|
Dagens Nyheter är vår mest politiserade dagstidning enligt min uppfattning. Man är mycket duktiga på att undvika nyheter som är negativa för Israel, men blixtsnabba när det gäller nyheter som är negativa för palestinier. Göran Persson, vår före detta statsminister, ansåg också att DN var mycket politiserad på nyhetsplats och har därför bytt tidning till SvD. Den tråden kommer jag att fortsätta med en annan gång eftersom jag anser att GP har rätt. Men det sker ibland lysande undantag. Idag presenterar DN en intervju med min favoritkorrespondent i Mellanöstern, SvD:s Cordelia Edvardson. Jag ska redan under morgondagen införskaffa hennes nya bok som är en samling artiklar från 2000 och framåt. DN: ”För Cordelia Edvardson är en grundpelare när det gäller Mellanösternkonflikten att erkänna att det var ett övergrepp att fördriva palestinierna från deras land 1948. Men, säger hon, man kan inte upphäva en oförrätt med en annan. Och nu skulle det vara en oförrätt att fördriva israelerna. Hon kräver i stället att man ska klara den svåra konsten att stå ut med att man kan ha rätt och vara skyldig samtidigt. På landsfadern Ben-Gurions tid kunde man säga att det var ett övergrepp, varför inte nu? frågar hon retoriskt. – Judarna har genom historien varit offer. Och offret är a priori oskyldigt. Den rollen ger dig ett moraliskt övertag. Men när Israel blev till, då blev |
offren också förövare. Och så är det. Ingen kan leva, ännu mindre överleva, utan att bli skyldig. Men det har det judiska folket oerhört svårt att ta till sig.” Artikeln är mer än läsvärd, och som vanligt håller jag med Cordelia till ett hundra procent. Hon är en klok gumma i kvadrat! DN-artikeln om Cordelia och boken AB Helle Klein
Andra bloggar om: Israel, Mellanösternkonflikten, Cordelia Edvardson, Palestina, IDF, Våld, Mord, Rasism, Apartheidmuren, Politik, Mänskliga rättigheter, FN [tags]Israel, Mellanösternkonflikten, Cordelia Edvardson, Palestina, IDF, Våld, Mord, Rasism, Apartheidmuren, Politik, Mänskliga rättigheter, FN[/tags] |
9 svar till “Offren som blev förövare – II”
Varför ska hela tiden judarnas offerroll poängteras?
Jag kan inte inse att de i alla stycken genom historien har varit världsbäst på att vara offer.
Det fler som lidit genom historiens gång om man nu orkar leta lite bättre.
Det är ju den inställningen som bidrar till hela den groteska situationen i Israel. Man spelar kallt ut sin offerställning i varje vakens stund och begår den ena vidriga våldshandlinge, per automatik tycks det, mot de stackars utpinade palestinierna.
Låt vara att Cordelia Edvardsson är en utmärkt skribent som har sina poängern, men hon är också märkt av offerrollen och kan inte ta sig ur den.
Jag föredrar Susan Nathan.
Du är helt förblindad Sara. Det finns tre korrar i hennes kaliber, hon är en av dem.
Hon inte bara har ”sina poänger”, hon är klok som en uggla. Ägna dig åt att LÄSA vad hon faktiskt skriver så förstår du.
Jag ska läsa henne bättre,Jinge, fast jag håller inte med dig om att jag är särskilt förblindad, inte direkt.
Men kanhända när det gäller Cordelia Edvardsson.
Nja, Cordelia Edvardson är inte särskilt duktig. Hon skriver lite om palestinierna ibland, men för det mesta försöker hon förminska deras lidande lagom mycket och blanda bort korten. Hon påstod t.ex att det var Syrien som var orsaken till de israeliska bombningarna av Libanon förra året. Det här är ju bara ett typexempel. Vem tusan har dessutom talat om att fördriva israeler? Förrutom de israeliska araberna dvs.
Sen har ju faktiskt judarna inte varit offer genom historien. Ibland har de varit förföljda, ibland har de sutit vid maktpositioner i hoven. Ungefär som alla kristna och religiösa grupperingar genom tiderna.
Föredrar också Susan Nathan. Till skillnad från Edvardsson har hon ju faktiskt brytt sig om palestinierna inne i Israel också. Och inte tusan uppmanar hon till bojkott av tidningar då de vågar kritisera Israel. Som Edvardsson gjorde med Ordfront. Pinsamt och avslöjande.
