindbäck är professor, född 26 januari 1930, numera pensionerad nationalekonom, fortfarande verksam som professor emeritus vid Institutet för internationell ekonomi, IIES.
Vi som själva är lite äldre vet mycket väl vem han är, han har ofta deltagit i debatten med sin oefterhärmliga personliga stil, men som sagt, idag är han åttioett år och borde kanske ha dragit sig tillbaka. Men den som hade trott eller hoppats det blir förstås måttligt överraskad av att han fortfarande kan uttrycka sig på ett kontroversiellt sätt, men själv tror jag att han väljer att tycka till nu för att han är ombedd att göra just det.
Vi har i dagarna sett att vår ekonomis mjölkkossa, LKAB, har fått en ny ordförande, Marcus Wallenberg. Det är överraskande att man väljer en av Investors ägare att gå in i den organisationen, främst för att Wallenberg givetvis är kapitalmarknadens främste företrädare. Många var vi som direkt anade att Anders Borg och hans gelikar var direkt inblandade i utnämningen, och jag tror att vi alltjämt är lika övertygade om det, eller till och med mer.
För äger vi en kossa som vi kan mjölka på över en miljard i månaden så vill förstås näringslivet äga kossan, varför staten skulle få en sådan inkomst utan att själv skjuta till några slantar begriper givetvis inte Investors ägare, eller resten av näringslivet. Regeringen förnekade förstås ett sådant uppsåt men i och med Assar Lindbäcks inträde på manegen så blir det hela lite tydligare.
Assar Lindbäck i DN/Debatt: ”Sälj ut statliga företag och investera pengarna i ny infrastruktur, till exempel ny järnväg. Offentligt ägd infrastruktur är viktigare än offentligt ägda företag. Att lånefinansiera investeringar i ny infrastruktur leder till en kraftig ökning av budgetunderskottet. Dessutom riskerar man att komma i konflikt med det finanspolitiska regelverk som infördes i mitten av 90-talet. Vi bör därför diskutera andra finansieringsformer. Ett sätt vore att rusta upp den eftersatta infrastrukturen med hjälp av intäkter från försäljning av statliga företag. Staten skulle helt enkelt ändra sammansättningen av sina realtillgångar – från företag, inklusive banker, till infrastruktur. Ett huvudargument är att offentligt ägd infrastruktur är viktigare än offentligt ägda företag, skriver Assar Lindbeck.”
Som på beställning så kommer svaret på Anders Borgs våta drömmar. Genom att sälja ut LKAB, Vattenfall, Nordea och ett antal andra företag där staten har stora ägarintressen så kan vi fullfölja en av nyliberalismens främsta idéer. För varför skulle vi medborgare ha och driva en verksamhet som går med vinst? I praktiken ger det staten stora inkomster, men stora inkomster är enligt den sortens ideologi förbehållet näringslivet och dess ägare, som just Marcus Wallenberg.
Nu vill man att Assar Lindbäcks beställningsartikel i Dagens Nyheter ska leda till debatt, en debatt där Timbro och Svenskt Näringsliv kommer att gå in i med hull och hår, vi ska nämligen förmås att inse att vi inte ska äga några mjölkkossor alls. Några är redan sålda, som t.ex. Vin & Sprit, andra väntar på att ropas ut på ”marknaden” som t.ex. Svenska Spel AB. Det måste man snabba sig att sälja eftersom spelandet genererar stora inkomster till staten, och det går ju inte an. Stora inkomster ska ju alltid gå till, ja ni vet vad. (forts nedan..)
Och det brinner i knutarna. Den nuvarande regeringen kan inte räkna med att sitta kvar efter valet 2014, därtill är den alldeles för belastad. Därför är nu åldrade ekonomiprofessorer kommenderade ut på banan trots att de borde ha gått i pension redan i slutet av 1900-talet.