Jag har följt Cordelias skrivande i tio år ungefär, och visst, hon är inte perfekt i alla lägen, men det är knappast det intressanta. Hon skriver vad hon tycker och tror och skulle alla israeler vara som hon så hade det varit fred för länge sedan.
Men för att jag ska tycka att en korre är bra krävs det inte att hon alltid ska tycka som jag, hur kul vore det? Det hon lyckats med under åren är att ge både den ena och den andra tankeställaren.
Susan är en hyfsad propagandist, men det är väl inte en tävlan i vem som är mest anti-israelisk?
I så fall vet jag många kandidater, men hellre lyssna på dem som har både kunskap och insikt.
Jag har MASSOR med klipp där hon är underbart tydlig och säger vad hon tycker om situationen, inte nödvändigtvis vad JAG tycker. Vill jag ha en papegoja så finns de på närmare håll.
I det sammanhanget så är Cordelia vida överlägsen Susan. Sedan har även jag tyckt att hon tafflat till saken, då har jag mailat och omedelbart fått både långa och inträngande svar med synpunkter. Sådant drar givetvis upp betyget.
Fram till CE kom hem har vi haft tre bra korrar i MÖ, nu är det bara två. Trist…
Jag träffade Cordelia när jag var i tjugoårs åldern. Det hat och den aggressivitet jag möttes av skrämde mig! Jag ryser fortfarande när jag minns det.
Jag var en ung palestinska som skulle tala i samma forum som hon, och då skulle jag veta min plats omgående.
Nja, jag har uppenbarligen följt Edvardsson längre uppenbarligen då, inklusive hennes guideböcker till Israel och hennes biografi ”Bränt barn söker sig till elden” där hon spyr ut sitt hat över FN.
Nej, med Edvartsson skulle det knappast vara fred. Se bara DN-artikeln:
”Man använder konflikten för att putsa sin egen ideologiska helgongloria. Men medan man gör det skadar man den stora grupp israeler som kämpar för en tvåstatslösning. Och deras trovärdighet minskar. Varje gång man fördömer israelerna kollektivt spelar det i händerna på de nationalistiska extremisterna.”
Varför skulle inte en demokrati där en överväldigande majoritet röstat fram de rasistiska lagarna också kunna kritiseras kollektivt? Låsningen vid en tvåstatslösning, ett alternativ allt färre tror på, är också typsikt pro-israelisk: ”Min identifikation med det israeliska folket är orubbligt”.
Sådan identifikation har hon knappast med palestinierna och det märks i hennes texter. Att hennes son var fallskärmsjägare hos israelerna hjälper forstås inte. Inte heller att hon satt med i styrelsen för Samfundet Sverige-Israel. Också därför hon inte ens kan ta fram de sakliga och logiska argumenten för en enstatslösning utan avfärdar motståndarna som ”extremister”.
Susan Natan är ínte en propagandist. Hon är en modig israelisk kvinna som tar sitt ansvar efter vad Sven Lindqvists en gång sa:
”Den som tjänar på kolonialismen har också ansvar för kolonialismen”.
Utan tvekan är hennes bok en av de bästa jag läst om Palestina och hennes artiklar är också alldeles utmärkta, utan det vanliga papegojiet om ”två parter som stridar”. De bra korrar vi haft är väl Peter Löfgren och Donald Boström. Vilka annars menar du skulle vara bra? Möjligtvis ibland Wolfgang Hansson, men han känns lite mycket som han skriver av texter från utlandet istället för att forska själv.
Susan Nathan är en människa som verkligen vill borra sig in till sanningen. Jag beundrar hennes mod och styrka.
Hon har en inlevelseförmåga och skärpa blicken. Hennes bok ETT ANNAT ISRAEL skulle alla behöva läsa…
När det gäller Cordelia Edvardsson så gick jag mest på magkänsla, det är sant.
Men jag kan inte komma bort från den känslan av obehag Cordelia E, Anita Goldman och och en annan sionistisk
svenskfödd skribent – förr flitigt skrivande på den här bloggen – inger.
Det är kanske deras känslan av utvaldhet gentemot andra som de otvivelaktigt utstrålar som gör mig både rädd och upprörd.
Må vara att alla tre skriver bra, men just det kan också vara en nackdel…
Man kan då röra sig obehindrat på minerat område och få applåder för att man inte bränner fötterna på de kol ens vänner lagt dit.