Men svenska folket är inte så dumt som de nyliberala påtryckarna tror. Hur många bönder skulle gå ut i ladugården och skjuta sin bästa mjölkko? Vi ska givetvis ha kvar våra statliga företag och fortsätta att låta pengarna gå rakt in till statskassan. När man säger att offentligt ägd infrastruktur är viktigare än offentligt ägda företag så är det bara ett sätt att återigen försöka manipulera väljarkåren, men tänk, jag tror att svenska folket vill ha kvar sina mjölkkor. Det börjar bli hög tid att arbeta för ett nyval, och det brådskar. Och vad säger gruvisarna i Malmberget?
it Andra om: Assar Lindbäck, Nyliberalism, Politik, Högerpolitik, Mjölkkossan, LKAB, Wallenberg, Timbro, Anders Borg, Infrastruktur, Nolrdea, Vattenfall, Svenska spel, Val 2014, Nyval dn123 svd123 ex123 ab123 svt ekot
12 svar till “Assar Lindbäck gör som husse säger”
Vi minns hur det gick med uppköpen och samgåendet inom el-sektorn, med begynnelse från 1990-talet, vilket skedde i flera plan genom ett stort antal komplicerade transaktioner. Det handlar om (1) stora kraftbolagens samgående, eller uppköp av större aktörer, (2) kommunernas försäljning av kommunalt ägda el-företag, (3) svensk industri som avhände sig sin el-produktion.
1. Antalet större kraftbolag – (icke ägda av Vattenfall) kom att halveras såsom: Skandinaviska Elverk, Smålands Kraft, Yngeredsfors, Båkab, Graningeverken, Gullspång kraft, Stora Kraft, Uddeholm m fl som alla hamnade Fortums ägo år 2002. Sydkraft, till stor del ägt av Malmö kommun, hamnade inom E.ON sfär. Utöver de stora åtta kraftbolagen fanns år 1991 ej mindre än 256 självständiga el-företag i Sverige.
2. Av Sveriges 286 kommuner – hade 207 av dem, år 1991 ett eget kommunalt eller lokalt el-företag. Tio år senare hade 100 av dessa kommuner sålt ut sin el-handel och ett 50-tal kommuner sålt ut el-näten. Av det 70-tal kommunala el-verk som fanns 1991 återstod enbart 9 st medan de kommunala bolagen hade minskat till 16 st. C:a 40% av de kommunala el-företagens kunder hade övertagits (uppköpts) av något av de tre större kraftbolagen.
3. Svensk industri – AGA, SCA, Stora Enso, ABB m fl som varit stora aktörer inom svensk industri under tillväxtåren, hade i början av 2000-talet försvunnit från el-marknaden. Här skedde ett skifte hos dessa bolag mot en koncentration till den egna industriella kärnverksamheten. Men industriföretagens utträde ur el-branchen var långt ifrån stringent. Exempelvis äger SCA el-kraftverk men köper in el-kraft via Nord Pool vid behov.
Ett fåtal kommuner som Skellefteå (Skellefteå Kraft) och Östersund (Jämtkraft) bar sig inte lika huvudlöst åt som flertalet av landets övriga kommuner, utan el-produktion behölls i dessa kommuners ägo. En eventuell försäljning av statliga Vattenfall i dagsläget skulle få E.O.N och Fortum att jubla.
När vi sålt ut alla våra naturresurser så kan vi bli en bananrepublik på riktigt.
Timbro-högern godkänner säkert Lindbecks föreslagna utförsäljning, men inte det (i och för sig goda) syftet: att investera pengarna i infrastruktur. Högern är inte ens särskilt förtjust i de syften som Anders Borg brukar ange, avbetalning på statsskulden. De vill ju istället att pengarna ska användas till skattesänkningar.
Detta ur ett nationalekonomiskt perspektiv vansinnigt kortsiktiga tänkande skäms man inte ens över. Principen är enkel: sänkta skatter är svåra att höja igen, oavsett vad man en gång finansierade sänkningarna med.
”Men det skulle kunna vara en lösning under ett eller ett par decennier, särkilt om våra politiker dessutom börjar tillåta tillräckligt höga priser på tjänster från den offentliga infrastrukturen så att intäkterna täcker utgifter för underhåll”
Översättningen blir väl:
”Staten kommer att kunna leva på pengarna som utförsäljningen genererar ett par år men behöver sen höja skatterna. Samtidigt kommer vi som fått köpa de företag som svenska folket redan betalat för tjäna massor med pengar eftersom vi kan höja priserna hur mycket vi vill :-)”
”Assar Lindbäck medverkade till att Milton Friedman 1976 tilldelades Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.
Nyliberalisen funkade inte ens då.
Nåja, med Lindbäcks recept är vi i alla fall tillbaka på ungefär 1880 års visdom – det offentliga ska äga infrastrukturen. Alltid ett steg framåt.
Skriv om! / Jinge
Sälj allt och sänk skatterna, det är lösningen på allt.
De kallar sig stundom ”riskkapitalister”, verksamma på den ”globala” ekonomins arena som gör investeringar till det allmännas allra bästa. ”Vi kan inte komma undan den internationella globaliseringen med ett ökat flöde av kapital, varor tjänster och arbetskraft som fritt rör sig över nationsgränserna”, har vi fått höra. På det politiska planet är ”globalisering” sammansmält med begreppet ”liberalisering”, ungefär jämförd med ”Manchester liberaliseringen” som tog fart i 1700-talets England. ”Liberalt” låter klämkäckt och bra till skillnad mot ”den stela” offentliga sektorn.
Vad innebörden i verkligheten handlar om är att av svenska statens ägda företag samt delar av kommunernas verksamhetsområden utförsäljs på ”marknaden”, för att på hemmaplan rädda den egna verksamheten.
Utförsäljning av kommunernas el-bolag – tog fart under den djupa lågkonjunkturen på 1990-talet och kom att bli en välkommen hjälp för att mildra budgetunderskotten landet runt. Mycket omtalat blev Stockholms kommun utförsäljning av det kommunala ”Birka Energi” till det finska Fortum. Mycket omtalat blev också Malmö kommuns utförsäljningar av allt som gick att sälja av anläggningstillgångar; innehavet av Sydkraft, Värmeverk, Vattenverk m fl. till ett sammanlagt belopp av 6 miljarder som på grund av Malmös ”speciella” struktur snart konsumerades upp.
Vi minns också den av alliansregeringen mycket oskickliga utförsäljningen Vin & Sprit år 2008 till franska Pernod Ricard, för den fantastiska summan ungefär 53 miljarder kronor. Det sades att summan skulle användas att minska statsskulden. Men Sveriges skuld hade under senare år krympt dramatiskt som andel av BNP jämfört med övriga EU-länder, alltmedan det franska spritbolaget aktievärden sköt i höjden.
”Riskkapitalister vill köpa hamnars i Norrköping, Gävle, Oxelösund och Södertälje”. Så lyder rubriken på Svensk Åkeri tidning 2011-05-06.
Nu år 2011 har det Wallenbergägda EQT visat intresse kring att köpa in sig i hamnarna i Norrköping, Gävle, Oxelösund och Södertälje. Och Norrköpings Hamn AB, och kommunalrådet Lars Stjernkvist (s) var inte ovillig till en försäljning. Lars Stjernkvist säger till Folkbladet att flera företag har visat intresse kring att bli delägare. Anledningen till intresset sägs vara att det är en välskött och framgångsrik hamn. ”Vad finns då för skäl att försälja en hamn om det är välskött?
Varför vill ”riskkapitalister”, som EQT, köpa en hamn? Är det någon affär som kan ge vinst?
Jomenvisst! – Södertälje Hamn är knutpunkten för godshanteringen i Mälardalen och Stockholmsregionen. Fokus för verksamheten ligger på container, bil hantering, RoRo m fl. Hamnen är i dåligt skick av skäl som långvariga brister av dess underhåll. Till saken hör också att Södertälje kommuns ekonomi är i uselt skick med en av de högsta skuldbördorna av landets kommuner.
Alltså – resultatet blir givetvis att hamnavgifterna höjs, som krav på avkastning på ledlagda belopp för upprustningen av hamnen med ökade fraktkostnader till följd för industrin. För riskkapitalisten uppstår vinster, som hamnar på dennes konto. Och tillfälligt kan en viss lättnad uppstå för Södertälje kommun.
Jaha! Har vi inte haft revolution här i landet förut, så kommer det säkert att bli det när gruvarbetarna och norrbottningarna förstår vad Borg och Reinfeldt tänker göra med deras nationalsymbol,LKAB!
Bengt Nilsson, klassisk socialdemokrat
Och sedan när vi sålt ut all vi kan sälja och använt pengarna till investeringar i infrastrukturen och investeringar behövs till annat var tar vi dessa pengar? Höjer skatterna?
Varför inte använda vinsterna från de statliga företag som genererar vinst till långsiktiga investeringar, de fortsätter ju att generera vinst år efter år även långt in i framtiden!
ATT LÄGGA NER KÄRNKRAFTEN I SVERIGE
Olof Johansson (c) – fick i Torbjörn Fälldins första regering år 1976-1979 en utsatt post som energiminister. Åren 1991-1994 var Johansson miljöminister i Bildts borgerliga koalitionsregering. Hösten 1992 framförde Johansson krav på att kärnkraftverken i Barsebäck och Ringhals skulle avvecklas eftersom det av allt att döma ändå gick bra att förse Sverige med el-ström. Förhandlingar om nedläggning av Barsebäck inleddes hösten år 1997. Johansson lämnade sommaren 1994 sin post i protest mot byggandet av Öresundsbron. I juli 2006 utsågs Johansson till en av fyra vindkraftsamordnare i landet.
NEDLÄGGNING AV BARSEBÄCK I OCH BARSEBÄCK II
Efter olyckan år 1986 vid det ryska kärnkraftverket i Tjernobyl, utlovade socialdemokraterna en förtida avveckling av två reaktorer. Senast 1995 skulle den första tas ur drift och den andra senast 1997. Men – förhandlingar om nedläggningen kom i gång först hösten 1997 samtidigt som (s), (c) och (fp) kom överens om att ta bort tidigare beslut, nämligen att all kärnkraft skulle vara avvecklad senast år 2010. I samband härmed tillkom en nyinstiftad lag som gav regeringen rätt bestämma tidpunkten för avveckling av en reaktor. Detta ledde till att Barsebäck 1 stängdes 1999 och Barsebäck 2 stängdes 2005. Reaktorerna producerade 600 MWh vardera. [Ref – ”En makalös förändring”, Vattenfall 2009, spelet om Barsebäck]
Vi går till år 1996 då det kommunala Malmö Energi utförsåldes till Sydkraft till beloppet 1,7 miljarder, en affär som väckte stor uppmärksamhet. Samtidigt förvärvade Sydkraft Båkab Energi.
Inför stängningen av Barsebäck i nov år 1999 träffades en ekonomisk uppgörelse mellan staten, Vattenfall och ägaren Sydkraft, som innebar att Barsebäck Kraft AB och Ringhals AB skulle blida en företagargrupp (koncern). Vattenfall blev majoritetsägare med 74,2% och Sydkraft tilldelades 25,8%. De produktionsresurser som Vattenfall avhände i form av andelen i Ringhals räknades vid tidpunkten som låga eftersom el-priserna vid tidpunkten var låga. Sydkraft ersattes alltså genom en minoritetspost.
Men i maj 2001 blev dåvarande Sydkraft ett dotterbolag till den tyska E.ON-koncernen, genom att E.ON Energie ökade sitt aktieinnehav i Sydkraft AB till c:a 56 % av rösterna. Nu följde en ny förhandlingsomgång som innebar att Ringhals AB och Barsebäck Kraft AB tillsammans bildade Ringhalsgruppen, ägt av företagen Vattenfall AB och E.ON Kärnkraft Sverige. AB. Vattenfall äger 70,4 % och E.ON äger 29,6 %.
I fallet Barsebäck uppgick kompensationerna, hämtat från statliga Vattenfall, till ungefär 18 miljarder dels förknippad med ersättningskraft, dels kostnader för avställningsdriften samt ersättning för uteblivna framtida intäkter. På så sätt löstes tillfälligt partipolitiska problem i Sverige snarare än en långsiktlig lösning av landets el-produktion.
UTFÖRSÄLJNINGEN AV OSKARSHAMN KÄRNKRAFTVERK
Det byggdes tre reaktorer i Oskarshamn, successivt driftsatta åren 1972, 1975 och 1985. Oskarhamnsverket ägdes från början av OKG AB som bildades år 1965 som inbegrep: (1) Stockholms Energi, (2) Gullspång Kraft AB, (3) Stora Kraft, (4) AB Skandinaviska Kraftverk, (5) Karlstad kommun, (6) slutligen Sydkraft AB som var största enskilda ägare med 55% av aktiekapitalet men som i sin tur ägdes av flera kommuner, pensionsfonder, försäkringsbolag och utländska företag. Men – i samband med nedläggningen av Barsebäck, Sydkraft AB blev ett dotterbolag inom den tyska E.ON Kärnkraft AB. Då föll hela den tidigare ägarbilden varvid Oskarshamn efter förhandlingar och uppköp kom att ägas till 55% av E.ON och 45% att ägas av Fortum.
Så har kärnkrafts ”debatten” förts i mer än 30 år – till skada för landet, till men för el-förbrukare och till skada för svensk industri. Inför riksdagsvalet 2010 kunde vi läsa om den röd-gröna alliansen som ville riva upp det tagna beslutet att ersätta åldrade reaktorer. Tyvärr handlar politiken inte om vem som har rätt i sak utan om vem som kan övertyga väljarna.
Frågan är av vad skäl inte Vattenfall fick ge anbud på OKG – det får vi fråga vindkraftsamverkaren Johansson om.